Dagislöpet

Nu sprang jag igen. Efter att ha flugit hela natten från Dar es Salaam.
Jag var så trött när jag parkerade bilen utanför lillkillens dagis.

Sen sprang jag ändå fram till grinden, och in på den stora gården där alla ungar var ute och lekte.

Lillkillen stod med ryggen mot mig. En mycket större kille - två år äldre - kastade en hink halvfull av sand på lillkillens rygg. Den träffade mitt på ryggen, och jag fick en ingivelse att straffa den äldre ungen genom att rusa fram de sista fem metrarna och sparka honom i huvudet eller åtminstone hälla en hink sand innanför hans overall. (Jag kan vara rätt överbeskyddande när det gäller min familj.)

Men så vänder sig lillkillen om. Han har en halvmeter lång pinne i handen, och ger den större killen ett ordentligt rapp i maghöjd och säger strängt "Albin INTE knuffas!"

Killen går buttert därifrån, och min son petar med pinnen på den nu tomma hinken och säger "MIN hink!"

Jag är stolt över grabben.


Sen ser han mig, och springer mot mig. Jag får nästan ett öga spetsat av hans pinne när jag lyfter upp honom i min famn. Han tittar på mig säkert två sekunder, rakt in i ögonen, och säger sen:

"Pappa inte tjänsteresa. Pappa stannar hemma nu."
Sen lägger han båda sina små armar runt min hals. Kramar mig och säger:
"Du är min favoritkille."

Det är skönt att vara hemma igen. Nu är det jul, gott folk.