Det starkaste och det svagaste i mig

Har varit lite tyst några dagar nu.

Lilltjejen satte en morotsbit i halsen i torsdags kväll. Hostade och fick upp den, trodde vi. Men tydligen satt det kvar en liten liten liten bit någonstans. Det pep lite när hon andades.

Tre timmar senare satt jag i en operationssal på MAS. Jag hade på mig en vit sparkdräkt, hårskydd och skoskydd. Jag satt bredvid bädden där min lilla flicka låg. Den lilla späda kroppen, knappt två år gammal.

Narkosläkaren var tydlig.
- Du skall bara tala lugnande och trösta henne. Hon kommer att vrida och försöka slita sig när vi sätter andningsmasken över hennes mun. Vi håller fast henne, så vi blir bad guys. Du skall bara trösta och lugna henne.

Sen förde de en plastmask över hennes mun. Hon var redan så trött. Först av den långa kvällen, sen av deras resultatlösa försök att föra in en nål i hennes vänstra arm.

När masken kom på slet hon för sitt liv. Hon vred och kämpade, och de tryckte ner henne och höll fast henne.

Jag skulle bara trösta, och jag har aldrig varit så stark förut. Jag tittade med varma ögon på henne, och talade med min lugnaste röst. "Shhh... det är ingen fara. Allt kommer att bli bra. Shhh... Bara andas in, så kommer du att somna så skönt. "

Hon tittade på mig med skräckslagna, tårfyllda ögon. Inte arg, inte rasande, bara med förtvivlad desperation som tycktes lysa frågan: "Varför låter du dem göra så här med mig, pappa? Varför?". Hon såg så rädd ut. Så himla rädd.

Och jag hittade lite mer styrka inom mig, och smekte henne över pannan. "Andas, lilla gumman. Det är ingen fara. Pappa är här, och jag kommer aldrig att lämna dig. Shhh..."

Detta är det starkaste jag varit. Någonsin.

Att ringa hem till min kärlek och säga att vet pipande ljudet är en morotsbit som stoppar luftflödet till ena lungan och att de skall söva ner vår dotter och att hon nog bör åka hit så fort hon nattat lillkillen och ringt hem vänner så de kan sova hos oss om lillkillen vaknar - det krävde också rätt mycket styrka. Framför allt att säga det med lugnande röst och lägga till att allt är ren rutin och att hon absolut inte behöver oroa sig. Inom mig såg jag läkare komma ut och säga att "Det är oerhört tragiskt, men ibland under narkos på små barn...." eller "Det finns inget enkelt sätt att säga detta, men det inträffade en komplikation som....". Det kanske är fånigt, men jag återkom gång på gång till hennes blick när hon sövdes ner. Förtvivlad och oroad och fastlåst vid mina ögon. Hon skrek och vred sig som en ål, men tittade hela tiden rakt på mig och förstod inte varför jag lät dem göra så med henne.

Jag antar att det var ren utmattning från min sida, men den där blicken brände sig fast i mitt huvud.

Framåt småtimmarna kom de ut till oss. De hade med en liten plastburk med en liten morotskub inuti. Den som blockerat och skapat pipandet.

Allt hade gått bra. Men lilltjejen skulle vara tvungen att vara kvar för uppvakning och röntgen och mängder av provtagningar. Minst en dag.

Jag körde hem efter beskedet. Min kärlek satt ensam kvar i väntrummet, och sedan i uppvaket, och sedan i lilltjejens rum.

Själv satte jag mig vid datorn därhemma. Hade tittat till lillkillen. Hade fått en klump i magen när jag såg lilltjejens tomma rum.

Jag förberedde fredagens workshop. Klockan fem på morgonen var jag färdig. Klockan sex vaknade lillkillen.

Jag körde honom till dagis. Sen in på en mack. Tankade bilen. Drack två Red Bull. Körde till Olympiastadion i Helsingborg. Genomförde min workshop, blockerade ut alla tankar, satte mig i bilen, drack en Red Bull till, körde hem. Halvvägs fick jag SMS hemifrån om att lilltjejen friskförklarats och nu skulle skrivas ut.

Då grät jag. Jag var tvungen att stanna ute i väggrenen på motorvägen och sitta och darra en stund. Jag var helt slut, psykiskt och fysiskt. Mäktade inte med att ens sitta upprätt. Jag minns att jag tänkte "Andas och sätt dig upp, för fan." Jag satt där säkert 10 minuter. Sen körde jag hem. Och på vägen hem hann jag bli ofattbart lycklig och ofattbart tacksam.

När något händer med ens barn och riskerar att bli fruktansvärt tragiskt. Då blir man det starkaste man kan bli, för att hantera att man är som mest sårbar och svag som man kan vara. Det måste vara naturens sätt att hantera sådant här. Man vill kasta sig till marken och gråta hejdlöst av sin oro, rusa upp och riva omkull allt som står upprätt och skrika rakt ut i skräck. Men detta magiska barn får en att fyllas av en styrka och kraft så man istället sätter sig lugnt med barnet i famnen och säger "Shhh... Oroa dig inte. Allt kommer att bli bra. Pappa är här, och jag kommer aldrig att lämna dig. Shhh..."

Det var en mycket lång natt mellan torsdag och fredag. Det var en mycket lång fredag.

Resten av helgen har det känts mycket mycket mycket bra. Och säkert 3-4 gånger i timmen har jag och min kärlek tittat på varandra och suckat av lättnad.

Vi är lyckligt lottade.