Off to Düsseldorf

My luggage are still on its way back home from Dar es Salaam.
Myself I am right now heading to CPH to catch the next flight to Düsseldorf.

Perhaps I can meet up with my luggage in the senator lounge there, have a few beers and swap old war stories.

I really like my luggage. It gets around much more than I do.
It is really going places. ;-)

Rain in Africa

Thanks Stephan and Jan for reminding me of that old Toto-song "Africa".

Here is a short clip of the milder version of the rain that never stopped falling over my temporary office in Bagamoyo last week.

Running man

I am the Running Man.

Massiv cred till ledningen för Julius Nyerere International Airport. De har ÄNTLIGEN rustat upp the Tanzanite Lounge så att det går att sitta i mörk kostym och ändå känna sig sval. Goda samosas och en gin tonic gjorde det riktigt drägligt att hänga en timme där och vänta på KLM-planet.

Massiv cred även till KLM. Personalen där är trevligast av alla flight crews jag stött på. De är alltid lagom glada och härligt avslappnade. De verkar gilla varandra och sina jobb.

Enda lilla minuset: Elmotorn till massagefunktionen i min fåtölj i deras world business class var lite skev, så det började bröla som en arg ko när jag lite diskret försökte slappna av i väntan på lift-off. Stolen bredvid var emellertid ledig, så när jag skulle sova och masseramera så hoppade jag över dit.

I övrigt var flighten perfekt.

Ända tills...

Flighten från Dar es Salaam blev försenad. Beskedet kom efter ett tag att vi skulle landa i Amsterdam ca 7.45 och min flight till Köpenhamn gick 8.10. Ni som känner till Amsterdam vet att det är en 400-personers pass- och säkerhetskontroll samt ca 15-20 minuters promenad mellan de mest åtskilda gaterna (och det är det det handlar om just när det är flight från Dar och sedan flight till CPH).

Den härliga personalen sa att det fanns gott om plats på 10.30-planet till Köpenhamn, och att jag bara skulle kontakta personalen när jag klev av. På bildskärmarna stod det att alla som hade flighter före 8.30 skulle "contact ground staff", vilket fritt översatt betyder "you are SO fucked". En flygvärdinna gav mig två goodie bags fyllda med godis och leksaker till mina barn som tröst för att pappa skulle komma hem runt 13.30 istället för runt 10.15.

Men nu satt en konsultpappa där, som hade varit på resande fot sedan 15 svensk tid igår, som visste att en senare flight innebar att han antagligen inte skulle hinna köra med lillkillen till födelsedagskalaset med sjörövartema, som varit ifrån sin familj en vecka, som i morgon måste flyga till Düsseldorf och vara borta två nätter till, som gett sig fan på att om inte lägga hela så åtminstone få in ett par jäkla bitar av livspusslet.

En senare flight är två och en halv timme förlorade av en Mycket Viktig Dag.
Så jag fattade ett beslut. I det stora livet säkert bara ett litet skitbeslut, men där och då kändes det som ett Defining Moment, en av de där linjerna man drar i sanden och säger "Så faan heller."

Planet stannade.
Jag knäppte upp en extra knapp i kragen på min slim fit Etonskjorta.
Säkerhetsbältesskylten slocknade.
Jag reste mig upp, rättade till kavajen på min mörka Tigerkostym och rullade ner mina stödstrumpor för långflighter.
Jag lyfte min kompakta HPRC-väska, kände efter så jag hade ett bra grepp om handtaget och gick bestämt förbi alla till dörren.
Där nickade jag åt flygvärdinnan som gett mig goodiebags och som nästan hade sett tårögd ut när jag visat fotona på mina barn och berättat att idag är extra viktig eftersom jag skall iväg direkt i morgon igen.
"I am going to make a run for it" sade jag. Kanske väste jag det i mungipan, jag kände mig brutalt fokuserad.

Sen sprang denna konsultpappa snabbare än någon någonsin gjort i mörk kostym med 12 kg handbagage att bära.

