Jag tänker på det där ganska ofta, hur vi hanterar feedback.
För min egen del får jag rätt ofta översvallande feedback, och jag tänker ofta vilken flax jag haft som lyckades få till det lite tursamt på just det sättet.
Samtidigt inser jag att det är som Stenmark (Ingemar, inte han sångaren som alltid vill raka av sitt hår och ta långa jävla sjumilakliv) sa i en intervju. Intervjuaren tyckte han hade haft en oerhörd tur de sista portarna.
- Jo, svarade Stenis. Det lustiga med tur är att ju mer jag tränar desto mer tur verkar jag ha.
Ungefär så är anekdoten. Jag nämner den ganska ofta för andra, men jag inser att jag har slitit häcken av mig under 13 år som ledarskapskonsult för att ha tur med utvärderingar i 99 fall av 100.
Kruxet är ju bara att jag tenderar att zooma in något ofattbart på den där hundrade utvärderingen. Om nittionio utvärderingar pendlar mellan bra och lilla reinkarnerade jesusbarnet, så är det ändå den där sågningen som hänger kvar.
Egentligen har jag bara blivit sågad ordentligt en enda gång. Det var 1999, på ett stort sjukhus. 250 läkare som åhörare, och själv var jag arrogant och lyssnade inte på min publik.
Å andra sidan är det en nyttig läxa att påminnas om gång på gång på gång på gång på gång.
Men jag undrar om jag inte mått lite bättre om jag tagit mig lika mycket tid att lyssna på de som tycker om mig, som jag tar tid att älta snart tio år gamla misslyckanden.a
04 september 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Men ellerhur. Jag tänker direkt på mina skrivarkurser det senaste året. Jag har fått höra oerhört mycket positivt om mitt skrivande, saker som jag aldrig kunnat drömma om att få höra. Vad sägs om att få höra att ens skrivstil påminner om ens favoritförfattare? Bara en sån sak. Men det är ändå den där lite mer negativt feedbacken som sitter kvar i hjärnan. Och det är så synd. För jag kan ta den konstruktiva kritiken och jag kan hålla med om det jag har hört, men varför lyssnar jag inte och tar till mig av det oerhört positiva på samma sätt?
Det är lite dumt.
Men å så sant. Jag använder mig ofta av en mood barometer på mina utbildningar, där deltagarna sätter små klisterlappar utifrån deras humör vid dagens slut. När man står framför den och tittar så försvinner alla de där klisterlapparna längst upp på den jätteglada delen av barometern. I stället ser man bara den enda ensamma lilla klisterlappen lite längre ner. Konstigt.
Lappar finns väl för att de ska försvinna i allafall gör mina det ;)
Du gjorde mej så glad med din kommentar hos mej. Precis som dina sidor gör. Jag har mycket tack vare dom (inte helt och hållet) vågat ta steget till en hel del förändringar i mitt liv.
Jag följer ditt skrivande med en positiv attityd. Tack för att du delar med dej.
Jag tror negativ feedback tenderar att skapa olika reaktioner, vissa får en hangup på kritiken och spelar upp den i huvudet om och om igen, mendans andra tar det som att nu jäklar, det var kanske inte mitt bästa precis, men nu ska jag visa er...
Tyvärr är jag nog ganska mycket åt den första typen. Tänk att man anser sig själv vara så självständig och "egen", men vid kritik ropar andras åsikter högst.
Bra tankar, bra blogg!
//tinny
www.tinnyandhanny.blogg.se
Skicka en kommentar