RNM budget

So... An old client in London just called me.
He wants to do a small seminar in March.

"What is your budget other than my offensive facilitation fee?" I asked

He immediately replied:
"I want to try doing this with an RNM budget approach."

I searched my mind. What the fuck was an RNM budget?! RBM means Result Based Management, but RNM? Result Neutral Method? Rapid Natural Movement?

I sighed.

"OK, I'll bite. What is an RNM budget approach?" I said.

I could hear him smile over the telephone.

"Really No Money. Other than your invoice - I want no other costs involved."

Pffft.... clients. That means I STILL cannot make my London facilitation dream come true. I want someone to fork up the 4-5000 GBP it would cost to rent one of the bulbs in the London Eye for a day so I can do a workshop in the greatest ferris wheel in the world.

RNM budget approach? Tsss..... One day I will make my dream come true. One day.

Stärkande ord inför 2010

Varje år lägger jag in följande lilla citat i bloggen. Sedan 2004. Alltid i juletider.
Jag kan fortfarande inte läsa texten utan att få gåshud.

Detta är vad personligt ledarskap handlar om.
Framförallt de sista två styckena. Det är de som är själva poängen.

"Our greatest fear is not that we are inadequate,
but that we are powerful beyond measure.

It is our light, not our darkness, that frightens us.
We ask ourselves, Who am I to be brilliant,
gorgeous, handsome, talented and fabulous?

Your playing small does not serve the world.
There is nothing enlightened about shrinking
so that other people won't feel insecure around you.

And, as we let our own light shine, we consciously give
other people permission to do the same.
As we are liberated from our fear,
our presence automatically liberates others."

Det som glöms i snö...

"- Nej, nej min kärlek. Jag lovar att ställa undan sommarmöblerna i förrådet när höstvädret nalkas.
Absolut, klart jag skall ställa undan även det lilla hopfällbara bordet och de hopfällbara stolarna på framsidan där jag tar mitt förmiddagskaffe i sommarsolens ljuvliga sken.
Strunta du i det här - jag kommer ihåg det.
Och skulle jag råka glömma det någon vecka så kommer jag ihåg det när höststormarna kommer.
Trust me, sötnos.
Jag är man - jag är programmerad att komma ihåg sådana här saker."

Helgens misslyckanden

Först skulle vi på julbrunch i lördags i Hedenkulla med alla syskonen på min sida.
Efter 25 minuter hade vi kommit knappt åtta kilometer. Fick vända.



Söndagen skulle vi så till Helsingborg på glögg med alla syskon på min kärleks sida.
Även den resan snöade in.

Å ena sidan lyckades vi inte komma någonstans hela helgen.
Å andra sidan hade vi en helt underbar familjehelg hemma.

Vi tar en Henke Larsson på det, va?:
- Jag är nöjd.

Clam chowder

So.... I coach this management team.
They always refer to themselves as a great fish soup - Clam Chowder - with lots of different tastes and ingredients.

They explain that their strength is in that mix - that they win when they let decisions simmer away for a while - and that they really ought to rename the group from the "Management Team" to the "Clam Chowder Team".

Well, amigos (I know at least one of you follow my blog) - you are in for a treat.
Today 24 cans of Campbell's Clam Chowder are being delivered to your office.

Merry Christmas, and best wishes from your "pain in the neck" coach.

Tveksamt erbjudande

Kära Nordnet,

Jag är jättenöjd med att ha mitt företags kapitalförsäkring hos er. Det är en bra buffert för sämre tider och ni har utfört tjänsten till min fulla belåtenhet.

Nu nyligen har jag sett era trevliga banners för er senaste reklamkampanj: "Börja spara till ett barn du tycker om."

Jag tackar för erbjudandet, och vill ge er en eloge för att så tydligt har markerat var ni står i uppfostringsdebatten idag.

Själv står jag emellertid rätt långt ute i andra extremen rent åsiktsmässigt. Jag tycker man skall behålla sina ungar, även om man inte tycker om dem.

Nu blir det en akademisk diskussion hur jag än vrider och vänder på det. Jag tycker skitmycket om de ungar jag redan har.

Så än en gång - tack för erbjudandet. Men jag tror jag väljer att fortsätta spara till en Lexus med hybridmotor.

Bästa hälsningar,

Konsultpappan

Julstämning

Lilltjejen sjöng för mig i bilen. Santa Lucia.



En liten stunds julmys på vägen till dagis idag.

Dumsnål

Det värsta jag vet är när jag gör något dumsnålt.

Ibland står jag till och med och väljer mellan saker, och tänker "men den där ÄR faktiskt mycket dyrare än denna, och denna räcker nog gott för mig".

Och det märkliga är att jag ändå levt ett liv där jag nonstop belönas när jag köper kvalitet. Som när jag slutade köpa nya fåtöljer vartannat år och investerade i ordentliga Laminofåtöljer. Som när jag gick över från vanliga skjortor till Etonskjortor. Som när jag bytte materialväskor från Rimowa till High Performance Resin Cases (min datorväska kan studsa ner från ett jeeptak i full fart under ett monsunregn och ändå är datorn fräsch inuti).

Varje gång jag kostat på mig lite extra har jag belönats med kvalität.