Jag insåg att ganska många nog skrattade åt mig, att en hel del säkert tänkte "men för fan, tagga ner - det finns annat än affärer och flighter här i världen", men jag sket fullständigt i vad alla tyckte - för jag visste precis hur det skulle kännas om jag hann med planet.

Jag rusade förbi tanter, backpackers, säkerhetspersonal och andra affärsresenärer. Någonstans konstaterade jag att "detta är inte en lätt joggning, detta är en tjurrusning - jag kommer att svettas som en gris och eftersvettas säkert en halvtimme efteråt" - men när jag väl konstaterat att det var vad som skulle ske och att jag fullständigt struntade i vad folk skulle tycka... då var det som om jag blev befriad från ett ok av "VAD skall folk tycka???" och plötsligt kunde jag ta i ännu mer och springa ännu fortare.

Ni som hör Vangelis "Chariots of Fire" från filmen med samma namn och ser mig springa i slow motion med folk som tar upp spontana applåder, ropar "you GO"/"Run like the wind"/"Freedom no compromise, man!" och ger varandra high fives för att sedan stå kvar i beundran, kanske med tårar i ögonen.... think again. Tänk inte heller på Rocky som springer uppför trappor med Eye of the Tiger i bakgrunden. Föreställ er istället en våldsamt fladdrande kostym och en vilt frustande och fruktansvärt otränad konsultpappa som krampaktigt håller en stor väska i svart plastkomposit tryckt mot bröstet. Många väntade sig nog att poliser skulle komma springande efter mig och säga "DRUGS!!! HE HAS DRUGS, AND JUST KILLED SOME PEOPLE!!!"

Jag plöjde förbi folket i kö vid säkerhetskontrollerna, ropade "Super short connection!!!". Sen öppnade jag väskan och tog ut datorn, slet av mig min kavaj, bälte och tömde fickorna på mynt. Den kvinnliga säkerhetskontrollanten tittade i väskan, höll upp mitt stift med Mygga (jag blängde på henne och väste "Fuck that, throw it away - it is just mosquitostuff"). Jag hörde hur jag väste åt henne, och insåg att jag behövde en dos astmamedicin för att kunna andas bättre (hey - även norska elitskidåkare använder Bricanyl för att prestera bättre och öka lungkapaciteten). Jag högg inhalatorn från handbagaget och drog i mig en trippel dos samtidigt som säkerhetsdamen slängde Mygga, en deo och ett litet keramikhus fyllt av genever som man alltid får när man flyger business på KLM.

Rafsade med mig sakerna hjälpligt och sprang vidare på andra sidan kontrollerna. Hävde upp väskan på en sån där liten vagn man strollar runt med när man skall shoppa, och sprang sedan knuffande vagnen framför mig med ena handen samtidigt som jag trädde på mig bälte och drog på mig kavajen igen så jag kunde dumpa vagnen och springa vidare med full kapacitet igen.

Gaten var tom, men två KLM-tjejer stod och avslutade saker där.

Stötigt flåsande lyckades jag hacka fram en vädjan om att få komma ombord. Jag lät nog så desperat att jag i det läget hade kunnat vädja fram fred på västbanken och få Obama och Bin Laden att skaka hand och lova att aldrig mer tjafsa om religion och sån't.

De tittade på mig, och den ena sa:

"We are so sorry. I can probably get you onboard, but there is just no chance that we can get your luggage onboard this flight."

Hand upp, ni som tror att jag i detta läget svarar:
"Oh. Well, if it means that my luggage will arrive later today - then it's probably better if I just sit down here and wait for the next flight."

Hand upp, ni som tror att jag svarade:
"Luggage?!?! SCREW my luggage!!!!! Please get me onboard, I beg you!"

Sen satt jag där, på plats 3C. Jag var blöt av svett. Inte lite fuktig i pannan. Blöt. Jag eftersvettades en halvtimme. Det rann längs håret, droppade på glasögonen. Jag torkade bort det, håret blev slickat och blött som om jag tagit en dusch. Dessutom hade jag hjärtklappning av den tredubbla dosen Bricanyl. Satt där med fladrande hjärta och långsamt torkande svett.

