Fair Trade policy

Säga vad man vill om lilltjejen, men känsla för affärer har hon. Och hon är alltid rättvis.

När jag var hemma med henne i fredags så öppnade jag ett av skåpen i arbetsrummet så hon skulle kunna leka lite med mitt reservlager (blandat workshopmaterial).

Mest för att hinna e-posta ostört under ett par minuter utan att hon drämmer till "send"-knappen mitt i ett meddelande.

Hon blev, som vanligt, eld och lågor och började rota förnöjt.
Jag noterade lite vagt i periferin hur hennes lilla blonda kalufs gick i skytteltrafik in och ut ur rummet.

När hon lekt färdig såg jag hur hon burit ut 12 olika färgglada Post-IT block (extra sticky) till hallen. Dessutom har hon burit iväg ca 30 spelmarker (som jag använder i vissa övningar för att på ett elakt sätt berätta för folk hur viktigt det är med kompletterande personligheter i organisationer).

12 block, 30 spelmarker. Jag tycker det är sött att hon burit dem, några åt gången, ut från arbetsrummet och sedan lagt dem i en prydlig (nja) hög i hallen.

Det intressanta upptäckte jag när jag jobbade undan lite igår kväll vid 23-blecket. Jag behövde sortera lite tankar, så jag hämtade högen Post-IT i hallen och bar tillbaka till materialskåpet.
Då ser jag att hon faktiskt inte bara tagit saker. Hon har även lämnat det hon måste tycka var fair betalning för prylarna.

Intryckt där Post-IT hör hemma låg två nappar, och där spelmarkerna brukar ligga fanns nu ett par kalasbyxor och en liten pekbok.

Lilla ettåringen har sinne för affärer. Rätt skall vara rätt. I get some - I give some.

Gotta love that.

Shhhh....

...pappa VAB:ar.

Och har lite ont i ryggen.

Han förtjänar nog ett glas Allesverloren till middagen ikväll.

Tror jag nog.

Morgonmuggen

Den där första koppen kaffe smakar ljuvligt.
Abdu - en av deltagarna - har gått runt och fotograferat som en galning hela workshopen. Han tog fotot ni såg igår, och han tog foto av mig nu i morse när jag fick min första kopp för dagen.

Jag har inte tänkt på det förut, men jag ser lite sliten ut nuförtiden. Trött i ögonen.
Det har varit en lång workshop. Och december var en enda lång tirad av jobb och sjuka barn.

Skall bli skönt att komma hem på fredag kväll.

Leon

"I love these calm little moments before the storm"

Jag vill ha EXAKT vad hon äter!

Jag gillar att vara excentrisk med mat. Jag har ex. en vana att välja ett nummer innan jag går in på en restaurang, och sedan räkna mig fram till det numret på menyn. På så vis har jag lyckats äta ganska konstiga saker, och ganska otippat goda saker. Någon enstaka gång har jag fått beställa en rätt till och strunta i den som serverades - som den där tallriken kokt magsäck av ko på en restaurang i Andorra. Ibland har jag i efterhand insett att jag ätit saker jag inte velat äta, som den där mustiga grytan som visade sig vara gjord på marsvin, eller den där kryddiga kalopsen som visade sig vara hund. Eller det där som såg ut som en orm som visade sig vara... well... orm. (Ok, den där sista får jag nog skylla mig själv för att jag inte frågade vad det var när jag tyckte formen påminde om en bit av en orm, men en röst inom mig sa "näää, visst har de väl seg ål här på Thailändska bushen?!"

Nu har jag hittat ett kul sätt att beställa också. Jag tittar runt i restaurangen/caféet och försöker hitta den människa jag tycker verkar mest Sympatisk/Irriterad/Glad/Udda av alla gäster. Poängen är att jag bestämmer mig för ordet innan jag går in. OBS! Du får inte titta vad folk äter! Sen tar du ett bord, och när servitören kommer fram så pekar du på den du identifierat och säger "Jag vill äta och dricka EXAKT samma som vad han/hon har beställt."

