pappandet

De som inte har småbarn lyssnar oftast bara på det jobbiga.
Ja. Man är aldrig fri. Ja. Man oroar sig flera gånger om dagen och får ångestattack om det är dagisets nummer som syns i mobildisplayen - man hinner se sin son eller dotter med utslagna framtänder, eller en bruten arm, eller mängder av farligare saker - innan man hör dem säga att han/hon "bara" har feber och måste hämtas upp.
Ja. Fetglöm all sömn. Har du pärlor till praktbarn så kommer du bara att sluta ha sovmornar och bara gå upp någon enstaka gång per natt. Om du har praktbarn, alltså. Jag har läst om någon som känner någon som kanske har träffat någon som har praktbarn på det sättet.
Spontana weekends utomlands är körda, umgänget med vänner blir lidande, du har ständigt dåligt samvete för att du inte ens lyckats hänga med på en after work och stå där med barnkräk på kavajslaget och flika in hur ascoolt det är att komma ut på Paddys och dricka öl som förr i tiden, innan du vid 21 rusar hemåt för att orka ta morgonrycket när lillkillen vaknar 04.20.

De som inte har barn brukar ofta räkna upp alla negativa saker, och sedan vifta det framför ögonen på oss som har barn och säga att det är någon kemisk fuckupgrej som händer i våra hjärnor, slavar under våra biologiska drifter att skapa avkomma, att vi förtränger hur jobbigt det är genom hjärnans knipsluga självmanipulation.

Ja. Jag träffade på en sådan idag, en halvkollega som kräkte ur sig hur han VERKLIGEN inte känner någon lust att bli pappa när allt han hör är hur jobbigt det är.

Och jag stod lite handfallen. För det är så här. Så länge du bara smakat äpple så kan jag inte beskriva hur hallon smakar.

Alla har tvingats gå upp astidigt. Alla kan relatera till det, och fundera på hur det skulle kännas att alltid tvingas gå upp astidigt.

De som inte har barn kan nästan bara relatera till de jobbiga sidorna, för de har de upplevt någon gång. De flesta har bytt en bajsblöja på något syskonbarn eller yngre syskon, så det är lätt att relatera till hur äckligt det måste vara att tvingas göra det 4-5 gånger om dagen.

Jag klarade inte av att förklara det positiva för halvkollegan, för han talar inte det språket.

Han räknade upp massor av jobbiga saker, och jag kände bara "jag kan inte nå honom, han har inte det vokabuläret ännu".

Jag kan inte beskriva för honom hur det känns att springa från dagisparkeringen mot dagisgrindarna, för att jag vill att det skall gå lite fortare innan jag ser lillkillens min när han ser mig och pekar på mig med orden "Det är MIN pappa".

Jag kan inte förklara att lillkillen sover skitjobbigt nu, att han vaknar klockan 2 och skriker "Jag VILL INTE sova mer nu" och att jag måste förhandla med honom och slutligen sova på golvet bredvid hans säng, med honom i min famn, med bara ett täcke under mig och ett lakan över mig... och vakna öm i hela kroppen av att han drar upp mig klockan 5.30 för att han vill se fuckingjävlakukKattenFindusochPettsson på DVD.... och att jag nu, klockan 22.40, sitter och själv längtar som ett barn efter att han skall vakna så jag kan få sitta sömndrucken vid hans säng och förhandla och truga och böna att han skall sova lite längre.

Vi har precis fått vårt andra barn. Hon är snart fyra veckor. Det är inte för att vi är obegåvade och inte fattar hur jobbigt det har varit med lillkillen.

Det är för att det inte på något sätt går att finna ord för att ens börja beskriva hur starka känslor vi har för lillkillen, och hur intensivt vi kände att vi vill vidga vår familj och ge honom ett syskon vi älskar lika intensivt.

Så jag tittade på halvkollegan. Lät honom beklaga sig färdigt. Sen sa jag: "Nej, om man skulle ta en kopp kaffe till."