När taxin bromsade in här hemma var klockan 10.15. Min kärlek kom ut genom ytterdörren, hon och lilltjejen skulle promenera med lillkillen till hans fotbollsträning. Jag såg hur hon log och pekade mot taxin, och precis när jag öppnade taxidörren så såg han mig; hela hans ansikte bara sken upp, och jag blev så lycklig av hans reaktion att jag höll på att börja gråta av känslan inom mig. Han sprang fram mot mig, och lilltjejen som varit på väg mot vår bil vände sig om och ropade "Pappa!!!"

Totally worth it.
Running Man.

Den där snuskige svensken

Fick en kommentar från en av mina brittiska kontakter.
Han undrade vad jag skrev om i mitt förra inlägg.

Han förstår ju inte svenska.
Men han tyckte ordet SLUTSPURT lät jättespännande.

Tsssss.....

Slutspurt

I morgon är det lördag. Sista workshopdagen i Tanzania.
Sen vidare till svenska ambassadörens residens för någon form av drinkar, följt av någon form av snacks och någon form av panik för att hinna byta om till softare kläder för att vara på flygplatsen i Dar es Salaam vid 21.

Sen flyga heeeeela natten till Schiphol, och rusa till planet till CPH, och sen hemma på söndag förmiddag.

Längtar längtar längtar......

Home away from home

Today was the day of the mother of all surprise rainfalls.
But yesterday - it was sunny.

This is where I hang this week. The upper floor is where the workshop rolls.

Sleepless in Bagamoyo

Kan inte sova, så jag tänkte blogga lite. Noterade en liten detalj på min blogg.
Annonserna är annorlunda nu.
Varför visar annonserna här på min blogg bara gummirelaterade produkter sedan jag kom till Tanzania?

Är det något lokalkinky fenomen jag borde känna till?

Måste lära mig hur man ställer in och filtrerar annonserna som visas. Det känns som något tekniskt eller krångligt, så jag bör bolla vidare frågan till IT-tjomme Peter och/eller "Executive Assistant" Michael.

Eller till någon annan som inte har min egen begränsade förmåga att hitta enkla instruktioner på nätet eller i verkliga livet.

Tills dess - ursäkta latexannonserna. De är i alla fall bättre än de där om att träffa fruar från öststaterna som figurerade ett tag. Eller de där annonserna som gjorde reklam för någon sekt som vill dianetikisera världen.

Lack och läder känns mer harmlöst i den konkurrensen.

Eller så är det bara min malariamedicin som sabbat mitt omdöme. Jag tar den på kvällen så att jag bara får ångest och oro på natten. Känns mer kvalificerat än att ta ut oro och ångest i form av märkliga drömmar - än att ta medicinen på morgonen och låta det gå ut över workshopdeltagare. Jobbigt om utvärderingarna skulle säga ex. "Very skilled and inspiring facilitator, but it was confusing and slightly scary when he got all paranoid and told us the chairs were our enemies and that we should throw them out the windows before they attacked us" eller "Fun and intense workshop. But never quite understood the exercise where we all were ordered to 'hide, hide like small frightened piglets' under our tables. Was that some sort of team building?"

*suck*

Dags att knyckla ihop oron och ångesten i en liten boll och lägga den under huvudkudden. Hoppas den smulats bort när jag vaknar - för då jäklar är det dags att fokusera och leverera!

Lock and load, amigos.

Sleepless in Dar es Salaam

Hotellet har bytt namn. Personalen är densamma. Rummen likaså.

Killen som bar upp väskorna på mitt rum hälsade mig välkommen åter. Sån't gillar jag. Att vara stammis.

Bokade just en designsvit via nätet åt min kärlek, hon skall till Stockholm med en väninna. Birger Jarl har rätt softa sviter.

Men tillbaks till nu.
Det är mörkt i rummet, jag har gått och lagt mig.

I morse kom taxin och hämtade mig vid 4.15. Sen flyg på flyg på jeep till hit.
I morgon bitti är det dags att slänga upp väskorna på jeeptaket och dra vidare till en liten håla som heter Bagamoyo. Till ett hotell som i ärlighetens namn är så slitet att det känns riktigt sunkigt att behöva slagga där.

