Sleepless in Jerusalem

Så...

Då sitter jag här igen. I hotellrummet som lite vagt påminner om en krypta.

Jag har bott i samma rum en gång förut, när jag var här i april-maj. Det är det som är profilbilden uppe till höger på bloggen.

Den gången blev jag rätt deprimerad av att hänga i Jerusalem.

Denna gång känns det på ett annat sätt. Energigivande, spännande. Resultatet i uppdraget är tydligare och bättre, jag har lärt känna ledningsgruppen mer - vet vilka knappar jag behöver trycka på för att skapa rörelse.

Resultat. Shit, vad viktigt det är för min motivation. Jag flyger fan inte tvärs över halva jordklotet för att vi skall sitta och prata om hur framtida samtal skall leda till en tydligare dialog för att möjliggöra en öppen konversation om vad som eventuellt kan göras.

- Vi har 72 timmar innan taxin tar mig tillbaks till flygplatsen. Vad kommer du att göra konkret för att styra din organisation i riktning mot den här nya visionen?
- Mja... det är viktigt att öppna upp en dialog med...
- Vänta - låt mig omformulera min fråga: Vad gör du konkret på måndag för att pusha stenhårt mot nya visionen?
- Jo... på sikt måste vi skapa en förankringsprocess som...
- Vänta - låt mig ställa frågan på ett helt annat sätt: Vem ringer du och vilka beslut klubbar du igenom innan förmiddagsfikat på måndag morgon för att hamra hem den nya visionen?

För fem-tio år sedan vågade jag inte utmana och provocera på det sättet. Nu inser jag att det är exakt det blinda fokuset på resultat och handling som företag betalar mig för. Även om de ibland blir skitsura och irriterade.

I Sverige har vi ofta lyxen att kunna bordlägga eller avvakta med frågor. Om jag har två sessioner á 72 h på ett år.... då måste tankar bli till ord och sen förvandlas till handling ofattbart mycket snabbare och tydligare.

Jag kommer ofta på mig själv med att tänka så när jag jobbar i Sverige. Hur hade jag coachat om detta var i Dar es Salaam eller Ho Chi Minh City?

Vi svenskar är alldeles för bra på att snacka om att prata om hur vi vill samtala om något som vi alla är överens om är ofattbart skitviktigt och allra högst upp på agendan. Wtf?!

Det stör mig.

Det är därför jag sitter här i hotellkryptan i Jerusalem och känner mig rätt nöjd just nu.
De har satt en vision, de har modet och mandatet, och de känner tiden flåsa i nacken. Om 18 timmar är tiden ute, då måste ord ha blivit till handling.

De kommer att lyckas. De är bra folk. Riktigt bra folk.

Att lämna Hoi An

Det är alldeles strax dags att åka hem.

I grevens tid, åska och regn är på ingång till Hoi An. Tyfonsäsong.

Taxi till Da Nang, flyg till Hanoi, ett annat flyg till Bangkok, ett tredje till Köpenhamn, en taxi över bron, och sen öppnar jag ytterdörren där hemma. På söndag morgon. Strax innan åtta.

Först tänkte jag så det knakade på vad jag skulle kunna köpa för överväldigande coola leksaker till barnen, så de blir superglada när jag kliver in genom dörren.

Sen insåg jag att jag redan beslutat mig för det där.

Jag rusade ju runt på flygplatsen i Bangkok när jag reste hit för en vecka sedan. Höll i olika otroliga leksaker, valde mellan en radiostyrd star warsrobot och ett 3D-pussel med spindelmannenmotiv, eller en ascool hoodie med Yoda på, eller en liten mikrobilbana, eller en docka som talar thailändska när man trycker på dess mage.

Det blev inget alls. Jag kom på det själv. Ungarna skiter i det där.

De vill ha tid. Och tid är det vackraste man kan ge någon, barn som vuxna.

Det handlar inte om "kvalitetstid" vs. "kvantitetstid". Det handlar om tid. Punkt.

Så nu har jag planen färdig. Jag skall strunta i att packa upp, strunta i att byta från reskostymen till slacks och T-shirt, strunta i att kasta mig in i en efterlängtad dusch efter 1,5 dygn on the road.

Istället skall jag gå och sätta mig i soffan och fråga vilken saga jag skall läsa, eller om jag skall hitta på en egen och berätta för dem. Jag skall säga att de får bestämma precis vad vi skall göra tillsammans.

Sen kanske bygga lego med dem. Och rita lite med knubbiga kritor på stora blädderblock med dem.

Det blåser hårt så bambubladen prasslar och havet har stora vågor som dånar in mot hotellstranden. Fukten i luften har övergått till ett varmt och kvalmigt regn nu. Om 20 minuter kommer taxin.

Taxi till Da Nang, flyg till Hanoi, ett annat flyg till Bangkok, ett tredje till Köpenhamn, en taxi över bron, och sen öppnar jag ytterdörren där hemma. På söndag morgon. Strax innan åtta.

Pappa skall åka hem.

The Battle of Hoi An

We have a tough battle going on here in the conference room in Hoi An, Vietnam.

15 Vietnamese participants take turns sneaking away to the control box and nudge the air-conditioning system up to 25 degrees.

Then 15 Swedish participants take turns sneaking away moments later to nudge it downwards to 21 degrees.

Nobody has addressed the issue in plenum. As a facilitator I am glad if they keep the issue out of "my" process.

But I see them sneak away to the control box from time to time. During coffee breaks. When they take a toilet break. During lunches.

Sneaky participants. Wanting to control the temperature.

Tweaking it up. Tweaking it down.

It is a silent battle of wills.

Impressive.

And weird.

YES! FLOWERS! I GET IT!

Yes - they are beautiful. I totally get that.
Yes - I understand that it took you forever to create this arrangement.
YES! FLOWERS! I GET IT!
But. I. Don't. WANT. It!
It. Fucks. Up. MY. Conference! Room!
Take it away.

Shhh....

There's an elephant in the room.

Let's not talk about it.

Ärlighet och Slarv

Det säger en hel del om personalen på mitt hotell i Hoi An, Vietnam, när jag kan glömma en bunte sedlar på ett bord i rummet och sedan upptäcka den orörd efter att tre-fyra omgångar personal passerat revy under dagen (städning, minibarpåfyllnad, de som hämtar tvätten samt de som fyller på fruktskålen).

Tyvärr säger det en hel del om mig också.

Fuckin' slarvpelle!