"Jag är inte nyfiken, men vill väldigt gärna veta..."

Fick ett e-mail från min kära mor nyss. Det började: "Jag är inte nyfiken, men vill väldigt gärna veta..."

Mamma.
Jag vill inte rätta dig, men vill väldigt gärna korrigera ditt påstående.

;-)

...och det är helt ok att vilja veta mitt schema för de närmsta veckorna.
Det lär jag också vilja om lillkillen växer upp och skaffar ett jobb där jag inte riktigt har koll på vilka världsdelar han kommer att befinna sig i den kommande veckan.

Du ÄR nyfiken. Och det är jag med. Det går i släkten.
Jag ringer i morgon.

Kram

Det starkaste och det svagaste i mig

Har varit lite tyst några dagar nu.

Lilltjejen satte en morotsbit i halsen i torsdags kväll. Hostade och fick upp den, trodde vi. Men tydligen satt det kvar en liten liten liten bit någonstans. Det pep lite när hon andades.

Tre timmar senare satt jag i en operationssal på MAS. Jag hade på mig en vit sparkdräkt, hårskydd och skoskydd. Jag satt bredvid bädden där min lilla flicka låg. Den lilla späda kroppen, knappt två år gammal.

Narkosläkaren var tydlig.
- Du skall bara tala lugnande och trösta henne. Hon kommer att vrida och försöka slita sig när vi sätter andningsmasken över hennes mun. Vi håller fast henne, så vi blir bad guys. Du skall bara trösta och lugna henne.

Sen förde de en plastmask över hennes mun. Hon var redan så trött. Först av den långa kvällen, sen av deras resultatlösa försök att föra in en nål i hennes vänstra arm.

När masken kom på slet hon för sitt liv. Hon vred och kämpade, och de tryckte ner henne och höll fast henne.

Jag skulle bara trösta, och jag har aldrig varit så stark förut. Jag tittade med varma ögon på henne, och talade med min lugnaste röst. "Shhh... det är ingen fara. Allt kommer att bli bra. Shhh... Bara andas in, så kommer du att somna så skönt. "

Hon tittade på mig med skräckslagna, tårfyllda ögon. Inte arg, inte rasande, bara med förtvivlad desperation som tycktes lysa frågan: "Varför låter du dem göra så här med mig, pappa? Varför?". Hon såg så rädd ut. Så himla rädd.

Och jag hittade lite mer styrka inom mig, och smekte henne över pannan. "Andas, lilla gumman. Det är ingen fara. Pappa är här, och jag kommer aldrig att lämna dig. Shhh..."

Detta är det starkaste jag varit. Någonsin.

Att ringa hem till min kärlek och säga att vet pipande ljudet är en morotsbit som stoppar luftflödet till ena lungan och att de skall söva ner vår dotter och att hon nog bör åka hit så fort hon nattat lillkillen och ringt hem vänner så de kan sova hos oss om lillkillen vaknar - det krävde också rätt mycket styrka. Framför allt att säga det med lugnande röst och lägga till att allt är ren rutin och att hon absolut inte behöver oroa sig. Inom mig såg jag läkare komma ut och säga att "Det är oerhört tragiskt, men ibland under narkos på små barn...." eller "Det finns inget enkelt sätt att säga detta, men det inträffade en komplikation som....". Det kanske är fånigt, men jag återkom gång på gång till hennes blick när hon sövdes ner. Förtvivlad och oroad och fastlåst vid mina ögon. Hon skrek och vred sig som en ål, men tittade hela tiden rakt på mig och förstod inte varför jag lät dem göra så med henne.

Jag antar att det var ren utmattning från min sida, men den där blicken brände sig fast i mitt huvud.

Framåt småtimmarna kom de ut till oss. De hade med en liten plastburk med en liten morotskub inuti. Den som blockerat och skapat pipandet.

Allt hade gått bra. Men lilltjejen skulle vara tvungen att vara kvar för uppvakning och röntgen och mängder av provtagningar. Minst en dag.

Jag körde hem efter beskedet. Min kärlek satt ensam kvar i väntrummet, och sedan i uppvaket, och sedan i lilltjejens rum.

Själv satte jag mig vid datorn därhemma. Hade tittat till lillkillen. Hade fått en klump i magen när jag såg lilltjejens tomma rum.

Jag förberedde fredagens workshop. Klockan fem på morgonen var jag färdig. Klockan sex vaknade lillkillen.

Jag körde honom till dagis. Sen in på en mack. Tankade bilen. Drack två Red Bull. Körde till Olympiastadion i Helsingborg. Genomförde min workshop, blockerade ut alla tankar, satte mig i bilen, drack en Red Bull till, körde hem. Halvvägs fick jag SMS hemifrån om att lilltjejen friskförklarats och nu skulle skrivas ut.

