Men vaffan.
I dessa dagar är jag på apoteket 2-3 gånger i veckan och stödköper till ungarna.
Idag skulle jag bara ha några nezeril för pyttesmåbarn, småbarn samt vuxna. Och någon liten ögondroppe.
402 spänn.
Har för mig att det gick på 700 när jag var där i panik i helgen.
Men vaffan - jacka pengasugen rätt i venen då! Håll inte på och dutt-åderlåt mig steg för steg. Var lite mer öppna med verkligheten och skicka ett brev från Apoteket AB till alla barnfamiljer:
"Hej,
För info: Vi kommer att dra 6.000:- från ditt konto i början av varje månad.
Sen kommer vi att göra en överslagsräkning den 15:e för att se hur mycket du behöver skjuta till just denna månad (tumregel: vanlig månad 2-3.000:-, förkylningsmånad 3-6.000:-).
Mest så du vet.
Mvh,
/Apoteket."
25 april 2008
Kaffekriget i Malmö
Fan.
Jag har nyligen börjat hämta kaffe på Lilla Kafferosteriet i Malmö på vägen till mitt kontor på Gustav Adolfs torg.
Kruxet är att jag innan brukade hämta mitt kaffe på Nesta.
Nu hämtar jag på Lilla Kafferosteriet, och går sedan med take away-muggen precis förbi Nesta. Ägaren står alltid och gör latte vid den stora maskinen som står i det stora skyltfönstret, så han tittar nästan jämt rakt ut och ser mig.
Första gången nickade jag glatt - jag har varit stammis på Nesta länge - och kom sedan på att jag hade konkurrentmuggen i handen. Så jag höll upp muggen och lyfte lite på axlarna i en gest jag hoppades skulle förmedla "ah - den här lilla slatten? jag var bara lite nyfiken."
Dagen efter gick jag förbi på andra sidan gågatan, så det skulle vara 10-15 meter till Nestas skyltfönster.
Han såg mig ändå, och då fick jag plötsligt skuldkänslor - tänk om han trodde att jag smög mot den motsatta husväggen för att han inte skulle se mig med Lilla Kafferosteriets mugg (ok, så var det ju också, men jag vill ju inte att han skall tro det!).
Sen var det ett par morgnar när jag gick hastigt förbi och undvek att titta mot Nestafönstret. Om han såg mig så såg han i alla fall inte att jag också såg honom se mig, och då känns det inte fullt så illa som att bli ertappad med konkurrentmuggen.
Jag vet inte om jag borde ta upp detta med honom. Det känns som om jag borde förklara mig, be om ursäkt eller något. Kanske skaka hand och säga "Det är inte du, det är jag. Du gör skitgott kaffe, och vem som helst skulle vara överlycklig att få dricka det."
Risken är att han då skulle konfrontera mig:
- "Du. Jag har nog sett dig komma svassande här utanför med de där räfflade muggarna."
- "Räfflade muggar? Jag har inget minne av att..."
- "Säg som det är! Du har hittat ett annat morgonkaffe!"
Säg inte att det bara handlar om en kopp kaffe. Jag tar mitt morgonkaffe på makabert stort allvar. Om jag får sämre kaffe presterar jag sämre. Nesta ökade min kontorseffektivitet när de öppnade portarna. Solde var nära att matcha dem ett tag, men Nesta vann på ren uthållighet och konsekvent fasthet i skummet.
Men på Lilla Kafferosteriet är det en annan femma. På ytan är de glada och uppsluppna, en oinsatt kan nog luras att tro att det är ett vanligt café med lite större kaffesortiment. Men skrapar man på ytan så kan de sin skit. Jag har testat dem. De förstår att min förmiddag på kontoret blir ett snäpp vassare om jag smuttar på kaffet på vägen dit och tänker "oj! wow!" istället för "ok, då. det är koffein".
Jag kan säga exakt vad som är avgörande.
Bryggkaffet och kunskapen.
Alla trendiga koffeinmånglare idag baserar sin framgång på saker som säger "brwwwwww" och "pchhhhhhhht" (espressokompressor och mjölkskummare). Tävlingen - som vunnits av Nesta - har handlat om fastast skum och snyggast blommönster i detsamma. Frågar man efter "vanligt kaffe" så får man antingen en lååååååång espresso som smakar blaskigt, eller något generiskt sump som stått och dragit i en timme i en tvåhundrakronorsbryggare från Elgiganten.
