Världens blödigaste konsultpappa

Jag är hemma och VAB:ar nu, och jag inser att en mild feber hos lillkillen förvandlat mig till en värdelös förälder.

- Pappa. Jag vill ha ett äpple.
- Absolut.
- Skala det.
- Ok.
- Sen måste jag nog ha det i små bitar.
- Visst.
- Nej, inte klyftor. BITAR.
- Ah. Sorry. Varsågod.

I morse blängde jag irriterat på min kärlek när hon i ett svagt ögonblick lovade lillkillen en yoggiglass (frusen yoghurt). Jag tror jag muttrade något om att det skickar fel signaler att man blir belönad när man är sjuk. Hade jag kopplat på jobbhuvudet hade jag sagt att "belöningsstrukturen tenderar att skapa suboptimerande incitament för medarbetarbeteendet". Men - hey - klockan var kvart över sex i morse. Ok?

Hursomhelst.
Han fick sin glass.

Och i linje med min stränga och korrekta uppfostringspolicy sitter han nu mätt vid matbordet efter att ha ätit en stor portion av min prisbelönta köttfärssås (Butlers kokbok; da bomb) direkt ur plastboxen ("Klart du får, min underbare påg"), ätit den chokladboll han valde ut när jag cyklade med honom till konditoriet tidigare idag ("Vill du börja äta chokladbollen samtidigt som du slevar köttfärssås ur plastbyttan? Klart du får, min vän") samt ätit halva min fastlagsbulle ("Vad? Klart du får smaka... öh... ok... halva min fastlagsbulle").

Nu sitter han i en vuxenstol vid matbordet och ser på sina favoritavsnitt av Alfons Åberg. Om och om igen. Spökavsnittet börjar 20,34 minuter in i filmen, for future reference.

Han frös lite, så jag svepte den tjocka, gråa filten runt hans axlar.

Det såg så ynkligt ut, den späda lilla kroppen i den bylsiga filten.

Jag vet att jag blir lite väl känslosam med sånt här, men jag fick tårar i ögonen, lutade mig ner, gav honom en kram och viskade "Jag älskar dig, och du kommer snart att vara frisk igen.

Han satt tyst kvar. Det gick kanske fyra-fem sekunder.
Sen tittade han upp på mig med stora, vattniga ögon och frågade:
- Man får inte en glass till, kanske?

Smart kille.
Riktigt smart.