Mafia girl

"yeah yeah yeah - YOUR water. Sure. Whatever."

Mafia girl

"Vad? Inte MIN leksaksborg? Hur menar du nu, pappa? Menar du att storebror står och gråter i köket och är skitsur på mig för att detta är HANS borg? Seriöst?"

Mafia girl

"Vaddå? JAG?! Skulle JAG ha hotat Lollo & Bernie vid poolen nu nyss?! JAG?!?"

Pushover dad

Today we are having lobster for dinner.

Because my son asked me "Dad. What does a lobster taste like? Can I try it sometime?"

I am SUCH a pushover.

Connection before Content is very comforting

I work with leaders all over the world. From ministers to students, from top management to trainees.

My focus is how to develop Personal Leadership, and to do so in a way that is profitable for the organization. I do this by linking stuff the Leader is passionate about to the stuff the Organization is passionate about. Finally I link this to what the Customers are passionate about (thus interested in paying for).

The result is a true WOW-project, the kind of personal leadership development that you are actually interested in getting done. In order to lead others you must first learn how to lead yourself. Most leaders tend to forget that, and just give in to the first agenda they see on the horizon.

Now - since I literally work all over the world (on an average year I spin maybe 6-7-8 times around the globe) I always get the "culture"-question when I tell people what I do for a living.

Wait - first I actually always get the "well - MY boss sucks and could REALLY use some leadership development", but AFTER that I get the "but how does that stuff work with so different cultures?".

The thing is - it works very well. Every culture has its keys and levers. I have made a fool of myself so many times I can hardly remember half of them. But I listen to people, and I try to be super attentive and observant when I meet new cultures - just to get under its skin and figure out what the trigger points are. I actually compare myself with people giving back massages. First they just feel around, to see where the knots and stress points are. Then they put a tiny little finger on a certain point, apply a little pressure - and all hell breaks lose in your muscles.

And then it gets better.

Culture is like that. A leader from China or Vietnam is not different from a leader in Denmark or Sweden. Or from Jerusalem, or Dar es Salaam, or Düsseldorf.

We may have different gestures and different ways of reacting. Sometimes we bow our heads in an invisible nod, other times we fold like pocket knives from our hips up. Sometimes we greet others with a handshake, other times with one two or three kisses on the cheeks. In some countries we think Jim Collins's latest book is "THE shit", in others just plain "shit". In some cultures coaching is the only way to go, in others we should coach but call it anything but coaching.

Compare Goldman Sachs with Google, or IKEA with Millicom/MTG. Those cultures are more miles apart than if you compare a Tanzanian leader with a Swedish one. But for some reason people think the "cultural" issue is my great challenge if I do a workshop in Russia for a few days.

It is actually not that tricky. You see - the thing I always find great comfort in is the human behind the mask.

Take away all the postures and coatings, ignore the powerful suit-tie combination or the impressive desk, or the minimalistic office or the maximalistic office or the way-to-cool clothing or the overly-relaxed-ambiance....

...strip away all the "stuff" and connect for real with whomever is in front of you, and you know what?

Suddenly you see a man/woman who thinks about balancing work and family life. You see someone who lights up when he or she thinks about when the son/daughter took their first steps. Someone who can lie awake at night worrying about how to bring up the kids right, or how the world is a more dangerous place today, how the markets are more fiercely competitive now than they were 10-20-30-40-50 years ago.

Suddenly you see someone who wants to be happy and make a difference.

More or less. Not always exactly the same, but the universal themes are not more than one or two handfuls. And after 14 years in the business I know them by heart when I see the signs.

Once you connect - the rest is just implementation. If you have a strong enough Why - the What and the How will take care of itself. It is all about energy, and where to direct it most efficiently.

I find that comforting. Especially when I meet some leaders - the ones that huff and puff and want to blow away any bloody leadership consultant who dares enter their lair. I know that they are just human. Like all of us.

And if we can only connect, then we can start changing stuff. Really fast, and really fun.