På Lilla Kafferosteriet (detta börjar låta som ett sponsrat inlägg, men för mig handlar det om att lyfta fram vad som är bra entreprenörskap) står fyra proffsbryggare på rad, och det bryggda kaffet är minst lika viktigt som det pressade eller espressade. Det finns vid varje givet tillfälle minst 2-3 olika sorters bryggt kaffe, och det är färskrostat, färskmalet och färskbryggt. Du hittar inte ett café med samma fokus i Sverige. Jag har stött på några stycken i Costa Rica och Guatemala, men ingen annanstans. Marknadsförare kallar detta en USP - unique selling point. Sannolikheten att någon Malmöit tar sig till Guatemala för att få sitt morgonkaffe är låg.
Den andra punkten är kunskap. Vid ett tillfälle ville jag ha en sorts bryggkaffe, men tjejen bakom disken föreslog ett annat. "Bättre om du skall ha mjölk, det är lite kraftigare i smaken.". Vid ett annat tillfälle skulle jag ha presskaffe, och hon tipsade om en viss böna som hade en ton av blåbär.
Fråga den förvirrade tonåringen bakom kassan på Espressohouse vilken böna han/hon rekommenderar idag. Jag har gjort det några gånger, och fått svar som pendlar mellan "Jag jobbar bara här på helgerna" och "Det är denna, det är en .... vänta skall jag kolla på påsen... det står arabica här".
Kunskapen är en annan USP. Andra ställen har en eller högst två som Kan och Bryr sig om kaffe. Jag kan ha fel, men jag får känslan av att frågorna "Brinner du för kaffe?" och "Tycker du kaffe är kul?" är en del av anställningsintervjun på Lilla Kafferosteriet.
Se Lilla Kafferosteriet som ett exempel på både gott entreprenörskap och gott kaffe.
Riktigt gott kaffe.
Jag har nyligen börjat hämta kaffe på Lilla Kafferosteriet i Malmö på vägen till mitt kontor på Gustav Adolfs torg.
Kruxet är att jag innan brukade hämta mitt kaffe på Nesta.
Nu hämtar jag på Lilla Kafferosteriet, och går sedan med take away-muggen precis förbi Nesta. Ägaren står alltid och gör latte vid den stora maskinen som står i det stora skyltfönstret, så han tittar nästan jämt rakt ut och ser mig.
Första gången nickade jag glatt - jag har varit stammis på Nesta länge - och kom sedan på att jag hade konkurrentmuggen i handen. Så jag höll upp muggen och lyfte lite på axlarna i en gest jag hoppades skulle förmedla "ah - den här lilla slatten? jag var bara lite nyfiken."
Dagen efter gick jag förbi på andra sidan gågatan, så det skulle vara 10-15 meter till Nestas skyltfönster.
Han såg mig ändå, och då fick jag plötsligt skuldkänslor - tänk om han trodde att jag smög mot den motsatta husväggen för att han inte skulle se mig med Lilla Kafferosteriets mugg (ok, så var det ju också, men jag vill ju inte att han skall tro det!).
Sen var det ett par morgnar när jag gick hastigt förbi och undvek att titta mot Nestafönstret. Om han såg mig så såg han i alla fall inte att jag också såg honom se mig, och då känns det inte fullt så illa som att bli ertappad med konkurrentmuggen.
Jag vet inte om jag borde ta upp detta med honom. Det känns som om jag borde förklara mig, be om ursäkt eller något. Kanske skaka hand och säga "Det är inte du, det är jag. Du gör skitgott kaffe, och vem som helst skulle vara överlycklig att få dricka det."
Risken är att han då skulle konfrontera mig:
- "Du. Jag har nog sett dig komma svassande här utanför med de där räfflade muggarna."
- "Räfflade muggar? Jag har inget minne av att..."
- "Säg som det är! Du har hittat ett annat morgonkaffe!"
Säg inte att det bara handlar om en kopp kaffe. Jag tar mitt morgonkaffe på makabert stort allvar. Om jag får sämre kaffe presterar jag sämre. Nesta ökade min kontorseffektivitet när de öppnade portarna. Solde var nära att matcha dem ett tag, men Nesta vann på ren uthållighet och konsekvent fasthet i skummet.
Men på Lilla Kafferosteriet är det en annan femma. På ytan är de glada och uppsluppna, en oinsatt kan nog luras att tro att det är ett vanligt café med lite större kaffesortiment. Men skrapar man på ytan så kan de sin skit. Jag har testat dem. De förstår att min förmiddag på kontoret blir ett snäpp vassare om jag smuttar på kaffet på vägen dit och tänker "oj! wow!" istället för "ok, då. det är koffein".
