borde sova

Klockan är över två på natten.
Jag vet att jag borde sova. Det har varit en lång och intensiv dag.
I morgon blir tuff.

Men jag är på kursgård.

Det är lite motsägelsefullt att ogilla kursgårdar och hotell och ägna sig åt ett yrke som kräver att man kör workshops och seminarier på varje sketen liten håla i världen, och sova sova sova på hotell efter hotell efter hotell.

Välkomna till oss. Vi är helt unika genom vår miljöpolicy/hälsoinriktning/spaavdelning/blomstergård/ajurfuckingveda/
kryddsalong/1700:talsmatsal/kuddmeny/treminutersgaranti/tiominutersgaranti/
shuttleservice/spökrum/heltnöjdgaranti/100%trivselgaranti/Rökfrihet/
Spritfrihet/Klättervägg/Meditationskammare/Fängelsehåla/designrum/
trådlöstmenlöstbredband/executivenågot....

Alla kursgårdar är som ett smörigt töcken av unicitet som gör dem mer klonade än (insert politiskt skämt som riktar sig mot båda blockens representanter).

Jag har varit på dem alla.
Jag blir genuint överraskad om någon nämner en kursgård i Sverige som jag inte varit på. Och ganska ofta utomlands också. De stora drakarna håller sig till de vanliga hotellkedjorna utomlands också.

Jag kan inte sova när jag inte är hemma.
Inte särskilt bra.

Det är inte så att jag gottar mig åt att klockan är 2.10 nu.

Och snart mer.

Jag vet att jag borde sova.
Men jag gillar inte att vara hemifrån.

Coolfaktorn med att resa i tjänsten gnuggades bort efter ett par år.

Shitfaktorn med att resa i tjänsten kom när lillkillen lärt sig vad "tjänsteresa" betyder.

"Inte tjänsteresa", säger han. Sen lägger han sina små små armar runt min hals och kramar hårt, klappar på min skäggstubb, tittar mig rakt i ögonen från tio centimeters avstånd och säger bestämt med tårar och oro i blicken: "Pappa INTE tjänsteresa". Han är ledsen och arg.

Hur fan förklarar man att pappa måste åka till Tanzania/Tyskland/England/Kanada/Umeå för att dra in pengar till företaget och få lön och kunna ge finansiell trygghet? Hur förklarar man det för den där lilla killen som inte ens kan förstå om man skall vara borta en natt eller sju?

Det gör ont i magen varje gång, och det är många gånger varje månad som jag måste sätta mig på huk och säga "Pappa kommer snart, jag måste bara på en kort tjänsteresa."

Jag vet att jag borde sova, men jag önskar bara att jag var hemma och halvslumrade i väntan på att bli väckt av honom 5.15-5.30, så jag måste lägga mig i fosterställning för att få plats i hans 1.40-säng så han kan sova en halvtimme längre intill mig, och sedan stappla nerför trappan till soffan och sätta på någon tecknad film på laptopen så han kan sitta på ömsom min rygg, ömsom mitt huvud och berätta för mig när han vill att jag skall hoppa förbi en obehaglig scen på datorn.

Jag håller på att gå under av trötthet hemma, men jag längtar efter det så det gör ont i magen.

Jag vet. Jag borde sova.
Nu är klockan 2.24.

Borde sova.

det där springandet

Det var samma visa idag.

Parkerar bilen vid dagis. Börjar gå mot grindarna. Jag lovar - jag försökte verkligen gå steg för steg i vanlig takt. Men sen börjar jag längta så det fysiskt knyter sig i magen, och sen bara måste jag springa de hundra meterna från grinden över gården till dagisets port. Jag hinner möta två andra föräldrar. Den ene hojtar glatt åt mig "ta't lugnt - hon är bara kvart över fyra". Jag springer förbi föräldern och undrar om de är sådana som bara springer över dagisgården om de är sena med upphämtningen.

Och jag ser hans rygg där de sitter runt ett bord. Någon buffar till lillkillen, pekar på honom och säger "Din pappa är här".

Han vänder sig om och ryter:
- "Jag SKA äta en frukt!"

Jag kontrar:
- "Vi skall handla på vägen hem. Vi kan handla frukt och äta när vi kommit hem. Ok?"

Jag ser hur han brottas med tanken en sekund. Sen återtar han initiativet:
- "Vi SKA handla blanblaner! Vi SKA handla averkados! Vi SKA handla melon! Tretton, femton FYRA blanblaner! Kanske äpple. Ja. Kanske äpple. Sen ska VI äta frukt pappa. Och bada. Massor av blubbor!"

Jag älskar honom så det gör ont i hjärtat. Det går inte att sluta springa till dagisporten.

Vassego MAS

Nio månader av barnmorskebesök, ett dygn av förlossning i high-tech miljö med massor av personal, eftervård, veckovisa besök på BVC sedan dess. Tungt utbildade experter överallt - at our beck and call.

Gratis.

Nästan.