Connection before Content is an old cliché, but amigo - it is so true.

Allt man egentligen behöver...

...är en skiva rostebröd, pappas pjuck och en lillasyster som är ofattbart på.

Våra barn är för coola för oss vuxna.
Jag fick inte vara med.

Slyna eller Hynda?

Jag blev lite kluven på perrongen på Stockholm centralstation igår.

Det var väl vid lunchtid, och jag väntade på tåget till Malmö.

Samtidigt väntade många andra på samma tåg, bland annat mamman på bilden med ett litet barn i bärselet. Ett litet litet barn, säkert bara några månader gammalt.

Småbarnspappan vaknade direkt inom mig, och en varm våg av empati vällde upp.

"Åååååh, så sööt" tänkte jag. "Hon är ute och reser med lilla bebisen, kanske första längre resan... åååååh, så sött".

Sen lyfte hon upp vänsterhanden, tog ett djupt bloss på en cigarett och blåste lojt ut röken strax över barnets huvud.

*konstpaus*

Ni förstår - konsultpappan är rätt binär. Det är ett eller noll. Jag har mött tillräckligt många märkliga människor i livet för att inte ha förutfattade meningar: Alla är goda, tills motsatsen är bevisad.

Hon bevisade just motsatsen.

Jag gick fram till henne (detta är inte persontypiskt för mig, men jag har ändrat vissa beteenden sedan jag själv blev småbarnspappa) och sa: "Vet du om att det där är riktigt skadligt för ditt barn?".

Hon tittade argt på mig, och sa:
"Du - om jag röker eller inte är helt och hållet min ensak. Dessutom ammar jag inte längre."

Då insåg jag - den här tjejen tror säkert att det är ofarligt så länge hon inte blåser röken rätt i bebisens ansikte. Hon har ingen aning om cancerogena ämnen och allergena substanser som sätter sig i kläder och tyger.

Hon är bara inte smart nog att vara mottaglig för något jag kan säga.

Så jag fnös, vände mig och gick bort till andra sidan perrongen.

Minns ni teoriproven för att få körkortet? Minns ni alla körlektionerna? Ganska många kuggas på uppkörningen - bara att bita ihop, öva mer och sen försöka igen.

Vi har ett ofantligt regelverk för att få köra bil eller utöva mängder av relativt simpla yrken.

Men barn - det får precis vem som helst skaffa.

En ansvarslös idiot kan stå och röka med barnet i ett bärsele på magen, och bara inte vara intellektuellt redo att ens förstå att det inte är bra.

Så här i efterhand inser jag att jag skulle tagit min väska i svart, hårt kompositmaterial och svingat den i huvudhöjd mot henne så hon fått kasta sig undan. Sedan skulle jag sagt "Oj - blev du arg på mig nu? Oj... förlåt - jag bara utgick ifrån att du gillade när någon annan utsätter dig för livsfara. Jag menar - du försöker ju ha ihjäl din egen unge. Hemskt ledsen om jag missförstod dig. Här - ta emot min penna i ditt öga som ett tecken på min ånger - oj, jäklar - där tänkte jag nog fel igen. Sorry - bara ser hur din unge får allergier om några år och förhöjd risk för en handfull cancerformer för att du bolmar intill henne. Mitt misstag. Hemskt ledsen. Säker på att du inte vill att jag försöker knuffa dig framför tåget? Lite busigt lekfullt knuffande sådär? Jag menar - du lattjar med andras liv, så andra borde väl få lattja med ditt. Eller? Oj - nu ser du arg ut - vill du slå din unge också, kanske? Det är nog inte lika farligt som halsbloss när man är 3 månader men kör loss."

Jag vet att jag raljerar, och att jag verkar elak och dum.

Men när jag ser en sådan slyna (eller är det hynda som är mer P.C. i sammanhanget?) behandla sitt barn på det sättet så blir jag bara så förbannad.

Puh.