Jag kan säga exakt vad som är avgörande.
Bryggkaffet och kunskapen.
Alla trendiga koffeinmånglare idag baserar sin framgång på saker som säger "brwwwwww" och "pchhhhhhhht" (espressokompressor och mjölkskummare). Tävlingen - som vunnits av Nesta - har handlat om fastast skum och snyggast blommönster i detsamma. Frågar man efter "vanligt kaffe" så får man antingen en lååååååång espresso som smakar blaskigt, eller något generiskt sump som stått och dragit i en timme i en tvåhundrakronorsbryggare från Elgiganten.
På Lilla Kafferosteriet (detta börjar låta som ett sponsrat inlägg, men för mig handlar det om att lyfta fram vad som är bra entreprenörskap) står fyra proffsbryggare på rad, och det bryggda kaffet är minst lika viktigt som det pressade eller espressade. Det finns vid varje givet tillfälle minst 2-3 olika sorters bryggt kaffe, och det är färskrostat, färskmalet och färskbryggt. Du hittar inte ett café med samma fokus i Sverige. Jag har stött på några stycken i Costa Rica och Guatemala, men ingen annanstans. Marknadsförare kallar detta en USP - unique selling point. Sannolikheten att någon Malmöit tar sig till Guatemala för att få sitt morgonkaffe är låg.
Den andra punkten är kunskap. Vid ett tillfälle ville jag ha en sorts bryggkaffe, men tjejen bakom disken föreslog ett annat. "Bättre om du skall ha mjölk, det är lite kraftigare i smaken.". Vid ett annat tillfälle skulle jag ha presskaffe, och hon tipsade om en viss böna som hade en ton av blåbär.
Fråga den förvirrade tonåringen bakom kassan på Espressohouse vilken böna han/hon rekommenderar idag. Jag har gjort det några gånger, och fått svar som pendlar mellan "Jag jobbar bara här på helgerna" och "Det är denna, det är en .... vänta skall jag kolla på påsen... det står arabica här".
Kunskapen är en annan USP. Andra ställen har en eller högst två som Kan och Bryr sig om kaffe. Jag kan ha fel, men jag får känslan av att frågorna "Brinner du för kaffe?" och "Tycker du kaffe är kul?" är en del av anställningsintervjun på Lilla Kafferosteriet.
Se Lilla Kafferosteriet som ett exempel på både gott entreprenörskap och gott kaffe.
Riktigt gott kaffe.
13 april 2008
Allt om Kina
Sitter i business class loungen på Shanghai Pudong International airport. Jag har tryckt i mig ett gäng ostmackor och en halv öl.
Den lokala ölen här heter Tsing Tao, något den gode Nils (som stod för allt legwork här i Shanghai och är en av de mest förnämligt nätverkade människorna i världen) förklarade står för This Shit Is No Good - Take Another One (Tsing Tao). Jag tyckte den var god.
Shanghai är märkligt. Jag brukar inte ändra åsikt om något. Gjorde det om socialdemokratin när jag läste nationalekonomi, gjorde det om dödsstraffet när jag läste sociologi. I övrigt brukar jag ha rätt på första försöket.
Men Shanghai är märkligt.
Efter fyra minuter hatade jag staden. Intensivt. Tänkte att Kina nog inte är min kopp te.
Efter tre dygn insåg jag att det kanske är här framtiden ligger. Det är kanske hela världens kopp te, vare sig vi känner oss riktigt bekväma med det.
Kina är märkligt.
Jag vill inte bojkotta OS. Varför skulle jag göra det? Jag bojkottar inte USA på något sätt fastän de är de enda som inte ratificerat Kyotoavtalet, älskar dödsstraffet, flagrant leker med människoliv när de för oljans skull angriper främmande makter under en slöja av "demokrati" (vilket är komiskt eftersom de är det land som snabbast går bakåt i individens rätt och demokrati, testa själv att få en godtycklig terroristmisstanke på dig i USA och försök sedan hävda dina mänskliga rättigheter på Guantanamobasen).
Jag hatar givetvis att Kina är en diktatur. Jag hatar övergreppen där lika väl som jag hatar dem i USA. Samtidigt vill jag inte att de skall göra samma misstag som ex. Sovjetunionen gjorde när man för snabbt gick från planekonomi till marknadsekonomi - det är faktiskt inte bara att säga åt en miljard människor att "voila! ta ansvar själva nu!".