Men konferensmässigt funkar det, så länge man kör Bring Your Own-konceptet. Jag har med mig allt ifrån pennor och papper till ett portabelt nätverk för de bärbara datorerna.

Som jobbmänniska måste jag vara en sjukligt fokuserad kontrollmänniska för att sedan kunna släppa alla planer och agendor när det väl blir skarpt läge.

Men det är bra folk här. Anacleth är en klippa. Han är epicenter för aktiviteterna, och han har järnkoll på detaljerna.

Så nu borde jag kunna ligga och somna här.
Varför går det inte?

Sängen och rummet är lite fuktigt. Det brukar vara så vissa månader om året. Nu är det en sådan månad. Hoppas luftkonditioneringen funkar i konferensrummet. Jag minns 2004 när den pajade första dagen. Jag stod där i rummet, med allas blickar på mig, och hörde hur generatorn ljudligt slocknade utanför byggnaden (och med den alla ansatser till sval luft). Jag minns hur jag stod där, iklädd mörk kostym i en 40-gradig hetta, och tänkte "This is gonna be a loooooong week".

Men det är inte det heller som stör mig.

Jag längtar hem, till lillkillen och lilltjejen. Och till min kärlek.

Jag gillar det här uppdraget. Jag gillar alla människor som är inblandade.
Jag gillar att stå mitt på scenen och slicka i mig varje gnutta rampljus jag kan få.
Jag gillar att resa långt och vara uppskattad som yrkesman i mitt gebit.
Jag gillar att fakturera och veta att jag är värd varje Euro.

Men som en bakgrund, varje minut jag är hemifrån, finns en djup och tung saknad. Hela tiden bakom mig - hur jag än vänder och vrider på mig.

Och jag längtar tills jag skall kliva ur taxin därhemma, ställa undan angstväskorna från HPRC i hallen och sedan gå ner på ena knäet så ungarna kan komma och tackla omkull mig med kramar. Sen resa mig upp med ett eller två ivriga barn i famnen och gå och kyssa min fru.

Tur jag är en jäkel på att kompartmentalisera saker, för i morgon bitti, uschligt tidigt, är det dags att hoppa in i jeepen och fokusera.

Suit up, amigo!

Superkrafter - den fullständiga listan

Ok.
Jag inser att det nog ligger ett stort, uppdämt behov hos mina läsare att faktiskt få reda på exakt hur fantastisk jag egentligen är.

Så - en gång för alla: Listan över mina samlade superkrafter

1. Kan bedöma publikantal baserat på applåd.

2. Kan sova samtidigt som jag leker.

3. Jag kan höra i en bil om ett fönster inte är 100% stängt, ofta när alla andra tror det är stängt ber jag folk kolla - och när de gör det så blir det plötsligt snäppet tystare... någons fönster har då visat sig vara lite, lite, lite ostängt.

4. Jag kan äta och dricka starkt utan att göra några åthävor av det. Stark indisk mat slinker ner utan problem. Ja - jag må svettas en stund senare, och det har hänt att magen hatat mig i dagar efteråt, men jag berörs inte av stark mat. På samma sätt kan jag ta en ofattbart stor snaps utan att göra en min. Om jag gör en min så är det bara för att det hör till att man skall göra det, ackompanjerat av en eftertänksam "...fy fan!", följt av en nick till de bönder man skålat med. Men på samma sätt som starka kryddor inte får mig att hosta, får 45%:ig sprit inte mig att hosta. Jag inbillar mig att talangerna är relaterade.

5. Jag kan åstadkomma ett skithögt ploppljud genom att skapa ett slags vacuum mellan tungan och gommen. For real - om jag säger att jag har denna superkraft på en fest brukar andra säga att de också kan åstadkomma ett högt ploppljud. Sen visar de sitt ploppljud, jag visar mitt ploppljud, de blir tysta (någon kanske säger "OJ!") och sen försöker alla göra ett lika högt ljud - men misslyckas (jag har funderat på om detta är något jag kan tjäna pengar på, men har gradvist insett att det är av samma kaliber som när Joey i serien Vänner hittar sin identiske handtvilling i Las Vegas och tror han skall tjäna miljoner på det).

