Att krossa någons tillvaro

CitronSirap har fått säga upp en medarbetare.

Det här med att säga upp människor som man egentligen vill behålla... eller att bara säga upp någon överhuvudtaget - det är då man förlorar sin oskuld som chef. Tycker jag mig ha märkt.

Efter det blir inget sig likt. Plötsligt landar en osynlig mantel av Ansvar på ett lite tydligare sätt över ens axlar. Man ser på andra medarbetare på ett annat sätt, börjar tänka på organisationens intjäningsförmåga i ett längre perspektiv. En del fixar inte det, utan nöjer sig med att ha testat det. Sen fyller de sin och andras hjärna med andra bortförklaringar. "Nä, fan. Skyffla papper hela dagen... jag gillar att vara specialist. Chef får andra vara."

För hur skulle det låta om man sa: "Chef? Jag testade det, men sen första gången jag sade upp någon så blev jag helt förstörd, grät och grät varje kväll flera veckor och hade en krystad mask av trygghet på mig på kontoret. Fick säga upp vår originalare Åke; de hade just skrivit på papprena för ett nytt hus och väntade sitt andra barn. Chef? Fy fan - aldrig mer."

Jag tänker på det där ibland. När jag hör människor raljera om att det sitter psykopatchefer högst upp i våra storföretag.

Ibland undrar jag om det hade fungerat om en kännande empatisk människa kunnat känna den där känslan av att något "nästan krossar mitt hjärta" gånger femtusen. Femtusen ansikten som tydligt syns framför ens ögon, där man på riktigt kan känna känslan av att de nu måste gå hem och samla familjen runt köksbordet och säga att mamma/pappa inte längre har ett jobb, att arbetsmarknaden är riktigt kass, att de kanske måste sälja huset.

Det GÅR ju bara inte. Chefen som säger upp 5000 och verkligen KÄNNER med dem - skulle inte kunna härbärgera den känslan. Att krossa någons tillvaro, gånger 5000.

Jag får inte ihop det i mitt huvud. Måste vi ha psykopater i våra organisationer, som kan kompensera för oss som lever med känslorna som små tunna, skira spröt på utsidan huden?