Gräsänkling

Min kärlek är iväg på något slags Kick Off på företaget.
- Don't wait up, sade hon igår kväll när vi planerade dagens kväll. (Kan man säga så? Dagens kväll?)

Men det tänker jag göra. Se det som träning inför när kidsen är tonåringar. Då tänker jag sitta med en bok och glasögonen på nästippen och titta upp lite lagom spelat förvånad när de kommer inramlande på nattkröken.

- Oj. Kommer ni nu? Skulle ni inte ut ikväll? Oj - är klockan redan halv tre? Minsann, minsann. Det visste jag inte, jag råkade bara sitta uppe här med en bra bok.

Sen, när de lagt sig, smyger jag upp på deras rum och norpar mobiltelefonerna och kör något ofattbart coolt trace-back program som visar EXAKT hur de rört sig i stan under kvällen. Sen samkör jag det resultatet med ett program som håller koll på var skolans bad apples rört sig under samma tidsrymd - mest för att utesluta att de håller på att hamna i dåligt sällskap.

Jag inser att rätt mycket av min framtida nattsömn hänger på tunga teknikinvesteringar och grova integritetsbrott. Men jag ÄR faktiskt en orolig själ och världen BLIR faktiskt råare och hemskare ju äldre jag upptäcker att mina barn blir.

Nu är det dags att inleda den timslånga görafärdigochnattabarnen-processen.

Peace out, amigos.

Shhh....

Nu har de somnat.

Båda två.

Jag har tittat till dem. Rättat till täcket under hakorna, och viskat till dem att de är trygga och friska, och att pappa alltid kommer att skydda dem. Alltid.

Vi har två underbara barn, min kärlek och jag. Ibland undrar jag hur vi haft sådan tur med båda barnen. Friska och trygga.

Men vi är inte så dåliga själva.
Min fru är perfekt. Jag är själv helt ok. Vi sliter hårt för att ge våra barn den trygghet de förtjänar. Både emotionellt och materiellt.

Just nu känner jag i ett stort varmt gosigt moln inom mig att vi faktiskt lyckas rätt bra.

I kväll får vi vara lite självgoda.
Ok?

Vem stämmer man?

När vi flyttade till nya huset förklarade statliga televerket a.k.a "Telia" att de endast erbjöd IP-telefoni i vårt nybyggda område. Jag förklarade att vi inte ville ha det, utan "vanlig hederlig" telefoni.

"Nä."

Så nu har vi IP-telefoni, eftersom det inte går att få något annat.

Idag skickade jag en fråga till 112, eftersom jag läst i Aftonbladet om hur SOS Alarm inte kunde lokalisera mamman som ringde, eftersom hon har IP-telefoni.

Jag tillhör kategorin som tänker tramsigt långt i förväg, och sedan agerar kallt och aggressivt kontrollerat i en krissituation. Därför e-postade jag till 112 och frågade hur jag kan kontrollera om de kan lokalisera mig och min familj. Jag vill helst inte vänta till ett skarpt läge med sådant.

De svarade: "IP-telefoni kan påverka våra möjligheter att lokalaisera samtalet, samt att du inte alltid hamnar på rätt SOS-central, du är ju också beroende av att internet och elnätet fungerar. Om du vill ha ytterligare information om hur du påverkas kan du kontakta din IP-telefoni leverantör."

Handen upp, ni småbarnsföräldrar som tänker: "Jamen det där är väl gott nog. Jag chansar på att det funkar bra."

Jag skall vidarebefordra svaret till Telia, men något säger mig att de inte klarar av något.

Vem stämmer man om man inte har tillgång till 112 i sitt hem?
Telia - som vägrar leverera annat än IP-telefoni?
Staten - som inte kan leverera SOS Alarm till mitt hushåll?

Många år kvar, min kärlek.

Gjorde just ett test som min vän Mikael tipsade om.

