Barnakuten

För tre timmar sedan började lilltjejen skrika. Hon är fyra månader gammal.

Lillkillen hade mjölkallergi, så vi hörde honom ofta skrika det första halvåret innan vi fick reda på att det var mjölken. Som kolik, ungefär.

Men lilltjejen har aldrig haft ont. Förrän ikväll.
Hon skrek och det var inte gnällskrik. Det syntes i hennes ögon när hon tittade rakt i mina ögon. Oro, förvirring - hon fattar inte varför det gör ont, smärta är något nytt i hennes värld.

Och hon skrek. Det syntes på henne att det blev lite bättre, hon slappnade av lite - och sedan kom smärtan tillbaka. Värre för varje våg. Det var i hennes mage det satt, tror vi. Kramper. Gång på gång.

Hon skrek. Grät av smärta. Dessa fyra månader gamla ögon som tittade så skräckslaget på mig när jag försökte trösta henne.

Vi väckte lillkillen och klädde på honon. Satte honom i bilen, larmade huset och körde iväg hela familjen till barnakuten.

Sen gick det över. Gradvis. Och när vi kom fram så vände vi och körde hem.

Vad det var? Ingen aning. Rester av en förkylning förra veckan, kombinerat med smakportion, otur, whatever...

Jag hann tänka ett antal olika utfall. Det är mitt personliga ok att bära, jag tänker alltid i scenarios. Från de positiva där det gick över och vi vände hem, till de horribla där en läkare med bekymrad min inleder med att säga "det finns inget enkelt sätt att säga detta..."

Föräldraskap handlar inte alltid om att veta något till 100%, utan att stå med ena foten i bilen och tänka att vi måste göra något men har inte en aning om vad.

Och att vara rädd.

Det där är inget man förvarnas om. Rädslan och skräcken.
Sen jag blev förälder har jag ständigt varit rädd. Oro för barnen är en konstant känsla. Jag hade ingen aning om hur rädd jag skulle vara.

Alltid.
Alltid.
Hela tiden.

Oro för att någon av dem skall drabbas av en obotlig sjukdom, eller klämma handen i dörren, eller trilla med tänderna före i asfalten, eller halka i trappan, eller bli kidnappad, eller knuffad, mobbad...

Ingen berättar för en hur rädd man alltid kommer att vara, när man berättar att man skall bli far.

Så är det.

Folk berättar skräckhistorier om förlossningen, men ingen berättar om den ständiga rädslan. Den tär och konsumerar en.

Nu sover lillkillen i sin säng igen.
Lilltjejen sover i vår dubbelsäng, bredvid min kärlek.
Själv sitter jag nere på bottenvåningen i mitt arbetsrum, med en stor whiskey på skrivbordet.

Jag har andats ut.
Jag har skickat ett par jobbmail.
Gråtit en skvätt av lättnad.

Och varit uppe tre gånger och lyssnat utanför lillkillens rum, och utanför vårt sovrum.

Det där med tysta andetag, kan vara magiskt ibland.

Jag känner mig lyckligt lottad.

simplicity

De här

Jag är en enkel människa, i grund och botten.
Jag tror på binära lösningar. Ett eller noll. Ingen gråzon.

De här behöver dö. Kan någon ordna det åt mig?
For real. De har förverkat rätten till liv.

Jag fixar det gärna själv. Med en kniv, eller en sten.
Eller bara med mina knutna nävar.
Ok?

lång jävla blogg

Jag gillar att skriva.
Tydligen har jag skrivit 368 A4-sidor text på konsultpappans blogg sedan starten för 1,5 år sedan.

Stackars er.

Spritpappan

Vi bor i ett nybyggt funkishus med stora glaspartier som ger ganska fritt blås vad gäller insyn i kök och vardagsrum. Mest för att förstå kontexten.

För att förstå kontexten än bättre har mitt liv som managementkonsult släpat runt mig i världen, så jag har jobbat med ryssar tillräckligt länge för att kunna svepa en stor vodka utan att röra en min eller grimasera det minsta. Det må bränna och smaka starkt, men jag kan fejka att det är vatten. Det samma gäller extremt starkt kryddad mat - jag kan spela oberörd.

Däremot har jag en sk "surtunga". Om jag smakar något som är det minsta surt så skrumpnar mitt ansikte ihop till ett obehagligt smärtfyllt russin.

Nog om kontexten. Ni vet vad ni behöver veta nu.

