Hosta

Lilltjejen har påkallat min uppmärksamhet två gånger ikväll. Först en nappincident, sedan lite kissande på toaletten.

Lillkillen har däremot hostat och hostat - jag har varit uppe i hans rum 8-9 gånger, och klockan är inte ens midnatt.

För en timme sedan var han arg. Jag hade sagt att jag skulle titta till honom efter någon minut, och sedan hade det gått fem.

Så jag klappade honom över pannan, och sade: "Nu sitter jag här, så länge du vill".

Sen satt jag på golvet bredvid hans säng, säkert tio minuter, tills han hostade till och sa: "Du kan gå nu, pappa".

Jag älskar den grabben så mitt hjärta sprängs.

Men han fortsatte hosta, och nu senast var jag uppe hos honom och hade med en liten överraskning. En espressokopp med varmt honungsvatten. Jag berättade att det bästa för en hostande hals är att dricka lite varmt och lent honungsvatten. Sen varnade jag att det var lite varmt, lite sött och att han skulle dricka det försiktigt.

Han smuttade lite på espressokoppen. Sen satte han sig upp. Smuttade lite till. Och lite till. Snart hade han druckit halva koppen, och då föste han bort den mot mig med ett kort ord: "Kram".

När jag kramade honom viskade han i mitt öra: "Det var riktigt gott, pappa".

Jag viskade tillbaka: "Det är bra för din hosta. Jag kan göra hur mycket honungsvatten som helst inatt, och jag sitter och jobbar hela natten så det är bara att ropa på mig så kommer jag upp till dig med mer."

Nu har han varit tyst sedan dess, och jag sitter i arbetsrummet med tre små espressokoppar färdigpreparerade för 20 sekunder i mikrovågsugnen.

Jag var förberedd på hur jobbigt det skulle bli med små barn, men jag var faktiskt inte förberedd på hur mycket jag skulle vara kapabel att älska dem.

Gränslöst och bottenlöst. Varje sekund av varje dag.