Superkraft 2

Jag har upptäckt ännu en superkraft hos mig själv. Den förra var mer jobbrelaterad.

Det senaste halvåret har jag förfinat olika tekniker för att leka och sova samtidigt.
Jag kan ex. halvslumra och "läsa" bok tillsammans med lilltjejen. Jag tar fram en bok och låter henne bläddra fram i sidorna. Själv ligger jag med henne innanför mig i soffan (så jag märker om hon tröttnar och går iväg) Sen ligger jag med hakan rätt långt ner mot halsen, så struphuvudet är lite lite lite belastat. Varje gång hon vänder blad så behöver jag bara röra tungan lite bakåt i munnen vid nästa utandning för att det skall höras ett tydligt "rrrrråååååårrrrhh" eller "hrrraaaaa". Hon märker inte riktigt att det inte är faktiska ord jag använder, utan är mest nöjd över att hon får peka på bilderna och att jag är med.

Eller som på bilden. Jag kan ta en liten tupplur och bygga klossar med henne. Knepet är att öva på att somna på rygg med ena underarmen vinklad uppåt, så hon kan placera klossar i mina händer och det verkar som om jag är med och greppar dem (det är egentligen en helt instinktiv gripreflex som gör att fingrarna sluter sig om klossen). Sen gäller det bara att ha andra handen vid hakan, för en indikation på att klossleken börjar närma sig sitt slut brukar vara att hon larmar till mig i ansiktet med klossarna. Ofta sover jag med ena handen över ansiktet, bara för att vara på säkra sidan (tänk er första Alienfilmen, så förstår ni hur handen måste vara placerad för att ge maximalt skydd).

Sen har jag en superkraft till, men den tar vi en annan gång. Måste skriva två små rapporter nu.

Den lyckligast lottade i världen

Alla pappor verkar ha lagom distans till sina barn. Vuxna och med känslor, men inte too much.

Själv reser jag för många dagar om året för att sedan kunna upprätthålla någon form av skyddsmur kring det känslobombardemang som sker varenda dag.

Min kärlek Reportermamman är iväg på något slags facklig klubbstyrelsetjosanmöte.

Så jag hämtade barnen, lekte intensivt med dem, lagade mat med dem, åt med dem, torkade av maten från dem och alla möbler inom tre meters radie, gjorde dem i ordning för natten, lade lite pussel med dem, läste två sagor - och nattade dem.

Sen ropade lillkillen efter mig när åskan small hårt och högt för en timme sedan. Jag rusade upp till hans rum, han satt upp i sängen med snuttefilten hårt tryckt mot bröstet.

- Det är bara åskan, säger han. Som om han försöker lugna mig. Han gör det ibland, när han vill stämma av med oss vuxna om det är något han själv är lite orolig över.

- Ja, svarar jag. Det är bara åskan. Det är riktigt vackert när det åskar och blixtrar utanför vårt stora och trygga hus. Är det ok om jag sitter i fåtöljen här precis utanför din dörr och tittar på åskan?

Han nickar så hårt att han nästan slår hakan i bröstet.

- Det är ok, pappa. Du får faktiskt sitta och titta på åskan här.

- Då gör jag det. Sov du vidare, så tittar jag till dig när det slutat åska.

Han lägger sig ner igen.

- Pappa.

- Mmmm?

- Jag älskar dig, faktiskt. Du är en cool kille.

Jag hummade något tillbaka, det stockade sig i halsen. Jag kände hur jag började gråta, och vände mig om. (Svårt att förklara känslosamma glädjetårar för en 3,5-åring. "Jo, du förstår *snörvel* pappa är lite emo just nu och behöver böla som en vattenspridare för att han *snyft* inser vilken flax han haft i livet med kärlek och barn och hela köret..." Nä. Det hade inte funkat...)

Så jag stängde dörren till lillkillens rum och satte mig i fåtöljen utanför. Utanför de stora panoramafönsterna blixtrade och åskade det. Regnet hamrade hårt mot rutorna.