Jag har testat det några gånger nu, och det är verkligen skitkul. Senast på Wiens flygplats på i lördags. Jag bestämde mig för att kopiera den som såg mest deprimerad ut. När jag kom in så fanns det MASSOR av ledsna människor (Wiens flygplats kl. 9 på morgonen en lördag, what's up with that?!). Men mest deprimerad av alla var en dam som satt i ett hörn, kanske i 60-65:årsåldern. Jag blev glatt överraskad av att se att hon även hade en tallrik framför sig, så jag skulle inte behöva stilla min morgonhunger med en slät kopp te.

Det fanns en ledig plats två bord bort, och jag satte mig med ryggen mot henne. När servitören kom fram och undrade vad jag ville ha så vände jag mig om, pekade på damen och sa i vanlig samtalston "I would like to have EXACTLY what she is having!"

Här vill jag varna - det finns ingen klämkäck poäng om att hon åt ren ister till frukost, eller att hon drack en vodkadrink på morgonen - och att det blev pinsamt eller så.
Kyparen höjde bara ena ögonbrynet och sa: "You want one coffee, one freshly squeezed orange juice and one portion of warm topfenstrudel with vanilla custard?"

Jag blev skitglad! Varm österrikisk kaka med vaniljsås, kaffe och en färskpressad apelsinjuice!
"Yes! It sounds perfect!" svarade jag, antagligen alldeles för överraskat entusiastiskt.

Grejen med samtalston är att det hörs säkert 4-5 bord, särskilt om den som beställer inleder med en rörelse - som att vända hela överkroppen 90 grader och peka med rak arm. Det får folk att rikta öronen omedvetet i rörelsens riktning. Så rätt många hade hört min och servitörens ordväxling. Inklusive den deprimerade damen. När servitören gick vände jag mig om igen för att försöka få en liten blick av topfenstrudeln, och mycket riktigt var det en alldeles lagom bit som låg i en halv centimeter vaniljsås i en stor, djup tallrik. Jag nickade för mig själv och sade "coolt" för mig själv (mina vänner vet att jag gör detta rätt ofta och utan att tänka på att jag säger det och inte bara tänker det).

Damen nickade tillbaka och såg märkbart stolt ut, när hon plötsligt hade rätt många intresserade blickar som nyfiket undrade vad hon beställt som jag bara måste ha.
"Ja. Sehr gut." svarade hon med ett litet finurligt leende.

Nästa gång skall jag beställa samma sak som den med mest hår av alla i lokalen. Eller den med rödast hår.
Det blir nog bra.

Sleepless in Alexandria

Men vaffan.

Det var verkligen inte tänkt att det här skulle bli en serie. Alla dessa inlägg som börjar med "Sleepless in..."

Det är bara så svårt att sova när jag är på resande fot. Jag kommer bara inte till ro på kvällarna. Dessutom tycker jag inte om att vara ifrån min familj, att inte sova i min egen säng. För att logga 100-150 resdagar om året är jag förvånansvärt ointresserad av att vara på resande fot.

Eller kanske just därför.

På Kastrup kl. 5 i morse fick jag frågan "Military?" av säkerhetsvakten som skötte metalldetektorn, med en nick mot mig och mitt handbagage. Det var samma märkligt coola känsla som när jag skall slagga lågbudget i Stockholm på Drottning Viktorias Örlogshem och de ställer kontrollfrågan "Tillhör du statsmakten?" för att se om jag skall ha ännu saftigare rabatt på rummet. I två sekunder är jag coolast i världen. I två sekunder är jag James Bond när jag checkar in på örlogshemmet. Jag står där i svart skinnjacka, svarta jeans och svart polotröja. Eller i svart filtrock, svart kostym och svart skjorta. Välpolerade skor. Bagage som det syns på att det slängts upp på jeeptak och fått åka igenom monsunregn på väg till min destination. Kommendörkapten Stahl med rätt att trycka åt en ledninggrupp i Vietnam. Jag brukar titta bort lite flyktigt, sen antingen blinka diskret med ena ögat eller låta ena pekfingret nudda nästippen och svara "Nej. Jag tillhör inte... ah... statsmakten".

