familjers olika ok att bära

Ibland undrar jag om vi inte gör det onödigt svårt för oss.

En kompis har en dotter sover tydligen hela nätter alltid - de fick väcka henne för att amma henne när hon var liten. En annan har en unge som nästan aldrig är sjuk. Någon har en unge som lärde sig gå vid 8 månader. En annan har en som simultantolkar svenska till armeniska på teckenspråk vid 6 månaders ålder.... GAAAAH!!!

Folk - och vi själva också - jämför alltid med andra barns bästa kvaliteter. Och blir frustrerade över varför ens egen unge inte klarar av samma saker.

Men det är ju bara båg.

Allas ungar har några fantastiska sidor, och några för jävliga sidor.

Och när man snöar in på något som är jobbigt, då glömmer man att tänka på att alla föräldrar har sina egna ok att bära.

Vi har haft massor av utmaningar med lillkillen. Komjölksallergi första året, ögoninfektion som spårade ur när han var några veckor, maginfluensor, förkylningar och infektioner som avlöst varandra under sedan julen. Och morgnarna... uppstigning klockan FEM, tidigare än så om han är sjuk... Vi har gått på knäna och knappt mäktat med.

Och samtidigt har vi avundats de som haft så mycket enklare med sina barn.

Men så är det ju inte.

Alla har sina egna ok att bära.

De som slipper det ena, har ofta något annat att stå ut med.

Det är det vi fattar gradvis, även om vi ibland glömmer det när vårt eget hela tiden är tre centimeter framför ögonen på oss.

Så därför tänkte jag skryta nu. Med det som vi tar för givet, men som egentligen är en ofattbar lyx.

Lillkillen äter allt, älskar grönsaker och frukt. Trycker lustfyllt i sig allt vi ställer fram. Vi behöver aldrig oroa oss för att han inte skall få i sig rätt mat - han frossar med ett leende i det som ställs framför honom. Gnaskar på morötter, trycker i sig nävar av linser, smaskar på fiskbitar. Allt.

Lillkillen somnar själv och direkt. När vi lägger honom kl. 19.55 brukar han börja sträcka sig mot sängen när vi närmar oss den. Han lägger huvudet mot kudden och sover innan vi hunnit lämna rummet. Inget nattande i timtal. Han må vakna tidigt, men han har aldrig haft problem att somna. Igår gick han 19.45 och hämtade sin snuttefilt, gick fram till kärleken och tog ett grepp om hennes pekfinger och drog henne fram till sin säng, pekade upp mot sängen och gnydde till. Hon lyfte upp honom i sängen, och då lade han sig ner, log nöjt med hela ansiktet och vinkade hejdå till henne.

Det är rätt skönt med det som verkligen funkar smidigt.