Debatter som rasar om Kina känns udda. Det känns som om mängder av oinsatta människor vill rasa mot orättvisor, och det är så mycket lättare att rasa mot Kina än andra skeva diktaturer (jag räknar inte USA dit ännu, även om valdeltagandet är så lågt där att det nästan inte uppfyller kraven för en demokratisk process - and DON'T get me started när det handlar om att de få som röstat de senaste två gångerna valt demokrater men under grovt suspekta former ändå landat med en republikan i vita huset.)
Själv rasar jag mot att så många västländer tycks öka antalet fattiga så snabbt, samtidigt som medelklassen i Kina ökar ofattbart snabbt.
Syftet med resan till Shanghai har inte varit att sitta i ett konferensrum. Jag har under strukturerade former mött Kinaexperter, konstnärer, psykologer, fotografer, shippingfolk, flygbolagsfolk, IT-folk, mediachefer, dokumentärfilmare, vinimportörer, tolkar, lärare och suttit på besök hemma hos vanligt kinesiskt folk. Jag har varit på privatkliniker och statliga sjukhus, privatägda företag och statligt kontrollerade megaorganisationer. Jag har suttit på lyxkrog, slumkrog, gått på kopiemarknad, överdådsmarknad och vandrat förvirrad i parker där en kör stod och sjöng gamla sånger från kulturrevolutionen tio meter från en grupp som dansade pardans till Besa me mucho. Det har varit en märklig upplevelse, och jag tycker mig ha fattat att jag inte fattar mer än att Kina är ruskigt komplext och att internationella media rapporterar ganska underligt ensidigt från Kina.
Jag tycker inte att någon måste ändra åsikt om Kina. Men jag tycker vi bör förstå lite mer innan vi pekar finger för mycket utan att skärskåda vårt eget system.
Tycker jag.
Den lokala ölen här heter Tsing Tao, något den gode Nils (som stod för allt legwork här i Shanghai och är en av de mest förnämligt nätverkade människorna i världen) förklarade står för This Shit Is No Good - Take Another One (Tsing Tao). Jag tyckte den var god.
Shanghai är märkligt. Jag brukar inte ändra åsikt om något. Gjorde det om socialdemokratin när jag läste nationalekonomi, gjorde det om dödsstraffet när jag läste sociologi. I övrigt brukar jag ha rätt på första försöket.
Men Shanghai är märkligt.
Efter fyra minuter hatade jag staden. Intensivt. Tänkte att Kina nog inte är min kopp te.
Efter tre dygn insåg jag att det kanske är här framtiden ligger. Det är kanske hela världens kopp te, vare sig vi känner oss riktigt bekväma med det.
Kina är märkligt.
Jag vill inte bojkotta OS. Varför skulle jag göra det? Jag bojkottar inte USA på något sätt fastän de är de enda som inte ratificerat Kyotoavtalet, älskar dödsstraffet, flagrant leker med människoliv när de för oljans skull angriper främmande makter under en slöja av "demokrati" (vilket är komiskt eftersom de är det land som snabbast går bakåt i individens rätt och demokrati, testa själv att få en godtycklig terroristmisstanke på dig i USA och försök sedan hävda dina mänskliga rättigheter på Guantanamobasen).
Jag hatar givetvis att Kina är en diktatur. Jag hatar övergreppen där lika väl som jag hatar dem i USA. Samtidigt vill jag inte att de skall göra samma misstag som ex. Sovjetunionen gjorde när man för snabbt gick från planekonomi till marknadsekonomi - det är faktiskt inte bara att säga åt en miljard människor att "voila! ta ansvar själva nu!".
Debatter som rasar om Kina känns udda. Det känns som om mängder av oinsatta människor vill rasa mot orättvisor, och det är så mycket lättare att rasa mot Kina än andra skeva diktaturer (jag räknar inte USA dit ännu, även om valdeltagandet är så lågt där att det nästan inte uppfyller kraven för en demokratisk process - and DON'T get me started när det handlar om att de få som röstat de senaste två gångerna valt demokrater men under grovt suspekta former ändå landat med en republikan i vita huset.)
Själv rasar jag mot att så många västländer tycks öka antalet fattiga så snabbt, samtidigt som medelklassen i Kina ökar ofattbart snabbt.