Visst faaaan är det svårt emellanåt, ibland nästan outhärdligt jobbigt som småbarnsförälder. Ibland går vi på knäna och funderar på vad som hände med sömn och att hänga med polare och det där livet vi hade innan vi fick två barn och skaffade villa. Det har varit av och till ganska slitsamt i snart fyra år nu. Så som det är för alla att vara småbarnsföräldrar mitt uppe i karriären. I en tillvaro där två barn i olika faser av trotsåldern och samtidigt morgonpigga och båda föräldrarna med turbulenta och intensiva heltidsjobb och karriärer och vänner och villan med tusen små och stora projekt.... men vi fixar det. Vi njuter av de bra dagarna och hamrar oss igenom de jobbiga dagarna.

För vi är en familj.
Min kärlek. Lilltjejen. Lillkillen. Och jag.
Vi har varandra. Barnen är friska. Vi vuxna har jobb.

Sen satt jag där i fåtöljen. Med tårar i ögonen. Tittade på blixtarna och regnet som rann längs fönsterrutorna. Efter varje åskknall harklade jag mig eller mumlade lite för mig själv, så att lillkillen skulle höra att jag fortfarande satt utanför dörren.

Sen slutade det åska. Jag gick in i hans rum igen. Drog upp täcket över hans axlar. Smekte hans ögonbryn som jag brukar göra. Släckte lampan, och gick nerför trappan till bottenvåningen.

Den lyckligast lottade i världen.

Köpmotstånd

Jag ville köpa ett par DVD:filmer om Solution Focused Brief Therapy (SFBT). Det är en terapiform för ex. dysfunktionella familjer, och jag har upptäckt att många verktyg i formatet är härligt användbara även i ledningsgrupper.

Eftersom jag vet att det ibland är svårt med frakter från USA så e-postade jag företaget som säljer DVD-filmerna och frågade:

Hi there!

I would like to order 2-3 of your DVD:s, and live in Sweden, Europe.
Will the shipping cost me an arm and a leg, or merely a knuckle? And  
is there a fast alternative for shipping here (even if it then DOES  
cost an arm and a leg)?

All the best,
/Konsultpappan

...varpå de svarade...

Hello Konsultpappan!
Thank you for contacting me.
You can order up to 3 DVDs for the low low shipping fee (Priority) of $30.00 USD. In my opinion, that is two arms and legs, knuckles and all. For that fee, the order should arrive in 6-10 days. If you want Express, the fee is $35.00 USD (plus a new Volvo).

If you should decide to order, after you order on our website, open your browser and enter the following link: http://www.sfbta.org/customshipping and press the Enter key on your computer. Once you have done that, you will see a button that is labeled "Donate." Press that button. When that page comes up, enter your choice of fee in the box. Then look down the left side of the same page under "Don't have a PayPal account?" and press "Continue." Then enter your credit card information and hit "Review Donation and Continue." Then complete the transaction. Thank you very much.

Best regards,
Dan Gallagher

Grejen är att jag å ena sidan tycker att de skapar ett oerhört köpmotstånd när de - säkert ovetande - gjort det så himla svårt att beställa och betala för deras produkter, och å andra sidan så tycker jag att han direkt snappat upp "min" sorts humor och svarar på ett skönt avslappnat sätt.

Resultatet är att jag som kund väljer att kliva över den höga tröskeln och handla ändå - bara för att den som svarar mig förmedlar en soft inställning och ett behagligt förhållningssätt.

Detta är inte rocket science, amigos. Du kan göra det lätt för kunder att köpa, och du kan ha personal som förstärker det. De flesta företag lyckas varken med det ena eller det andra. Ett fåtal lyckas med det ena men inte det andra. Ett ultralitet fåtal lyckas med båda delarna.

Gissa var den höga lönsamheten finns? Givetvis i den sistnämnda kombinationen. Gör det lätt för kunden att köpa. Se till att personalen stöttar det beteendet.

