Hemma

Kom hem vid 21:blecket. Lillkillen sov. Min kärlek gick upp och lade sig med lilltjejen efter en timme.
Var tvungen att ordna med januari månads underlag till revisorn (ja, skatteverket är lite kinky på det sättet - de gillar inte ursäkter som "Asså, jag ville jättegärna vara med min familj just den kvällen".

Sen vid 22.30 skrek lillkillen efter vatten däruppe. Jag gick uppför trappan, in på hans rum, gav honom lite vatten, räckte honom en ny napp, klappade honom över hans blonda små lockar, och gick ut ur rummet.

Han var sömndrucken och noterade nog inte ens att jag kommit hem efter tre nätter borta på tjänsteresa.

Själv blev jag så lycklig över att få ge honom vatten och klappa honom att det nästan gjorde ont i hjärtat.

Nu är hon 23.10, dags att gå och lägga mig.
Lillkillen kommer att väcka mig vid halv sex eller sex. Jag är fullständigt utmattad efter tre tunga workshopdagar och -kvällar, men jag längtar så det gör ont i hjärtat.

Så är det att vara småbarnspappa. Det gör ofta ont i hjärtat av lycka.

Sleepless in Oslo

Jag kan inte sova.

När jag gick igenom passkontrollen på Kastrup fick jag den vanliga rutinfrågan: "Vart skall du resa?", och det stod helt stilla i huvudet. Jag fick inte hjärnan att hitta rätt, så jag tvingades svara: "Inte så långt, tror jag. Jag skall kolla på biljetten."

Nu ligger jag i sängen på konferenshotellet, och jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad stället heter.

Jag tror resandet helt och hållet förlorat sin charm och spänning.
Just nu känner jag mest att jag hellre varit hemma i väntan på att lillkillen skall ropa "pappa" om fyra timmar lite drygt.

Missförstå mig inte. Jag älskar mitt jobb, och precis som alla jobb har det vissa avigsidor.

Just nu är avigsidan att pappa inte kommer att kunna svara på lillkillen om några timmar, och säga: "Skall vi gå ner till vardagsrummet och mysa i soffan och se på Byggare Bob på datorn en stund?".

Shit, vad jag längtar efter att få komma till kontoret helt förstörd av trötthet och klaga över att lillkillen väckte mig före 6.

You can't always get what you want

Jag har nyss sett hela säsong ett av Californication under loppet av en vecka (enda fördelen med att ligga många nätter på kursgårdar är att jag kan beta av hela säsonger av olika serier i ett rasande tempo).

Fördelen med att se många avsnitt på kort tid är dels att man bondar rätt hårt med karaktärerna. De blir ens resesällskap. Jag såg hela Band of Brothers på en kursgård i norra Tanzania, och Jack Bauer i säsong ett och två av serien 24 är för mig synonymt med en vecka i Hanoi när tre tyfoner en efter en slog sig utmattade mot Vietnams östkust.

En annan fördel med tvångsmatning av en säsong är att man lägger märke till saker som någon har tänkt på, men som går förlorat om man ser säsongen över ett halvårs reguljär sändningstid.

Som exempelvis att första scenen i första avsnittet av Californication har exakt samma låt som sista scenen av sista avsnittet på säsongen. Rolling Stones "You can't always get what you want". Inledningsscenen är i en kyrka, med första halvan av låten (där en kör sjunger refrängen), och avslutningsscenen har andra halvan av låten (där Stones själva sjunger).

"You can't always get what you want.
You can't always get what you want.
You can't always get what you want.
But it you try sometimes, you might find - you get what you need."

Och sen märker man att det ju faktist summerar hela jäkla säsongen.

Gåshud, folks. Gåshud.

Jag är så svår, så svår, så svår - för din skull, sötnos.

Jag tog bussen hem från kontoret idag. Det är en liten olyx jag tvingas till när min kärlek har bilen.

Framför mig satt två unga förälskade tonnisar. De var emo.

Oerhört emo.

Åtminstone hon.

Ni vet när man som kille gör allt för att ens tjej skall tycka att man är "rätt" - även när man inom sig inser att man är så jävla fel att det bara är en tidsfråga innan korrekturinstitutionen knackar en på axeln och säger "Ursäkta - är det inte så att du bara är en bluff rakt igenom?"?

Ah, well. Den här killen var inte emo.
Men gudars skymning vad han försökte.

Han satt där i sina svarta kläder med smygande revärer överallt och enstaka röda kråsgrejer som stack ut här och där. Han satt där bredvid sin tjej, och han hade försökt tupera håret för att det skulle ha samma plågade volym som tjejen. Resultatet blev en slät och konstig pottfrisyr med en rufsig rumpa framtill.

Han hade färgat håret svart. Svårt och svart. Typ. Nyansen "kol" hade inte riktigt tagit fäste utan mattats åt det bruna.
Det rufsade partiet var rödfärgat. Han tänkte "svårmodigt vinrött mitt i det svarta", men det redan färgmässigt ansträngda håret svarade "bajs möter apelsinskal, sorry".

