Tillit

Jag drog en nitlott på första bankomaten i Jerusalem. Tjänsten tillfälligt ur funktion, ingen kontakt med hemmabanken.

Vaffan - alla ställen tar VISA eller Mastercard, så det går nog bra ändå.

Gick inom ett apotek för att köpa lite malariamedicin (bra att ha hemma) eftersom det är receptfritt och mycket billigare här än hemma. Jag förklarade för tjommen på apoteket vad jag skulle ha, och att jag passade på att handla här och att jag skulle dra vidare i världen natten till torsdag.

Sex förpackningar á 18 NIS (knappt det dubbla i SEK) och när jag skulle betala de ca 200 SEK halade jag fram plånkan.

- VISA?
- no no no, svarade han med ett leende
- Mastercard?
- no no no, svarade han med ett leende. No cards, lade han till med en blinkning.

Sen lade han förpackningarna i en påse, räckte över dem till mig och sade:
- You come back tomorrow before you leave. No hurry, my friend. Pay tomorrow.

Plötsligt var jag såld på Jerusalem.

Det är precis som när jag och min kärlek hade gått vilse i Dublin och jag halade upp kartan när vi stod i en hårt trafikerad vägkorsning. Hela dagen hade varit en enda kavalkad av vänliga människor som tipsade om trevliga saker och platser och som verkade vara genuint glada över att vi valt att besöka just Dublin och Irland. Från andra sidan korsningen ropade en kille på cykel: "YOU GUYS OK?".

Då är det bara att ge upp och sluta kämpa emot. Vänligheten i Dublin var sådan.

Och tilliten här i Jerusalem är sådan. Jag gick igenom gamla stan i Jerusalem och ingen ryckte i mig för att sälja något till mig, och alla verkar bli genuint intresserade när de frågar varifrån jag kommer och får höra att jag är svensk. När jag skulle köpa ett par bitar av någon sockerdrypande dessertkaka i tusen lager så bad de mig smaka en variant som kanske också var intressant, och när jag berättade att den påminde om en dessert jag smakat i Sarajevo och Ryssland så blev de eld och lågor och lät mig inte gå förrän jag smakat och kommenterat ett par andra sorter. Inte för att sälja mer - jag är gammal nog att se skillnad på säljare och aficionados - utan för att de är genuint intresserade av paralleller och skillnader mellan deras och andras kakor.

Men att vara total främling, berätta att man lämnar landet nästa kväll och ändå få medicin för ett par hundra spänn på krita... Det blev min personliga tipping point.

Jerusalems människor: Två tummar upp. Fem saltgurkor.

Det får mig att stå ut med att sova i en krypta.