barn på julafton

Hemma nu.

Det var en seeeeg flight hem, men nu är jag äntligen hemma.

Om en timme skall jag hämta lillkillen på dagis, jag har längtat efter att få göra det varenda dag i Tanzania. Jag har visualiserat hur jag kommer till utedagiset och att han sitter i sin bruna overall, med en macka i handen, och skiner upp när han ser mig. Det är en vision som blivit så tydlig och fylld med längtan att jag de sista två dagarna nästan tappat andan när jag tänkt på hur mycket jag längtar efter den stunden.

Ok, det sunda förnuftet säger att många små barn börjar gråta när de återser en förälder efter en vecka - något om att de först då inser att föräldern varit borta. Förra gången jag kom hem ifrån en vecka i Ulburfurstan eller Laglakalien minns jag att han noterade mig och sedan fortsatte äta sin macka på ett ganska oberört sätt.

Men idag kommer han säkert att springa till mig, rent överlycklig över att pappa är hemma.

Ett par timmar senare kommer kärleken hem, och då är äntligen äntligen äntligen familjen hel igen.

Tills dess skall lillkillen och jag leka Expedition i tältet i vardagsrummet. Jag fyller hans IKEA-tält med coola expeditionsprylar, och sedan läser vi Totte eller Tutu därinne - i ljuset av en pannlampa.

Vi kanske har på oss våra expeditionshattar från Tilley.

Skönt att vara hemma. Jag känner mig som ett barn på julafton.