Denna hemliga lilla klubb

"Välkommen till klubben", sa min svärfar Bengt när vi berättade att vi skulle bli föräldrar.

Om någon sa till mig att jag som småbarnsförälder skulle konstatera att jag utan att tveka skulle ge mitt liv om det innebar att lillkillen skulle vara trygg resten av sitt.... då hade jag sagt: Ja - det förstår jag.

Men jag hade inte förstått det.
Intellektuellt - ja.
Med hjärtat - nej.

Man tror man fattar. Men det gör man inte.

Det går inte att förmedla hur trött man kommer att vara, hur utmattande vardagen är, hur man går sönder inombords gång på gång över oroande känslor man inte visste man kunde känna.

Å andra sidan går det heller inte att förklara vidden av känslan när man kommer hem och lillkillen stapplande springer mot en där man står i hallen, hela hans ansikte skiner upp när han ser en, och han kluckar av skratt när han håller upp en apelsin mot en och säger upprymt "KAKA". Man står där med en stor klump av svällande lycka i halsen och fattar inte varför man plötsligt har tårar i ögonen.

Det går inte att beskriva hur jobbigt och tärande skrämmande det är att bli förälder.
Det går heller inte att beskriva hur ofattbart stark kärlek man känner.

Det är en hemlig liten klubb.