Det verkar som om jag och min kärlek kan andas ut. Vi har massor av år tillsammans att gotta oss åt. Jag är tydligen bara barnet och kommer att leva skitlänge.

Puh.

Det svåra är att inte köpa prylar

Förlåt, lillkillen min.

Du är bäst i världen.

När jag säger nej i leksaksaffären så betyder det inte att jag inte älskar dig. Det betyder inte heller att vi inte har råd.

Du ville köpa den lilla modellbåten, och jag sa att vi bara var där för att köpa present till Filips kalas. Du såg så besviken ut, och jag hatade att behöva säga att man inte kan köpa leksaker till sig själv varje gång man går förbi en leksaksaffär.

Sen gick vi vidare och jag såg besvikelsen i dina ögon när du petade på olika saker du ville ha. Och jag hatade att inte bara vara vuxen utan att även behöva agera vuxet.

Jag hatade tanken på att du kunde plocka ihop tio-tolv leksaker i den prisklassen och att det inte hade varit ett problem att låta summan försvinna i de allmäna utgifterna i september månads budget.

När du sen fastnade framför den lilla TV:n som visade legoreklamfilmer gick jag bestämt tillbaks till modellhyllan och slet åt mig den största jävla modellbåten de hade, en Atlantångare, dryga metern lång, för tusen spänn. Jag tänkte att vad fan skall det vara för mening med att jobba hårt och tjäna pengar om man inte kan skämma bort sina barn.

Men sen lade jag tillbaka kartongen i hyllan. Du fyller år om ett par veckor, och vi har köpt en enorm borg till dig, med riddare och hästar. Dessutom har jag köpt fyra löjligt stora lådor med lego till dig, men det har jag inte vågat berätta för din mamma ännu. Och kanske även ett Star Wars rymdskepp, i ärlighetens namn. (Samma där med din mamma. Out of the loop). Men det är till din födelsedag.

Idag var jag tvungen att se din besvikelse när du inte fick den lilla modellbåten du pekade på. Jag var tvungen att lägga tillbaka en meterlång skalmodell av Queen Mary för att du inte skall bli en bortskämd unge som blir skitsur om du inte får allt du pekar på. "Men fan, fassan, vad snål du är - ALLA mina polare på sigtuna hum har ju fått en porsche av SIN pappa!!!"

Du förstår, älskade lillkille - det svåra är inte att vilja ge dig allt du pekar på.
Det svåra är att motstå frestelsen att göra det, så att en present är något spännande och överraskande när du fyller år. Så att du lär dig nöjet i att bestämma dig för att spara till den där stora grejen, och sedan att gå in i affären med ett triumfartat leende och säga: "DEN där skall jag köpa nu!"

Så vi väntar med den där lilla modellbåten, va? Du håller ju på att samla till ett sådant där stort lasersvärd som Yoda har i den tecknade Star Wars. Ok? Spara några veckor till, så är du där.

Jag vet att det dröjer några år innan du är gammal nog att läsa det här, men jag ville bara förklara mig för dig nu.

Vi kan ju ta ett snack om det efter din födelsedag också, när du sitter vid din borg och låter rymdskeppet anfalla riddarna. Tror ämnet är mindre laddat då. För oss båda.

Nattpasset

Jag jobbar nattpasset. Förbereder morgondagens workshop i Düsseldorf.

Nyss skrek lilltjejen till på ovanvåningen. Jag rusade upp, slet ljudlöst med mig en napp från en av mina nappgömmor och lugnade henne innan hon hunnit skrika upp sig ordentligt.

På vägen tillbaks till arbetsrummet tittade jag till lillkillen.

Han sov på rygg, med armarna sträckta vitt och brett över hela sängen. Någonstans har jag läst att barn som sover så känner sig trygga.

Det kanske bara är båg, eller också kanske jag bara har drömt det.

Men just i det här ögonblicket betyder det hela världen för en konsultpappa som packar väskorna för att vara borta två nätter.

Min familj är frisk.
Min familj är trygg.

Gott så.