Pepparkakshus

Hört från köket nyss:
Min kärlek: Det här sockret har stelnat, det funkar inte att fästa takplattorna med. Vi kommer aldrig att få ren den här kastrullen.
Jag: Men vi har ju ändå tänkt att vi borde skaffa nya kastruller.
Min kärlek: Hämtar du det giftiga klistret?
Jag: Vi hade bara limstift. Vi har finspackel, men det känns inte rätt att...
Min kärlek: Hämta häftmassa, då.

En stund senare bestämde vi oss för att detta var "träningshuset" och att vi skall köpa giftfritt trollklister och bygga ett nytt pepparkakshus ikväll.

Lillkillen verkade nöjd. Oavsett vilket.

Alive and Kicking

Whoa - när jag skrev rubriken fick jag flashbacks från 80-talet. Vilket band skrev den låten, till Breakfast Club, va?

Hursomhelst.

Tänkte bara informera att Expedition WOW-bloggen nu är levande och sparkande igen. Gå dit och tanka motivation.

Top fem på andra sidan

Oj oj oj.... eftersom jag är en hemsjuk höna så är det MYCKET svårare att välja städer som ger mig dåliga vibbar.

Spontant från hjärtat:
1. Managua, Nicaragua
2. Amsterdam, Nederländerna
3. Hanoi, Vietnam
4. Bagamoyo, Tanzania
5. Guatemala City, Guatemala

Konstig lukt

Alltså.... jag vill ju inte dissa en hel stad, men det LUKTAR faktiskt lite illa i Amsterdam.

Och alla hus lutar i olika vinklar.

Och för att ha skyltar ÖVERALLT där det står "coffee shop" så finns det förvånansvärt få ställen där man kan sitta och skriva på sin laptop med en faktisk kaffe i handen. (ok ok ok - man kan givetvis dricka kaffe på många ställen, men ofta får man weedstank på köpet.

Sen HAR jag lite svårt för knarkliberalism och prostitutionsliberalism. Jag tycker det är töntigt när man ens försöker hitta argument som skall säga att det är ok. Och då är jag ändå en stor förespråkare för marknaden och självreglering.

Nä. Amsterdam hamnar inte på min topp fem över städer som ger mig bra vibbar.

Den listan är oförändrad.

1. Hemma.
2. Barcelona, Spanien
3. Sarajevo, BiH
4. Antigua, Guatemala
5. Inte Amsterdam

Amsterdam by night - När det gör ont

På nätterna är det oftast jag som vakar, som springer och ordnar med barnen. När jag är hemma, det vill säga.

Jag minns förra veckan, klockan var väl tre eller fyra på morgonen, lillkillen grät.

Jag rusade uppför trapporna, in på hans rum. Jag satte mig på knä intill hans säng, famnade in honom och sade med min lite mörkare "du är trygg nu"-stämma. "Vad är det, kompis?"

Han sken upp. "Pappa? Är du hemma nu?"

Jag hade varit hemma fyra nätter efter senaste tjänsteresan, men på natten är det inte det medvetna som talar, utan lillkillens maggropskänsla. "Klart jag är", svarade jag.

Kvällen efter hände samma sak. Då sa han: "Pappa? Har du verkligen kommit hem nu?"

Jag tröstade honom så han blev lugn. Sen lade jag honom i hans säng, drog upp täcket till hans haka, strök ett finger längs hans haka som jag brukar göra.
Sen gick jag nerför trapporna, satte mig tungt i soffan, och bet ihop tänderna och såg något program på TV.

Egentligen ville jag säga att jag redan har varit hemma fem dagar. Och fem nätter.
Men jag förstår vad han menar.

Just nu gör det lite ont.

Sleepless in Amsterdam

Flög till Amsterdam i i morse, gick upp vid 5.