Syftet med resan till Shanghai har inte varit att sitta i ett konferensrum. Jag har under strukturerade former mött Kinaexperter, konstnärer, psykologer, fotografer, shippingfolk, flygbolagsfolk, IT-folk, mediachefer, dokumentärfilmare, vinimportörer, tolkar, lärare och suttit på besök hemma hos vanligt kinesiskt folk. Jag har varit på privatkliniker och statliga sjukhus, privatägda företag och statligt kontrollerade megaorganisationer. Jag har suttit på lyxkrog, slumkrog, gått på kopiemarknad, överdådsmarknad och vandrat förvirrad i parker där en kör stod och sjöng gamla sånger från kulturrevolutionen tio meter från en grupp som dansade pardans till Besa me mucho. Det har varit en märklig upplevelse, och jag tycker mig ha fattat att jag inte fattar mer än att Kina är ruskigt komplext och att internationella media rapporterar ganska underligt ensidigt från Kina.
Jag tycker inte att någon måste ändra åsikt om Kina. Men jag tycker vi bör förstå lite mer innan vi pekar finger för mycket utan att skärskåda vårt eget system.
Tycker jag.
08 april 2008
Sleepless in Shanghai
Ok. Det tog några nätter, men nu ligger jag sömnlös igen.
Klockan är snart 01.00, men jag känner mig utmattad och klarvaken så där som jag brukar göra när jag ligger och grubblar bort natten.
Normalt brukar det vara andra natten, eller någon av de sista nätterna. Men här i Kina är det tydligen mitt i veckan.
Fan. Även med mina sömnlösa nätter måste Kina lite demonstrativt vara besvärligt.
Men Shanghai är ok. Kina är ok. Min bild av Kina och Kineserna har fått en tung omrevidering. Jag har ätit middag med ett gäng chefer och en kinesisk psykolog.
Han var kul. Men bästa nytillskottet i sällskapet var faktiskt tjommen från IKEA som satt tvärs över bordet. Inte så att han är ny, men jag lärde känna honom mer ikväll än tidigare.
Jag skall sova nu.
Eller åtminstone ligga i sängen och räkna riskorn på ett imaginärt fält.
I Afrika har vi utländska konsulter ett uttryck som är "Africa wins", som handlar om att alla planer går åt skogen eftersom Afrika ändå ändrar på saker så det blir annorlunda i sluttampen.
Här i Kina har jag idag fått lära mig motsvarande uttryck för det här stället:
Only in China.
Tidigare idag besökte vi ett ultramodernt privatsjukhus. Onkologimottagningen hade en reception som - swear to God - lika gärna kunde varit den coolaste design-nattklubben i Soho. Allt som fattades var en DJ och någon som serverade drinkar. Böljande soffor i vitt skinn, frostade glaskuber till bord med något slags växter inuti, 1500-litersakvarier som hängde i taket och väggar som böljade i takt med sofforna.
All utrustning var senaste modellen, svenska läkare skulle fallit på knä och snyftande bett att få låna för att få leka med bara en liten stund.
Sen gick vi över en inomhusbro över till det intilliggande huset.
Det var också ett sjukhus.
Det var ett statligt sjukhus.
Det luktade intorkad urin.
Belysningen var kal. Rummen kala, ostädade.
I ett undersökningsrum låg några blodiga bomullstussar kvar på ett bord. Ett trasigt gipsavtryck av en tandrad låg också där.
binärt
från plus till minus
ying och yang
only in China
Klockan är snart 01.00, men jag känner mig utmattad och klarvaken så där som jag brukar göra när jag ligger och grubblar bort natten.
Normalt brukar det vara andra natten, eller någon av de sista nätterna. Men här i Kina är det tydligen mitt i veckan.
Fan. Även med mina sömnlösa nätter måste Kina lite demonstrativt vara besvärligt.
Men Shanghai är ok. Kina är ok. Min bild av Kina och Kineserna har fått en tung omrevidering. Jag har ätit middag med ett gäng chefer och en kinesisk psykolog.
Han var kul. Men bästa nytillskottet i sällskapet var faktiskt tjommen från IKEA som satt tvärs över bordet. Inte så att han är ny, men jag lärde känna honom mer ikväll än tidigare.
Jag skall sova nu.
Eller åtminstone ligga i sängen och räkna riskorn på ett imaginärt fält.
I Afrika har vi utländska konsulter ett uttryck som är "Africa wins", som handlar om att alla planer går åt skogen eftersom Afrika ändå ändrar på saker så det blir annorlunda i sluttampen.