Jag tror det är för att jag har för mycket svarta kläder på mig, men det ÄR smidigt att ha mörka resekläder. Eller kanske har jag för många detaljer som är optimerade för snabb och effektiv förflyttning. Hållbara prylar som kan ta en del skit. Eller så är det för att det här med ledarskaps- och ledarutveckling är såpass lurigt att förklara att jag kanske för ofta bara svarar svävande att jag jobbar med arabiska nätverk, reser en del i Afrika och Sydostasien, har en bakgrund av att ha tröskat runt i varje övergiven flottbas i norra Ryssland och forna Sovjetunionen. Mina båda pass ser ut som ett mästararbete av en reseintresserad som har scrapbooking som hobby.

På Kastrup svarade jag "No.", med ett leende som jag hoppades utstrålade "Både du och jag vet att jag måste svara nej på den frågan, och pressa inte frågan vidare för då måste jag antingen gå över eller genom ditt huvud."

Han log tillbaka och sa lite belåtet: "Ah. Måske ingenjör, då!"

Jag insåg lite besviket att han inte på något sätt uppfattat min agent-aura, utan bara tittade på min HPRC-väska (High Performance Resin Cases - ett italienskt märke som används av yrkesmilitär och - tydligen - ingenjörer). Väskan ser ut som om du antingen har en uppsättning känsliga dokument i - eller då möjligen en slagborr som du verkligen vill ha med som handbagage på din flight till Alexandria via Wien.

Lite intressant är också att han - trots att jag besvarade en engelsk fråga på engelska (Military? No.) - på något sätt ändå bestämde sig för att nedgradera mig från "Cool agent of unknown origin" till "Svensk ingenjör". Ingenjör Stahl med rätt att borra i känsliga förändringsprocesser.

Jag nickade tillbaks och svarade "Ja." med ett leende som jag hoppades utstrålade "Både du och jag vet att jag måste svara ja på den frågan för att slippa dumma följdfrågor om vadjagänjobbarmed, och släpp min yrkesroll nu om du inte vill att jag skall utöva min yrkeskunskap på dig och visa att jag är tränad i reflektionskonsten - innan du hinner reagera kan jag avväpna varje undanflykt eller rationalisering du har för att inte ta ditt personliga ansvar och leva ditt liv fullt ut, och när du försöker fly mot utgången kommer jag att blockera dörren och lite hånfullt väsa 'vilka alternativ har du?.... vad är ditt strategiska vägval nu, då?'"

Ok, det är kanske lite mycket att läsa in i ett leende, men jag har en ofattbart komplex överläpp.

Han ställde inte några fler frågor.
Jag gick igenom metalldetektorn.

Satte mig på planet.
Flög till Wien.

Väntade i en lounge.
Flög till Kairo.

Möttes av en bil och en chaufför.
Kördes till Alexandria.

Checkade in på Sheraton Nåntingnånting.
Skakade lite händer.

Planerade morgondagen.
Åt middag.
Planerade lite till.

Gick och lade mig.
Släckte lampan.

Slöt ögonen.
Började tänka på min kärlek. Och lillkillen. Och lilltjejen.

Längtade. Grät en liten skvätt.

Funderade på hur det skulle vara om jag valde bort allt resande och gick ner till en tredjedel av min lön.
Kanske ta jobb som säkerhetsvakt på en flygplats.
Kanske kunde jag underhålla mig med att då och då gissa vad folk jobbar med.

Jag hade nog gissat fel rätt ofta.

Sheraton, Alexandria

Fördelen med att vara uschligt berest i jobbet är att man har ett gäng platinakort på flygbolag och hotellkedjor.

Ibland är det en tidning på rummet och ett litet fruktfat.

Ibland blir man uppgraderad till sviten på översta våningen.

Utsikten över stranden från Alexandrias berömda cornich är säkert hänförande härifrån 14:e våningen. Själv har jag ingen aning, för det är beckmörkt ute och jag har blint fokus på den burgare som snart kommer att levereras med en iskall egyptisk öl.

Saturday night party - Konsultpappan style.

Klok lillkille

Ni vet vad man säger till ungar som vill ha godis att äta, eller som bara vill äta efterrätt?

Jag hörde följande från badrummet när min kärlek ikväll passade barnen när de plaskade runt i badkaret:

Mamma: Ni är så söta att jag skulle kunna äta upp er!
Lillkillen: Mamma, då måste du nog äta något riktigt innan.

Fan, vad lillgammal han är ibland. ;-)

Shhhh..... höjdpunkten på min dag.... att släcka lampan...