Coachade en tjomme två timmar. Tänk så enkelt det blir för folk när de plötsligt inser vad de redan vet, och att de själva sitter inne med lösningarna på sina utmaningar. Ibland känner jag mig bara som en passiv katalysator. De berättar, de tindrar till, de ser lösningen.... boom. Exit Konsultpappan. Men den här tjommen är en gammal kund som lär fortsätta anlita mig. Han är dessutom stammis här på Konsultpappans blogg. Hej hej - du vet at det var du själv som gjorde jobbet ;-)

Sen letade jag rätt på ett traditionellt Holländskt pommes frites-hak, med traditionellt Holländsk majonäs.

Sen rusade jag hem till min eleganta svit på affärshotellet och kräktes en traditionell Holländsk spya på den traditionella hotellrumstoaletten.

Majonäs. Ah.... så spännande exotisk den kan vara.

Nu sitter jag och mår mycket bättre, ett antal timmar senare. Klarvaken.
Jag som hade sett fram emot att somna tidigt och sova en hel natt.

Alla ni småbarnsföräldrar, say after me: En hel natt.

I stället ligger jag vaken, sömnlös i Amsterdam.
Min polare föreslog per sms att jag skulle dra ut på stan och smaka någon dryck som heter palm. Själv tänker jag: 39 år utan knark - låt oss fortsätta på den inslagna vägen.

Å andra sidan tror jag inte drycken Palm finns. Jag hade lika gärna kunnat skicka honom på en liknande wild goose chase i Dar es Salaam. Vi har känt varandra i 30 år. Humorn har bara blivit skevare med åren.

Körde lite videokonferens med barnen tidigare. Lillkillen pysslade med klistermärken och hittade ett som såg ut som en haj till formen. Lilltjejen satt intill och viftade med ett klistermärke på sin tumme.

Jag njöt av att se dem. Balsam för själen räcker inte.

Jag längtar hem.

Borde döpa om den här bloggen till "den motvillige resenären".
Önskar jag kunde göra samma jobb hemifrån.
Nio till fem.
Fem dagar i veckan.

Inte mer.

Prinsessan Obama

Jag försökte lära lillkillen säga President Obama i förrgår, mest för att jag skulle tycka det vore lite creddigt om han nämnde honom på dagis.

Idag satt vi och småpratade före läggdags, och jag nämnde Obama - utan titel - i en mening. Han tittade bekymrat på mig och lade huvudet på sned.

- Menar du Pwinsessan Obama, pappa?

...

Jag kysste honom på pannan, rättade till hans snuttefilt och mmm:ade på det där sättet jag hoppas han om 20 år kommer att minnas som förtroendeingivande och tryggt.

- Ja. Fast han är inte prinsessa. Han är prins.

Sen gick jag ut ur lillkillens rum, och precis när jag stänger till dörren hör jag honom säga "Pwins" för sig själv, lite eftertänksamt.

I trappan ner till bottenvåningen kommer jag på mitt misstag. Prins?!?!

Jag får reda ut det här i morgon när han vill upp vid halv sex-blecket. Det känns inte som läge att gå upp och väcka honom och säga "Grabben? Är du fortfarande vaken? Pappa klantade sig... det heter inte prins, han är president - fast inte ännu, men han kommer att bli det, för han är vald, på riktigt, inte som Bush vs Gore eller Bush vs Kerry, utan med riktiga röster, och pappa sa prins eftersom du sa prinsessa, men president är vad han är, pappa var bara lite trött."

*suck*

Vi sparar den diskussionen till i morgon. Det känns viktigt att reda ut, men att reda ut något med ett barn som är i en utvecklingsfas där "Var tyst!" är en läckert smakfull invit till en timslång parering av en kulspruteserenad av intresserade frågor av marginell relevans.... nja, jag väntar tills jag fått sova en natt.

slutlekt

Min kärlek spelar tennis kl. 16-17 på söndagarna.
Idag lekte jag med lillkillen och lilltjejen på lekplatsen bredvid vårt hus.

Lillkillen hade bra energi, men lilltjejen somnade i barngungan.