Samma sak med hotellet i Amsterdam häromnatten. Park Plaza Victoria. Massor av stjärnor... MEN... Slitet hotell. Knappt godkänt i någon av kategorierna. Knappt godkänd mat. FAST i lobbyn fanns en concierge som var en ren dynamo; Dennis Hofstatter. Skämtsam, ändå lågmäld mot vissa. Lite mer högljudd och crazy när han skämtade med ett gäng japaner och deras barn (som skrattade tills de kiknade - och gick därifrån med bästa tipset på restauranger för barnfamiljer). Skojade med mig om att mina väskor såg ut att innehålla "weapons of mass destruction" och tillade med låtsad oro "sure you are not here to evaporate Amsterdam?".

Återigen. Halvbra produkt (hotellet) men klockren personal. Några av er är säkert nyfikna nu på den här Dennis. Om produkten också varit klockren så hade ni kanske rentav testat hotellet. Men nu var det bara - som så ofta - ett rätt av två möjliga.

Again - this is not rocket science.

Roadrunner at Schiphol

Sitter på Amsterdams flygplats Schiphol och tittar på folk. Oftast vill jag bara sätta mig i KLM-loungen och jobba fokuserat, men inte idag.

Jag sitter och filar på ett löfte till mina kunder, och jag gillar att se rörelserna och höra surrandet av röster. Alla är på väg någonstans, en del dästa och luttrade - andra spända och förväntansfulla. Det gillar jag med flygplatser; de är platser med inbyggt flöde och förändring - vissa mer än andra.

Vissa dagar gillar jag mitt kontor bättre än andra dagar.

Idag känns det helt ok att vara Roadrunner. Coolt rentav.

Sleepless in Amsterdam

Jag har verkligen haft en riktigt bra dag i Amsterdam idag. Lämnade hemmet vid 6.
Tre executive coaching sessioner. 12-14.30. 14.30-17.00. 17-19.30
Sen 30 min promenad och middag med potentiell kund.

Tillbaka på rummet. Jobbar undan lite e-post. Bara sju kvar i inkorgen.
Måste fixa lönerna också. Det är den 25:e i morgon.

Det har varit en lång lång dag. Jag är nöjd med sessionerna, och jag känner mig utmattad på ett bra sätt. I morgon har jag en session 8-12, och sedan skall jag masa mig ut till min favoritflygplats Schiphol och jobba i loungen tills planet hem går vid femsnåret.

Just nu är jag lite trött.
Har tittat på bilder av min lille son. Och bilder av min lilla dotter. Och bilder av min kärlek.

Jag längtar hem.
Men det går bra här.
Men ändå.

Men jag kan bara tänka på min kärleks blonda hår, och hur det doftar hem och trygghet när jag ligger tätt intill henne där hemma.

Sleepless in Amsterdam. Dags att köra lönerna.

Tack!

Jag glömde ju helt att tacka Fyra nyanser av rosa för den goa länken till Makemebabies.com.

F'låt.

Och tack.

Här är en bild av mitt och Vin Diesels kärleksbarn.
Again - tur man är straight. För ungen är f.u.l.

PTV

Och PTV *fniss* - har gått upp 13% sedan jag köpte dem för någon timme sedan.
It is gonna be a bumpy ride.

just in case

Jag går och kokar vatten/citron/honung ändå.
Just in case.
Så det är lagom ljummet om han börjar hosta om en stund.

Hosta

Det här med föräldraskap är märkligt.

Jag vet inte om man vänjer sig, men jag har efter 3,5 år och två barn fortfarande inte vant mig vid att barn måste få ha småsjukdomar utan att hela min tillvaro skall skjuta upp i Defcon 5.

Lillkillen började hosta för 10 minuter sedan, och nu har jag stått tre gånger oroligt halvvägs upp i trappan och lyssnat. Jag har även hunnit stå med hostmedicinen i handen och resonera kring det där jag googlade upp senaste gången - var det inte något om att hostmedicin för barn är i princip värdelöst men att det ökar risken för någon sorts nervskada, och var det inte så att någon huskur var mycket bättre? Sen hann jag googla upp huskuren som gick ut på att värma vatten med pressad citron och honung i... och bestämde mig för att blogga detta innan jag bestämmer mig om jag skall koka upp en häxbrygd.

