Dagislöpet

Nu sprang jag igen. Efter att ha flugit hela natten från Dar es Salaam.
Jag var så trött när jag parkerade bilen utanför lillkillens dagis.

Sen sprang jag ändå fram till grinden, och in på den stora gården där alla ungar var ute och lekte.

Lillkillen stod med ryggen mot mig. En mycket större kille - två år äldre - kastade en hink halvfull av sand på lillkillens rygg. Den träffade mitt på ryggen, och jag fick en ingivelse att straffa den äldre ungen genom att rusa fram de sista fem metrarna och sparka honom i huvudet eller åtminstone hälla en hink sand innanför hans overall. (Jag kan vara rätt överbeskyddande när det gäller min familj.)

Men så vänder sig lillkillen om. Han har en halvmeter lång pinne i handen, och ger den större killen ett ordentligt rapp i maghöjd och säger strängt "Albin INTE knuffas!"

Killen går buttert därifrån, och min son petar med pinnen på den nu tomma hinken och säger "MIN hink!"

Jag är stolt över grabben.


Sen ser han mig, och springer mot mig. Jag får nästan ett öga spetsat av hans pinne när jag lyfter upp honom i min famn. Han tittar på mig säkert två sekunder, rakt in i ögonen, och säger sen:

"Pappa inte tjänsteresa. Pappa stannar hemma nu."
Sen lägger han båda sina små armar runt min hals. Kramar mig och säger:
"Du är min favoritkille."

Det är skönt att vara hemma igen. Nu är det jul, gott folk.

Något att förstöra eller sno är vad som behövs!

Här hemma i Bunkeflostrand slår det mig att vi inte har någon destruktiv tradition.

Gävle har sin bock som de i all tysthet hoppas skall brinna, eftersom det då skrivs mer om Gävle. Ingen hade brytt sig om en bock som bara står där. Men en bock med ondskefulla och kreativa antagonister som bränner ner den år efter år - där har du kvällslöp och mediauppmärksamhet och 12% ökad omsättning i stadens turistnäring.

Jag var och jobbade med ett gäng i Linköping igår, och de visade stolt hur stadens julkrubba som vanligt hade fått lilla jesusbarnet stulet. De pekade ut hur man detta år hade haft ordentliga stålskruvar som fäst fast träbarnet. Men ack - lilla jesusbarnet norpades ändå av antikristliga illviljor.

Bunkeflostrand behöver något liknande. Något vi indignerat kan uttala oss om i medier.

Jag funderar på att låta mitt företag sponsra en 10 m hög dildo i tomtemössa som kan placeras på torget. Antingen kallar vi den för Bunkeflostrands Julesnopp eller Tomtens Morgongåva i Bunkeflostrand.

Det viktiga är att sedan provocera fram aggressionsfeminister eller fredshetsare som vill gott men använder fel metoder - och sedan låta dem gå och puttra någon vecka. Sen låter vi kommunpolitiker göra förmätliga uttalanden i medier om att "Vi var först oroliga att Julesnoppen skulle uppfattas provocerande, men eftersom den står här ståtlig och orörd känner vi att det finns ett stort folkligt stöd för den. Vi funderar på att göra den till en årlig tradition, en ståndaktig symbol för alla styvnackade skåningar i Bunkeflostrand".

Sen lär den brännas ner, eller smädas, eller dekoreras av RFSU i en gigantisk rebell-safe-sex:aktion. Jag ser Greenpeace i små gummibåtar på hjul som kör runt den och med hätska banderoller proklamerar att det nu måste bli ett slut på jakten på oskyldiga valar för att använda deras genitalier som statyer - ända tills de råkar i intern konflikt med ett gäng trädkramare som kedjat fast sig i Julesnoppen och vill skydda den från att fällas.

Samtidigt får vi skaka fram en hederlig byfåne som ger lite lokal krydda när TV4 intervjuar "vanligt folk" i Bunkeflostrand. Han skall vilja stå riktigt nära Julesnoppen när han intervjuas, och på varje fråga svarar han monotont med flackande blick: "hi hi .... tomten kommer... tomten kommer...."

Jag tycker vi kör på detta. Alla i fullmäktige som bifaller - skaka på era huvuden och sucka nu.

Pepparkakstjejen

Det sitter en liten pepparkaka i en bilbarnstol bredvid mig.

Min kärlek gick ut för att testa att hämta lillkillen på dagis samtidigt som lilltjejen skulle följa med.

Normalt är det ju mitt privilegium att få springa och hämta honom på dagis.

Men idag skulle det testas.

Sen blev det akut ändrade planer. Det ösregnar ute, och då kändes det inte lika spännande för min kärlek att släpa lilltjejen i bilbarnstolen i ösregn den distans jag brukar sprinta på strax under 15 sekunder (ja - jag har börjat klocka mig själv).

Så hon ställde bilbarnstolen bredvid mitt skrivbord här i arbetsrummet, och stack.

Nu sitter en liten flicka i en pepparkaksoutfit, med armarna sträckta rakt åt sidorna, i en liten bilbarnstol och tittar på mig med stora ögon.

Hon suger frenetiskt på en napp.

Undrar vad hon tänker.