Sleepless in Alexandria

Men vaffan.

Det var verkligen inte tänkt att det här skulle bli en serie. Alla dessa inlägg som börjar med "Sleepless in..."

Det är bara så svårt att sova när jag är på resande fot. Jag kommer bara inte till ro på kvällarna. Dessutom tycker jag inte om att vara ifrån min familj, att inte sova i min egen säng. För att logga 100-150 resdagar om året är jag förvånansvärt ointresserad av att vara på resande fot.

Eller kanske just därför.

På Kastrup kl. 5 i morse fick jag frågan "Military?" av säkerhetsvakten som skötte metalldetektorn, med en nick mot mig och mitt handbagage. Det var samma märkligt coola känsla som när jag skall slagga lågbudget i Stockholm på Drottning Viktorias Örlogshem och de ställer kontrollfrågan "Tillhör du statsmakten?" för att se om jag skall ha ännu saftigare rabatt på rummet. I två sekunder är jag coolast i världen. I två sekunder är jag James Bond när jag checkar in på örlogshemmet. Jag står där i svart skinnjacka, svarta jeans och svart polotröja. Eller i svart filtrock, svart kostym och svart skjorta. Välpolerade skor. Bagage som det syns på att det slängts upp på jeeptak och fått åka igenom monsunregn på väg till min destination. Kommendörkapten Stahl med rätt att trycka åt en ledninggrupp i Vietnam. Jag brukar titta bort lite flyktigt, sen antingen blinka diskret med ena ögat eller låta ena pekfingret nudda nästippen och svara "Nej. Jag tillhör inte... ah... statsmakten".

Jag tror det är för att jag har för mycket svarta kläder på mig, men det ÄR smidigt att ha mörka resekläder. Eller kanske har jag för många detaljer som är optimerade för snabb och effektiv förflyttning. Hållbara prylar som kan ta en del skit. Eller så är det för att det här med ledarskaps- och ledarutveckling är såpass lurigt att förklara att jag kanske för ofta bara svarar svävande att jag jobbar med arabiska nätverk, reser en del i Afrika och Sydostasien, har en bakgrund av att ha tröskat runt i varje övergiven flottbas i norra Ryssland och forna Sovjetunionen. Mina båda pass ser ut som ett mästararbete av en reseintresserad som har scrapbooking som hobby.

På Kastrup svarade jag "No.", med ett leende som jag hoppades utstrålade "Både du och jag vet att jag måste svara nej på den frågan, och pressa inte frågan vidare för då måste jag antingen gå över eller genom ditt huvud."

Han log tillbaka och sa lite belåtet: "Ah. Måske ingenjör, då!"

Jag insåg lite besviket att han inte på något sätt uppfattat min agent-aura, utan bara tittade på min HPRC-väska (High Performance Resin Cases - ett italienskt märke som används av yrkesmilitär och - tydligen - ingenjörer). Väskan ser ut som om du antingen har en uppsättning känsliga dokument i - eller då möjligen en slagborr som du verkligen vill ha med som handbagage på din flight till Alexandria via Wien.

Lite intressant är också att han - trots att jag besvarade en engelsk fråga på engelska (Military? No.) - på något sätt ändå bestämde sig för att nedgradera mig från "Cool agent of unknown origin" till "Svensk ingenjör". Ingenjör Stahl med rätt att borra i känsliga förändringsprocesser.

Jag nickade tillbaks och svarade "Ja." med ett leende som jag hoppades utstrålade "Både du och jag vet att jag måste svara ja på den frågan för att slippa dumma följdfrågor om vadjagänjobbarmed, och släpp min yrkesroll nu om du inte vill att jag skall utöva min yrkeskunskap på dig och visa att jag är tränad i reflektionskonsten - innan du hinner reagera kan jag avväpna varje undanflykt eller rationalisering du har för att inte ta ditt personliga ansvar och leva ditt liv fullt ut, och när du försöker fly mot utgången kommer jag att blockera dörren och lite hånfullt väsa 'vilka alternativ har du?.... vad är ditt strategiska vägval nu, då?'"

Ok, det är kanske lite mycket att läsa in i ett leende, men jag har en ofattbart komplex överläpp.

Han ställde inte några fler frågor.
Jag gick igenom metalldetektorn.

Satte mig på planet.
Flög till Wien.

Väntade i en lounge.
Flög till Kairo.

Möttes av en bil och en chaufför.
Kördes till Alexandria.

Checkade in på Sheraton Nåntingnånting.
Skakade lite händer.

Planerade morgondagen.
Åt middag.
Planerade lite till.

Gick och lade mig.
Släckte lampan.

Slöt ögonen.
Började tänka på min kärlek. Och lillkillen. Och lilltjejen.

Längtade. Grät en liten skvätt.

Funderade på hur det skulle vara om jag valde bort allt resande och gick ner till en tredjedel av min lön.
Kanske ta jobb som säkerhetsvakt på en flygplats.
Kanske kunde jag underhålla mig med att då och då gissa vad folk jobbar med.

Jag hade nog gissat fel rätt ofta.