Ändå sitter jag nu här med en dokumentförstörare för 320 spänn som gnisslar och kör fast för att jag råkade stoppa i fem A4 samtidigt. Min förra - för 2000 spänn - höll i tio år och tuggade glatt i sig buntar om femton ark och knorrade bara belåtet om det slank med ett gem eller ett par plastmappar.

Ändå stod jag där igår, i butiken, och tänkte: "Men tvåtusen för en liten papperstuggare?? Nä - den här för 320 räcker gott för mina behov."

Dumsnåle fan.

Nu går jag ner och köper den stora och dyra, och ser de 320 som lärpengar.
Och hoppas att min lärkurva inte är lika flack framöver.

Min frisör

Fick just ett mail ifrån min frisör. Hon är jordens coolaste.
Hälsa från Patrick om ni ringer. Jag tror inte hon vet vem "Konsultpappan" är...

--
Hej,

Det går ett rykte på internet att tomten kommer att ge fler och finare
julklappar till de som är fina i håret. Jag vet givetvis inte om det
stämmer, eller vem som kan ha startat det, men för den som inte vill
chansa har jag satt in ett par extra arbetsdagar före julafton. För
den modige finns jag även på plats på salongen i mellandagarna.

God Jul!

Emelie Rydén
Spazzola, Grynbodgatan 7, Malmö, 040-977772
--

Sleepless in London

So. Two nights at the Metropolitan in London.
A few coaching sessions.
A bit of training in solution focused coaching.

But most of all - it is the light at the end of the tunnel.

Don't get me wrong. I love the tunnel. It is magnificent job challenges that make me grow as a human being and as a consultant. It rakes home money like it's going out of style.

But it is tough and demanding. And it has a beginning and an end.

During the last month I have worked on four continents. I came home from Vietnam two weeks ago, repacked the bags and left for Dusseldorf and then Stockholm, and then Palestine/Jerusalem, and now London.

I am having a lot of fun, and the work is extremely rewarding.

But the tunnel is there. It is taking it's toll. And I see the end of it now.

9-5 tomorrow. Then I eject. I will take a taxi to Heathrow, check in my über-unbreakable bags and sit down at the seafood bar. I will call my wife, tell her that she is the love of my life and that I will be home around midnight.

This is the last roadrunning for a while. The next hardcore assignment is not until the end of January. And even then it is only to Düsseldorf. I think I have sneaked out of a job in Maputo, Africa, in January. It really fucked up my planning.
Until Düsseldorf I am at home, with the occational stint in Stockholm. And trust me - when I am home I am h.o.m.e. I NEVER call to say I'll be home late, or that "you should have dinner without me". I leave the kids at kindergarten, I pick them up around 4. I am at home with them and kiss them goodnight.

On Saturday morning I will watch cartoons with my son when he wakes up. He speaks about our "cozy mornings" when we build a nest in the couch and just lie there, half asleep, in front of the telly, waiting for the morning lights to wake us up fully. The trick is not to wait until he is completely awake, but to carry him gently downstairs after his first morning sounds... I usually whisper to him "shh... you don't have to wake up, I can carry you down to the couch and you can keep sleeping there. Ok?"

I long for that.

I long for putting away the big aluminum bags that haul my heavy workshop material. I long for putting away the High Performance Resin Cases that carry my essentials on roofs of jeeps through monsoons and brutal snow when I work in Afrika or Russia or wherever.

I just want to wake up in the morning, focus on the challenge of getting the kids properly dressed, and then sitting in my office in Malmö and think about whom to eat lunch with.

That is quality of life for me. That is the end of the roadrunning of 2009.

Seven laps around the world this year, in sheer milage.
Seven.

I am so tired now. The past month has been an orgy in timezones. This is my first time at the Metropolitan in London. I like the hotel, but since it is my first time I didn't recall the room when I woke up.

So I woke up this morning and couldn't figure out which country I was in. I remember looking up at the ceiling saying to myself: Where am I? *blank* Come on! Which country?! *blank* Ok. Which continent? Asia? No - think think think, damnit! Western - look at the couch. Look at my bags. Where am I and what is my assignment?????

And then it clicked. London.

And I got happy, because I knew it is my last trip before coming home for good this season.

And I got sad, because I thought "how fucked up am I when it takes me more than 10 seconds to even figure out which bloody continent I am on, and which country I am in?!"

I love my job.
I love the places it takes me.

It's not that.

I just love my wife, and my family, and my home a whole lot more.

So tomorrow night I will come home, put the bags in the study at home, brush my teeth, undress and sneak up to the bedroom, curl up next to my wife and tell her that I am home and that I love her.

Then I will sleep for a few hours, and at the first sound of the kids I will carry them downstairs quietly, put them on and between the pillows in the couch, wrap them up in our warm, grey fleece blankets and lie next to them.

And I will whisper to them, but mostly to myself, that "shhh....daddy is home, go back to sleep, all is good". Probably with mushy tears welling in my eyes, because all the longing and aching I suppress when I am away will be itching just under my skin.

No more "sleepless in whereverthefuck" for two solid months. No more Skype sessions where I fake enthusiasm in front of two lovely kids eating dinner for 30 minutes, log off and then pinch my skin to snap out of the longing for home.

Daddy is home.

I don't know if you know how much those three words mean to me.

I love my work, and I love the impact I have on the people and organizations I have the privilege to work with. I love being able to provide a good living and security for my family.

But it all boils down to those three words at the end of a long period of back to back business trips.

Daddy is home.

Magic to my ears.