Jag lade henne på gräset mellan lekplatsen och vårt hus, så jag kunde leka färdigt med lillkillen.

Det såg absurt ut, men charmigt.

Eller hur?

stödstrumpor?!

Jag skriver mitt anletes svett här, om blod som bultar i mitt hjärta.

Och det inlägg som når de flesta av er är ett inlägg som handlar om stödstrumpor??????

Skärpning!

Middagskonversation

Min kärlek var ute och dansade med ett gäng andra mammor från kvarteret igår, så jag satt ensam vid middagsbordet med lillkillen och lilltjejen. Vi åt smaskig mat där stora bitar paprika figurerade. För att betona vikten av frukt och grönt åt jag paprikabitar som vore de livets nektar och vägen till fred på jorden.

Lilltjejens middagskonversation sträcker sig inte längre än ett "PAhhh...." följt av en bit ost som slungas i ens generella riktning.

Lillkillen är mer som en politiker vid matbordet. Man måste fundera på vart man lockas med varje fråga och varje svar. Är detta en bra samtalslinje eller en återvändsgränd till hans frågemecka?

- Pappa. Blir man stark av papwika?
- Japp. Snälla och starka människor äter mycket frukt och grönsaker.
- Är vi stawka?
- Ja - Det är därför du och jag är starka och snälla.
- Jag är stawkare än Sebastian.
- Joo... hm... Men med stor styrka kommer stort ansvar. Man måste vara snäll om man är stark.
(fotnot: Jag hade ingen aning om vilka patetiska klyschor jag kunde säga med straight face innan jag blev pappa.)
- Pappa. Ätew dom dumma nöttew?
- Nej, snälla äter nötter. De dumma.... öh...
Jag tänkte febrilt samtidigt som jag började svara. Att bara svara Choklad eller Godis hade inneburit att vi skickar mixade signaler när vi sedan äter det själva och låter honom äta det ibland. Hjärnan gick på högvarv, vad fan skulle jag svara? Fett? Nej - då får han ätstörningar. Socker? Nix - det går inte att undvika helt och att leda honom in på lightprodukter är att tigga om märklig ämnesomsättning på sikt. Dessutom är socker gott, och jag ville inte behöva försvara mitt eget sockerintag vid ett senare tillfälle. Vad är det som är garanterat bra att undvika då?! Kom igen, hjärnjävel... du skall ju vara smart!

Jag gjorde - som så ofta i min föräldraroll - fel. Jag satsade i panik på en vetenskaplig approach.

- Så här ligger det till. De dumma äter saker med konstgjorda färgämnen och... och ... öh... högt glykemiskt index, typ.

Jag lutade mig här fram över köksbordet och vilade pannan i min ena hand. Svara aldrig en fråga med något som ens avlägset kan leda till följdfrågor. Treåringar är som värmesökande missiler med otydliga svar. Ett enkelt Nej hade varit det smarta svaret. Jag insåg mitt misslyckande samtidigt som orden hade blörtat ur min mun, och i huvudet räknade jag ner från tre till noll samtidigt som jag hörde lillkillen skrapa med skeden i tallriken och formulera sig.

- Bewätta för mig om konstiga fäwger och glymiska häxor.

Varför försöker jag vara mer pedagogisk än andra pappor?! Varför inte bara svara Nej? Eller säga "Dumma människor äter små frågvisa barn!"?

Middagsamtalet hemsökte mig hela kvällen. När vi såg på barnprogrammet Barda där små barn får klä ut sig till sagan om ringen-karaktärer och lajva med riktiga skådisar så var där givetvis en tjej som var utklädd till trollkvinna. Lillkillen började peka upphetsat på henne och frågade:

- Titta pappa!!! En häxa!!!! Äw hon en sån gly... en sån gylm... en sån glym...
- Nej. Var tyst och se på programmet.

Två minuter passerar.

- Men pappa - hon ÄW en sån gyl...gly...gym...
- Pappa vill dricka sin gintonic ifred nu. Jag sätter mig under trappan.