Afrikansk dans. Ofattbart äkta.

Jag har ju jobbat en hel del i Afrika det senaste decenniet.

Så jag måste få förfasas lite.

Jag gick just förbi min kärlek, hon satt i vardagsrummet och såg på "Du är vad du äter".
Folk som skall komma i form, typ.

Nu skulle de testa afrikansk dans. En klämkäck blondin stirrade övertänd in i kameran och förklarade hur det ena och det andra frigjordes i kroppen, hur äkta och vackert det var.

Det var en grupp på 40-45 personer som deltog. Nästan bara kvinnor. Alla var så vita, så vita. De verkade vilja vara precis så där forcerat äkta som bara en viss kategori människor orkar vara. Antagligen är det samma gäng som för åtta år sedan satt på Koh Samui i Thailand, med forcerade dreads i håret, uppkrupna i en halv fosterställning på ett café och en "lokal örtdryck som bara är så jävla äkta" på bordet framför sig. Det där gänget som fnyste åt "vanliga" turister som aldrig vågade lära känna det Riktiga Thailand som de själva gjorde. Det där gänget som lite förvånat skulle säga att de inte ALLS läst boken "The Beach" tre sekunder innan de spontant och äkta bestämde sig för att sitta och hänga i den Thailändska arkipelagen efter att ha testat ormblod på Khao San road i Bangkok.

Samma gäng.
Fast nu var de plus 30/40 och nu handlade det om afrikansk dans.

Där fanns faktiskt två svarta i reportaget. En man och en kvinna. De spelade trummor och skrattade med stora leenden medans de svenska kvinnorna rörde sig äkta och frigörande. Några hade bylsiga kläder och autentiska halsband. Och den svarta mannen och den svarta kvinnan skrattade när de trummade.

Det hade nog jag också gjort. Om jag och Åsa Jinder hade suttit där i en gymnastiksal i Dar es Salaam och lirat nyckelharpa för 40-45 svarta män i yngre medelåldern. Särskilt åt den handfull som kommit dit i autentisk Sverigedräkt med knätofsar, som intervjuats av Tanzaniansk dokusåpa-TV och med flammande lågmäldhet förklarat hur polkan är äkta och frigör endorfinerna.

Oj. Vad jag hade skrattat tillsammans med Åsa Jinder. Stort och äkta!