Då grät jag. Jag var tvungen att stanna ute i väggrenen på motorvägen och sitta och darra en stund. Jag var helt slut, psykiskt och fysiskt. Mäktade inte med att ens sitta upprätt. Jag minns att jag tänkte "Andas och sätt dig upp, för fan." Jag satt där säkert 10 minuter. Sen körde jag hem. Och på vägen hem hann jag bli ofattbart lycklig och ofattbart tacksam.

När något händer med ens barn och riskerar att bli fruktansvärt tragiskt. Då blir man det starkaste man kan bli, för att hantera att man är som mest sårbar och svag som man kan vara. Det måste vara naturens sätt att hantera sådant här. Man vill kasta sig till marken och gråta hejdlöst av sin oro, rusa upp och riva omkull allt som står upprätt och skrika rakt ut i skräck. Men detta magiska barn får en att fyllas av en styrka och kraft så man istället sätter sig lugnt med barnet i famnen och säger "Shhh... Oroa dig inte. Allt kommer att bli bra. Pappa är här, och jag kommer aldrig att lämna dig. Shhh..."

Det var en mycket lång natt mellan torsdag och fredag. Det var en mycket lång fredag.

Resten av helgen har det känts mycket mycket mycket bra. Och säkert 3-4 gånger i timmen har jag och min kärlek tittat på varandra och suckat av lättnad.

Vi är lyckligt lottade.

Tankar jag inte kan släppa

Jag är plattfotad. Mina fötter är som ankfötter, storlek 42.

Båda kidsen är plattfotade, efter mig.

Min kärlek dansade balett 11 år av sin uppväxt.

Jag kan inte släppa tanken på att hon nog är lite besviken på mina fotvalvsgener.

Killer

Min svägerska A har en liten chihuahua. Den heter Chelsea. Efter fotbollslaget, antar jag.

Scary hund, de där chihuahuorna.

Undrar vilken sorts bytesdjur den jagar när den är vild och crazy och hänger med sina chihuahuapolare från förr?

Jag menar, en Rhodesian Ridgeback kan ju "ställa lejon", vilket alla ägare till sådana med manisk intensitet brukar upprepa. Gång på gång, som om det är hundens främsta syfte i livet.
Skitanvändbart i Malmö. Varje gång jag möter ett lejon på gågatan utanför kontoret brukar jag tänka "HELVETE! - Att jag inte skaffade den där Rhodesian Ridgebacken när alla andra gjorde det!"

Men frågan kvarstår. Vad "ställer" en flock chihuahuor? (For the record - det är skitsvårt att böja ordet chihuahua på så många sätt som jag gjort i det här inlägget).

Rådjur?

Får?

Jag ser tjugo nervöst darrande chihuahuor som står i en halvcirkel runt en hjort och osäkert tittar på varandra och undrar vad de skall göra, om någon borde börja skälla eller försöka nafsa på hjorten.

Bara en gång vill jag gå runt med en liten darrande chihuahua i Malmö och presentera den som "Killer", och slita undan den när någon vill klappa den. "Är du inte KLOK?! Chihuahuor är uppfödda för att ställa dovhjortar och mammutar. Killer kan slita loss dina fingrar som vore de Bullens pilsnerkorvar. Akta dig, för fan."

Bara en gång.

Kanske kan jag låna Chelsea en eftermiddag.

Sleepless in London

Sitter vid skrivbordet och Twittrar.

Jag blev arg på att Hilton struntade i att min profil tydligt specar att jag vill bo högt uppe och att de tror att trådlöst Internet är en kul bonus som vi egentligen inte BEHÖVER.

Det är lustigt hur bra resultat man uppnår genom att stå som en stenstod i mörk kostym och upprepa:
- I understand that you cannot help me. That is ok. I want to speak to your superior now.

Det funkar alltid. Jag är nu uppgraderad till "Keats Suite". Bra att ha möten här. Hilton Metropole's "Executive Rooms" är patetiska på gränsen till tramsiga.

Jag vet att jag borde sova nu, och att det inte blir mycket sömn de närmsta dygnen.

Men jag råkade ställa en fråga på Twitter, och nu har jag fått så många kul svar och hittat så många skoj människor att jag bara MÅSTE sitta kvar en stund...

The new business normal

This has been a long long long year of companies reacting to extreme circumstances. But has these last 12 months or so been extreme? Really?

I look around and I see fierce competition. Fierce, mindbogglingly hard competition.

Just think about it. I asked Michael, my executive assistant in Bangalore, to find me five or so business cases from companies that operate in crushingly competitive circumstances. I wanted to create an exercise for companies who want to be creative and innovate.

It turned out I gave Michael an impossible task.

Look around in the world. Tell me what you see. Do you see ANY business that is not under fierce competition? Do you see ANY organization that doesn't wish for calmer tides?

Half of my time I coach management teams or individual leaders. I am so tired of hearing leaders and managers in organizations complain about how things are extremely hectic right now, but that things will most certainly clear up after the summer/fall/winter/spring. Only to hear them complain six months later that things are extremely hectiv right now, but that things will most certainly clear up after the summer/fall/winter/spring. This is repeated until I can finally convince them that there is a naughty little pattern in their behavior.

