Att lämna Hoi An

Det är alldeles strax dags att åka hem.

I grevens tid, åska och regn är på ingång till Hoi An. Tyfonsäsong.

Taxi till Da Nang, flyg till Hanoi, ett annat flyg till Bangkok, ett tredje till Köpenhamn, en taxi över bron, och sen öppnar jag ytterdörren där hemma. På söndag morgon. Strax innan åtta.

Först tänkte jag så det knakade på vad jag skulle kunna köpa för överväldigande coola leksaker till barnen, så de blir superglada när jag kliver in genom dörren.

Sen insåg jag att jag redan beslutat mig för det där.

Jag rusade ju runt på flygplatsen i Bangkok när jag reste hit för en vecka sedan. Höll i olika otroliga leksaker, valde mellan en radiostyrd star warsrobot och ett 3D-pussel med spindelmannenmotiv, eller en ascool hoodie med Yoda på, eller en liten mikrobilbana, eller en docka som talar thailändska när man trycker på dess mage.

Det blev inget alls. Jag kom på det själv. Ungarna skiter i det där.

De vill ha tid. Och tid är det vackraste man kan ge någon, barn som vuxna.

Det handlar inte om "kvalitetstid" vs. "kvantitetstid". Det handlar om tid. Punkt.

Så nu har jag planen färdig. Jag skall strunta i att packa upp, strunta i att byta från reskostymen till slacks och T-shirt, strunta i att kasta mig in i en efterlängtad dusch efter 1,5 dygn on the road.

Istället skall jag gå och sätta mig i soffan och fråga vilken saga jag skall läsa, eller om jag skall hitta på en egen och berätta för dem. Jag skall säga att de får bestämma precis vad vi skall göra tillsammans.

Sen kanske bygga lego med dem. Och rita lite med knubbiga kritor på stora blädderblock med dem.

Det blåser hårt så bambubladen prasslar och havet har stora vågor som dånar in mot hotellstranden. Fukten i luften har övergått till ett varmt och kvalmigt regn nu. Om 20 minuter kommer taxin.

Taxi till Da Nang, flyg till Hanoi, ett annat flyg till Bangkok, ett tredje till Köpenhamn, en taxi över bron, och sen öppnar jag ytterdörren där hemma. På söndag morgon. Strax innan åtta.

Pappa skall åka hem.