När min kärlek var och gympade/aerobiscerade för ett par timmar sedan stod jag i vårt kök, med lilltjejen på min mage i vår BabyBjörn Active-sele. Lillkillen stod på en köksstol så han hade bra access till diskbänk. Vi brukar stå så när vi lagar mat, vi stod så tidigare i eftermiddags och gjorde tacos med alla tillbehör. Jag med mitt stora Bastienförkläde, han med sitt lilla designerförkläde inköpt i svårt trendig butik på söder i Stockholm.

Nu skulle vi göra saft.

Vi brukar göra saft, lillkillen och jag. Limesaft. Det går åt en lime och två matskedar druvsocker till en liter. Vi har en ofattbart komplicerad rutin som bland annat innehåller moment av pre-crushing av lime, delning av lime i exakt 16 små bitar, mängder av små imaginära fordon för att transportera varje enskild klyfta från skärbrädan (lyftkranar och dumpers) till tillbringaren där de krossas (av en sk. "krossare"), återtransport av krossad klyfta med dumper till diskhon där de föses ner av olika stora bulldozers.

Det kan ta timmar.

Nåväl. Denna gång låg en citron och skräpade på diskbänken efter tacomiddagen, så lillkillen föreslog att även den skulle ritualstyckas och göras till saft. Så vi ägnade en kvart åt detta också.

Sen i med socker, rör runt och servera.

Till saken är att vi alltid provsmakar i små snapsglas (lite högtidligt och perfekt storlek för honom). Så gjorde vi även denna gång.

Jag var inte beredd på citronen. Saften var inte söt denna gång, citronen fuckade upp receptet, så blandningen var mycket sur.

Vi skålade i våra små snapsglas och svepte saften med ett Hamiltonskt knyck på nacken. Jag ryckte till och grimaserade, det kan ha varit väsande inblandat.

Lilltjejen skrattade i selen på min mage. Lillkillen skrattade överlyckligt och bubblade fram: "Smaka en gång till pappa!".

Det gjorde ont i kinderna på mig efter surattacken, men två skrattande barn är något du gör vad som helst för att uppleva. Om de skrattat pärlande och genuint av att jag råkade knipsa av en fingertopp skulle jag nog offrat några fingrar på det.

Hur som helst. Vi upprepade proceduren ett femtontal gånger under en kvart. Kidsen älskade det. Lillkillen ville inte ha mer, men han skrattade sitt härliga skratt gång på gång. "Smaka en gång till pappa!"

Sen slog det mig hur det måste se ut. Kom ihåg kontexten. Ljust kök, mörkt ute, stilla villakvarter.
Stora panoramafönster.
Titta. Där står en pappa med lilla dottern i sele på magen och lilla grabben på köksstolen vid diskbänken. Så sött, så omtänksamt. Vilken underbar bild, jämställd och harmonisk. Familjelycka. Carl Larsson - kom hit med stativet!
Vänta... vad gör de? Står.... Står pappan och rycker snapsar i rasande takt? Han har gjort det till en lek, där barnen ovetande tror att det är något skoj när han står där och super sig redlös. Barnen skrattar, och pappan river snaps efter snaps och grimaserar sammanbitet innan han med ett stort, fånigt, berusat leende växlar några ord med barnen och sen häller upp ännu en snaps.

Undrar hur många av våra grannar som nu strök oss från "trevligt par"-listan och satte upp oss på "ha lite koll på"-listan.

Rongedal

Vi satt tre familjer i grannens villa i Bunkeflostrand.
Melodishlagerfunkyfestivalen höll på, och plötsligt kom den där situationen där jag känner mig som en konstig utomjording på besök i världen.

Två tvillingar kom ut, och alla nickade sådär jävligt belåtet och alla kommenterade hur gött/kul/otippat/bra det är att Rongedal äntligen frontar själva - och att de verkligen förtjänade att vinna.

Samma sak på kontoret. Det var rena ryggdunkandet av "shit, vad kul för dem att de får stå i strålkastarskenet själva, äntligen!".

Är det bara jag som aldrig hade hört talas om dem?!

Miljötänkande gone wild

Jag var på ett uppdrag i Karlstad förra veckan. Vägen dit och hem gick via tre sträckor tåg, och efter att ha väntat på försenade tåg i hålor med namn jag glömt beslutade jag mig för att miljöhänsynen måste ha en rimlighetsgräns. Man lägger inte två konsultdagar obetald tid på att frakta sig själv 7-8 timmar i vardera riktning när resan kan gå på en halv dag och 2 x 2 timmar totalt.

Jag skickade ett SMS till min kärlek:

"Fuck miljön - nästa gång tar jag flyget."

Det måste finnas en rimlighetsklausul.

rent och rent

Varför vill tjejer alltid städa innan städbolaget kommer?
Jag trodde själva poängen med dem var att de skulle städa åt oss.