Här i Kina har jag idag fått lära mig motsvarande uttryck för det här stället:
Only in China.
Tidigare idag besökte vi ett ultramodernt privatsjukhus. Onkologimottagningen hade en reception som - swear to God - lika gärna kunde varit den coolaste design-nattklubben i Soho. Allt som fattades var en DJ och någon som serverade drinkar. Böljande soffor i vitt skinn, frostade glaskuber till bord med något slags växter inuti, 1500-litersakvarier som hängde i taket och väggar som böljade i takt med sofforna.
All utrustning var senaste modellen, svenska läkare skulle fallit på knä och snyftande bett att få låna för att få leka med bara en liten stund.
Sen gick vi över en inomhusbro över till det intilliggande huset.
Det var också ett sjukhus.
Det var ett statligt sjukhus.
Det luktade intorkad urin.
Belysningen var kal. Rummen kala, ostädade.
I ett undersökningsrum låg några blodiga bomullstussar kvar på ett bord. Ett trasigt gipsavtryck av en tandrad låg också där.
binärt
från plus till minus
ying och yang
only in China
04 april 2008
En route till Kina
Lillkillen hostade hela natten. Lilltjejen hostade hela natten. Rester av ågon förkylning som inte ger efter.
Gick inte att sova. Sen upp tidigt, som vanligt. Lillkillen är inne i en ny fas av tidiga morgnar. Om klockan inte står på 4-nånting eller 5-nånting så gör jag en virtuell high five med mig själv.
Jag fylls av ett stort vemod dagarna innan jag lämnar familjen för en långresa. De sista timmarna är nästan outhärdliga.
Hela familjen åkte för att lämna lillkilllen på dagis. När min kärlek skulle gå iväg med honom stannade jag kvar i bilen med lilltjejen. Vi säger inte att jag skall iväg förrän det är dags, så när han gick ur bilen sade jag att jag skulle iväg på tjänsteresa och kommer tillbaka om ett par dagar. Jag använde min klämkäcka röst och försökte låta som om det var ett spännande äventyr på gång. Han log och vinkade hejhej och följde efter min kärlek på grusgången till dagiset.
Sen stängdes bildörren, och jag kände ett slag av vemod som fick mig att kippa efter andan. Jag har den perfekta familjen, och måste lämna dem gång på gång för att sköta mitt jobb.
Nu till Kina. Det här skriver jag på planet från Amsterdam till Shanghai. Jag skall vara där tio dagar. När ni läser detta betyder det att jag kopplat upp mig från hotellrummet.
Å ena sidan är jag glad att jag får förtroendet att arbeta här av mina uppdragsgivare. Jag tycker det är spännande, och är glad över att jag kan skicka fakturor så mitt företag mår bra.
Å andra sidan är jag bara jag.
Och jag längtar hem.
Gick inte att sova. Sen upp tidigt, som vanligt. Lillkillen är inne i en ny fas av tidiga morgnar. Om klockan inte står på 4-nånting eller 5-nånting så gör jag en virtuell high five med mig själv.
Jag fylls av ett stort vemod dagarna innan jag lämnar familjen för en långresa. De sista timmarna är nästan outhärdliga.
Hela familjen åkte för att lämna lillkilllen på dagis. När min kärlek skulle gå iväg med honom stannade jag kvar i bilen med lilltjejen. Vi säger inte att jag skall iväg förrän det är dags, så när han gick ur bilen sade jag att jag skulle iväg på tjänsteresa och kommer tillbaka om ett par dagar. Jag använde min klämkäcka röst och försökte låta som om det var ett spännande äventyr på gång. Han log och vinkade hejhej och följde efter min kärlek på grusgången till dagiset.
Sen stängdes bildörren, och jag kände ett slag av vemod som fick mig att kippa efter andan. Jag har den perfekta familjen, och måste lämna dem gång på gång för att sköta mitt jobb.
Nu till Kina. Det här skriver jag på planet från Amsterdam till Shanghai. Jag skall vara där tio dagar. När ni läser detta betyder det att jag kopplat upp mig från hotellrummet.
Å ena sidan är jag glad att jag får förtroendet att arbeta här av mina uppdragsgivare. Jag tycker det är spännande, och är glad över att jag kan skicka fakturor så mitt företag mår bra.
Å andra sidan är jag bara jag.
Och jag längtar hem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