But this is not rocket science, my friends. Every business is under extreme duress. You are constantly facing extreme competition and shrinking margins. This is the new normal.

The market you operate in is NOT going to relax and become pelasantly lucrative and competition free 6-12-18-24 months from now. The demands on you as a manager and leader will not diminish, pressure will not ease and the speed of change will only increase. You will be expected to deliver more in shorter time with less resources.

This is the new business normal. Ok?

So what the hell do we do?

Anita?

När jag var på väg in genom dörren till fastigheten där jag har kontor blev jag hejdad av en kvinna.

- Jobbar Anita här?

Jag tittade på henne. Tittade sedan på väggen vid sidan av dörren, där finns cirka trettio olika företag i fastigheten, fördelade på fyra våningsplan.

Darwin, föffan! Skärp dig!

Utan dina andetag

Idag är det exakt fem år sedan vi gifte oss.

Det känns fortfarande som om vi bara dejtat något halvår, men vi har faktiskt två barn och ångest över bindningstider på villalånen. Jag tvättar kombin och funderar ofta på om vi valt rätt växter till planteringen runt ljugarbänken vid förrådet.

Den där dagen för exakt fem år sedan. Det är den bästa dagen i mitt liv. Den blev helt perfekt.

Det tyckte jag dagen efter bröllopet, och det tycker jag fortfarande idag.

Ville mest att du skulle veta det.

Sura Gubbens Limoncello

För ett par veckor sedan fick jag för mig att hemgjord Limoncello var ett måste.
18 organiska ekologiska och aerodynamiska citroner senare var first batch på gång.

Restprodukterna blev till ett halvt kilo citronsylt och ett par liter citronte.

Idag var limoncellon färdig. In i frysen med en testflaska för att se om balansen mellan sött och surt var rätt.

Japp.

Även min kära fru var imponerad. Perfekt citronsmak! tyckte hon.

Återstå att se vad jag skall göra härnäst. Sura Gubbens Citronsylt, Sura Gubbens Citronte och Sura Gubbens Limoncello är ett faktum.

Kanske dags att byta karriär?

Soundtrack

Jag behöver ett soundtrack för hösten.

About faith

I am not a religious man.
I do - however - have faith. In humans. In life. In mother earth.

This clip by Bobby McFerrin always fills me with great faith in humanity. Don't ask me why, it just does.

There is something that just clicks when we humans realize something we didn't know that we knew from the start.

When we figure out that we ALL know something together, and when we collectively get impressed by ourselves - THAT's when we can accomplish things that are good.

Together.

That gives me faith.

And for some reason this short film gives me that feeling. I don't know why, really.

Fina ben

Vi sitter sida vid sida i soffan, med varsin laptop på våra ben.

Hon kommenterade nyss:
- "Du har otroligt fina ben, för att vara man"

Jag svarade inte. Kastade bara en lång blick längs mina ben. Visste inte riktigt vad jag förväntades svara. ("Vad? De här gamla trasorna?", "Ja - dessa på en brud så rockar det!", "Om du bara visste vad jag brukade ragga med de här spirorna när jag var ung.")

Ibland skall man inte ställa några frågor, utan bara ta vara på de komplimanger man kan få av sin fru efter snart fem års äktenskap.

Fina ben. Ok.
I can work with that.

Priceless and Timeless

Prepping the pool for the kids: 15 minutes
Prepping the kids for the pool & sun: 20 minutes
Watching the kids have fun in the pool: 3 minutes
Cleaning up one of the kids puke and the poo from the pool: 25 minutes
Cleaning up the kid who puked and crapped in the pool: 15 minutes

Value of those 3 minutes in the pool: Priceless
The art of being a father: Timeless

Rena barnleken

Jag klev ut på gräsmattan och ville vara med i ungarnas lek. Lite prövande tog jag ett av familjens 17-18 vattenvapen i handen.

Lillkillen skrek åt mig:
- "NEJ, PAPPA!!! Du får inte vara på gräset utan sköld!!!"

Ååååkej...

Två snabba:
1. Varför är våra matbordsunderlägg sköldar som tydligen måste bäras på huvudet?
2. Varför säger man att något är "rena barnleken" när barnlekar alltid är så ofattbart komplexa?

Back in business! New offices!

This week is labeled "Starting up" in my iCal.

Normally I start up business in overdrive, hitting the ground running after the summer vacations. And it almost tears me apart to go from zero to 120 in the blink of an eye.

I have slowly been moving all my stuff to the new offices - enjoy the pictures - and every afternoon I get to pick up the kids from daycare.

The summer vacation has been fantastic. Superb. 4-5 weeks of pure relaxation and quality/quantity time with the family. Pictures are coming.

But for now - it's good to be back in business.

Oh - and the new office is closer to the central station in Malmö, and it sports an über coffee machine. Welcome for a chat and a sip.