Han satt där med mängder av kajal runt ögonen, bajsfärgat hår med en tuperad apelsinrufsbulle framtill och en svårbemästrat svart mundering som han bar med den osäkerhet man endast hittar hos unga kids som desperat testar allt för att hitta vem de är.

Jag mötte hans blick, och försökte le medlidande. Han tolkade det nog som om jag log lite genomskådande hånfullt, för han vek osäkert ner blicken i bussgolvet.

Hans tjej höll fram hörlurarna till sin iPod och sa:
"Lyssna - så jävla bra. De fattar, va?"

Han lyssnade en halv sekund, fan vet om han ens hörde vad som spelades, innan han nickade och slöt sina kajalsprängda ögon.
"Mmmm.. Skitbra".

Det är lite vemodigt att minnas hur det var att vara så tonårig och så sökande.
Jag satt och kom på att jag ömmade för dem. Särskilt för honom. Jag ömmade för hans vilja att vara exakt den hon vill ha. Jag ömmade för deras desperata längtan att både vara absolut unika men ändå så tydligt tillhöra just den gruppen.

Sen ömmade jag lite för min egen tonårsfas, med samma misslyckade försök att tillhöra en viss katagori. Min bästis Otto hade skaffat en cool blonderad fartrand på höger sida över örat. Han var syntare. Jag ville vara syntare, och ville vara som Otto, så jag försökte skaffa samma blonda fartslinga. Men mitt hår är mycket grövre än hans, lite som hästtagel on crack - så vätesuperoxidblonderade hår smälter liksom in i min generella hårmassa. Resultatet blev en ostadig grå hårmassa över högra skallen. Kombinera det med en kort kavaj inhandlad på HM-rea och en mintgrön T-shirt och kinasandaler och vita tubsockar och uppkavlade svarta bylsiga byxor...

...sen satt jag väl på någon buss, bredvid Otto med hans coola blonderade stripe och hans matiniquekavaj, och vek undan blicken från någon kille i kostym som log lite medlidande åt mig.

Det är alltid svårt att försöka vara någon man inte är.
Det finns nog ett lärande i det här.

sexy baby!

Min kärlek stannade till och såg lite eftertänksamt på mig där jag stod i hallen:
- "Vad snygg du ser ut efter din vinterkräksjuka!"

Jag rättade till skjortkragen så den låg slätt under den ganska påkostade kostymen, strök mig över den nytrimmade skäggstubben med vänstra handen, och log lite osäkert.

Vissa komplimanger vet man bara inte hur man skall svara på.

Harlequinhjälten i Afrika

Min indiska assistent Jasmine återkom just efter en faktajakt i Afrika. Hon hade ägnat någon dag åt att dammsuga Östafrikas länder på mest rekommenderade konferenshotell.

Det coola är killen som är föreståndare för det ställe hon rekommenderar att vi använder oss av framöver i Tanzania. Han låter som om han är den manlige hjälten i en tantsnuskroman.

Brett Castleman. Smaka på DET namnet.

Mmmm... Där har vi en hjälte som kör runt i sin landrover på plantagen för att hjälpa den lilla gasellen som fastnat i ett stängsel. En sådan som sitter på huk vid gasellen och vänder sitt väderbitna ansikte mot solen som går ner vid horisonten för att göra en avvägning om han hinner lägga ner ett lejon eller två på vägen hem om han tar sig tid att hjälpa den lilla gasellen loss. Tiden kommer inte att räcka till, men han väljer ändå att lägga om såren på den lille krabaten innan han klatschar den på baken och ser med sitt lite sneda leende när den skuttar iväg, fri igen.

Sen kör han hem, och på vägen hinner han nedlägga en lejonhanne som hotar fyra kvinnliga turister som är på safari med två guider som lejonet redan rivit ihjäl (men det är ok, för de var ena riktiga sluskar som was up to no good och den ene av dem hade tafsat på Tiffany och man hade låtits ana att det nog skulle hända värre saker). Han sitter på huk vid det dödade lejonet, med ena knät mot den varma, röda jorden. Han tittar upp på kvinnorna med sitt lite sneda leende och de ser ett vemod i hans ögon (kanske sluter han lejonets ögon här, eller så begrundar han något han hittat på marken eller någonstans).

"Jag minns en tid när lejonen fick springa fritt, när de var vänner med oss människor. Och gasellerna."

Kvinnorna känner hur det fladdrar till inombords. Särskilt Tiffany (som först nu förstår hur nära det varit att de alla strök med, och att Garvins - för så hette han - tafsanden nog hade kunnat leda till mycket mer obehagligheter).
---
Japp.
Sådan är han, Brett.

Brett Castleman.

Jag ser fram emot att ta ett foto på mig och Brett när vi kör konferens på det stället i Tanzania.

Kan det bli annat än skitkul???

...många sprutor blir det...

Man vet att man reser för mycket i tjänsten när man vill fika med en kollega och skickar följande e-mail:

"Jag skall vaccinera mig lite till i morgon, kl. 14.
Är du på?
/P"

...och kollegan ringer med svaret:

"Självklart. Jag behöver nog också något."

--
Hur är det för er andra? Känner ni folk som missbrukar vaccinationscentraler och använder dem som mötesplatser?