Jag är inte otacksam, bara förvirrad.
Varför får man hem en faktura från MAS... på 80 spänn (åttio)... med rubriceringen "Vårdavgift 1 dag"?!

Hela graviditetförlossningefterkontroller-kitet måste ha kostat 60-70-80' av våra skattepengar.

Vad är det som gör att vi får en faktura på 80 spänn? Administrationen av den måste kosta ett par hundra, ju.

Märkligt.
Men den är betald nu.
Vassego MAS.

Springandet

Det var samma sak idag med.
Fattar det inte.

Jag gick upp med honom kvart över fem i morse. Han var sur och gnällig och irriterad hela morgonen, och när jag lämnade honom på dagis 7.38 så gallskrek han och var skitlack.

Sen parkerar jag bilen utanför dagis klockan 16.20. 40 minuter innan sista upphämtningsdeadlinen. Ingen brådska i världen.

Och jag springer.
Jag verkligen hundrametersrusar längs gården för att komma lite snabbare fram.

What's up with that???

Det är precis som om jag överrumplas av känslan att jag snart får hålla honom igen.

pappandet

De som inte har småbarn lyssnar oftast bara på det jobbiga.
Ja. Man är aldrig fri. Ja. Man oroar sig flera gånger om dagen och får ångestattack om det är dagisets nummer som syns i mobildisplayen - man hinner se sin son eller dotter med utslagna framtänder, eller en bruten arm, eller mängder av farligare saker - innan man hör dem säga att han/hon "bara" har feber och måste hämtas upp.
Ja. Fetglöm all sömn. Har du pärlor till praktbarn så kommer du bara att sluta ha sovmornar och bara gå upp någon enstaka gång per natt. Om du har praktbarn, alltså. Jag har läst om någon som känner någon som kanske har träffat någon som har praktbarn på det sättet.
Spontana weekends utomlands är körda, umgänget med vänner blir lidande, du har ständigt dåligt samvete för att du inte ens lyckats hänga med på en after work och stå där med barnkräk på kavajslaget och flika in hur ascoolt det är att komma ut på Paddys och dricka öl som förr i tiden, innan du vid 21 rusar hemåt för att orka ta morgonrycket när lillkillen vaknar 04.20.

De som inte har barn brukar ofta räkna upp alla negativa saker, och sedan vifta det framför ögonen på oss som har barn och säga att det är någon kemisk fuckupgrej som händer i våra hjärnor, slavar under våra biologiska drifter att skapa avkomma, att vi förtränger hur jobbigt det är genom hjärnans knipsluga självmanipulation.

Ja. Jag träffade på en sådan idag, en halvkollega som kräkte ur sig hur han VERKLIGEN inte känner någon lust att bli pappa när allt han hör är hur jobbigt det är.

Och jag stod lite handfallen. För det är så här. Så länge du bara smakat äpple så kan jag inte beskriva hur hallon smakar.

Alla har tvingats gå upp astidigt. Alla kan relatera till det, och fundera på hur det skulle kännas att alltid tvingas gå upp astidigt.

De som inte har barn kan nästan bara relatera till de jobbiga sidorna, för de har de upplevt någon gång. De flesta har bytt en bajsblöja på något syskonbarn eller yngre syskon, så det är lätt att relatera till hur äckligt det måste vara att tvingas göra det 4-5 gånger om dagen.

Jag klarade inte av att förklara det positiva för halvkollegan, för han talar inte det språket.

Han räknade upp massor av jobbiga saker, och jag kände bara "jag kan inte nå honom, han har inte det vokabuläret ännu".

Jag kan inte beskriva för honom hur det känns att springa från dagisparkeringen mot dagisgrindarna, för att jag vill att det skall gå lite fortare innan jag ser lillkillens min när han ser mig och pekar på mig med orden "Det är MIN pappa".

Jag kan inte förklara att lillkillen sover skitjobbigt nu, att han vaknar klockan 2 och skriker "Jag VILL INTE sova mer nu" och att jag måste förhandla med honom och slutligen sova på golvet bredvid hans säng, med honom i min famn, med bara ett täcke under mig och ett lakan över mig... och vakna öm i hela kroppen av att han drar upp mig klockan 5.30 för att han vill se fuckingjävlakukKattenFindusochPettsson på DVD.... och att jag nu, klockan 22.40, sitter och själv längtar som ett barn efter att han skall vakna så jag kan få sitta sömndrucken vid hans säng och förhandla och truga och böna att han skall sova lite längre.

Vi har precis fått vårt andra barn. Hon är snart fyra veckor. Det är inte för att vi är obegåvade och inte fattar hur jobbigt det har varit med lillkillen.

Det är för att det inte på något sätt går att finna ord för att ens börja beskriva hur starka känslor vi har för lillkillen, och hur intensivt vi kände att vi vill vidga vår familj och ge honom ett syskon vi älskar lika intensivt.

Så jag tittade på halvkollegan. Lät honom beklaga sig färdigt. Sen sa jag: "Nej, om man skulle ta en kopp kaffe till."