Nina på Sparbanken Finn

Jag har nu träffat min personliga bankkontakt på Sparbanken Finn. Hon heter Nina och har ett fast handslag och en rakt-på-sak:attityd som känns klockren.

Hon har hjälpt mig virtuellt ett halvår eller så, eftersom jag aldrig har tid att gå till banken. E-post och SMS har fått funka.

Men nu är det dags att lägga om lånen på banken, så då ville jag se henne i ögonen och skaka hand. To size up the person.

Nu tänker ni att hon är en ny Igor, och att affären är i hamn eftersom hon är en hyvens dam.

Och antagligen är det även så Nina tänker, för hon ÄR verkligen sympatisk och känns tydlig och med god integritet. Och jag ÄR verkligen nöjd med henne och den affärsmässighet hon förmedlar.

För tjugo eller tio år sedan hade det räckt för att behålla en kund. En bra historik och en bra relation.

MEN....

...det är inte så det funkar. Inte i dagens ekonomi. Det är jag som är kund. All makt åt mig. Och härligheten. I evighet. Amen.

För det handlar inte om att BARA ha de bästa medarbetarna som skakar hand och ser mig rakt i ögonen. Man måste OCKSÅ ha ungefär det bästa erbjudandet.

Det behöver inte vara exakt det bästa erbjudandet, men det måste spela på samma planhalva.

"Fan vad jobbigt", tänker företag nu. "Man måste BÅDE vara bra OCH ha bra folk".

Ja. Sorry.

Sparbanken Finn vill exakt idag ge mig 1,99% på den rörliga, 2,80% på tvååringen och 4,40% på femåringen.

Nu skall jag jämföra med konkurrenterna.

Om konkurrenterna erbjuder samma villkor +-0,05 så är det skit samma.

Om flera andra säger 1,85%, 2,60% respektive 4,20% så kommer jag att e-posta Nina och fråga varför jag får ett så kännbart sämre erbjudande än deras konkurrenters öppningbud. Då har hon skapat en förtroendeförlust som hon får arbeta sig upp ifrån, och som sänker tröskeln för mig att byta bank.

Fyra andra banker är kontaktade.

Game on.