Men han har varit knäpptyst sedan jag började skriva inlägget.
Tänk om makterna vill att jag skall fortsätta blogga bara för att hålla barnen friska??? Hade jag varit religiös fanatiker hade min kärlek hittat mig utmattad vid tangentbordet när hon kommer hem ifrån Stockholm i morgon kväll. Med två asförbannade (men friska) barn vid min sida.

Äh.
Så fånig jag är.

Han hostade nog bara ett par gånger, så där som barn gör.
Nu har han ju varit helt tyst en lång stund.

Det var nog inget.

rosétrams

Båda barnen lagda och sovande nu.
Har röjt undan en kvart.
Hällt upp ett glas rosé, och satt mig i soffan.

Nu har jag flyttat om lite i aktieportföljerna (jag tillhör den grupp som vill ha kontroll, så jag förvaltar innehållet i pensionsförsäkringar och sådant på egen hand).

Bland annat köpte jag på mig en liten högriskpost i ett kanadensiskt bolag som heter Petro Vista Energy Corp, med bolagsförkortningen PTV.

Det är ingen aktie jag rekommenderar som annat än exotisk krydda - så skit i aktien. Men alla ni sannolikt killar som drog lite på smilbanden åt bolagsförkortningen förstår varför jag sitter och känner mig ypperligt rosévintramsig när jag fnissar åt var och varannan mening i de olika prospekt/diskussionstrådar som behandlar bolaget.

"...as the farmout agreement gives PTV a full carry on 3 wells..."
"...which is why I seriously suggest PTV as a way to enter the energy market..."

Jag vet... jag vet... Rosévin gör mig omogen och tramsig.
Men så rullar jag.

Fakta om förbrukning

"Eniro Sverige använder ca 8500 ton telefonkatalogpapper per år"

8500. Smaka på den siffran.

Som ett lustigt sammanträffande är det exakt 8500 hjärnceller som behövs för att förstå att det inte är en klimatsmart sak att göra år 2009.

Kära Eniro

Jag tackar för att ni nu skickat mig en tung och redan inaktuell pappersversion av det som redan fungerar så ypperligt på Internet.

Givetvis finns det bara fördelar med Internetversionen. Snabbare uppdatering och lättare sökning är bara två saker. Men jag tycker det är ett intressant initiativ av er att ändå envisas med att skicka ett kilo pappersmassa med tillhörande trycksvärta till mig och massor av andra nu i dagarna. Det känns riktigt riktigt Corporate Social Responsibility av er.

Jag skulle gärna vilja att ni nu skickar över den som är ansvarig för att skicka ut alla överflödiga kataloger till oss konsumenter. Denna representant kommer att få mitt exemplar av er katalog - grovt ihoprullad - uppkörd i ändalykten.

Syftet med detta är att på ett metaforiskt plan likställa er representant med moder natur. Det ni gör mot vår miljö vill jag göra mot er representant - med samma tillhygge.

Givetvis kommer er representant att bli arg, chockad och hysa ett djupt förakt mot mig. Även det är en passande liknelse för mina känslor gentemot Eniro nu.

Jag är ledsen om detta känns jobbigt för er, men det ÄR faktiskt ett nytt årtusende och det ÄR dags för företag att ta ansvar för sin verksamhet.

Vänligen,
/Konsultpappan

intensiv vecka

Två fullpackade dagar i Düsseldorf, och idag en serie riktigt givande möten på kontoret i Malmö.

Den här veckan har bara varit tre dagar lång men känns som en maratonvecka. Fast på ett bra sätt. Inte som under själva maratonlöpningen, utan snarare som efteråt. Lite träningsvärk efter alla nya människor, tankar och idéer - men väldigt nöjd.

Lyckades äntligen få till en längre hang time med Mikael B, en av de vassaste ledarutvecklarna jag haft förmånen att jobba med (jag vet att du läser min blogg, Micke, men det är långt ifrån bara jag som tycker det - så anklaga mig inte för att smöra ;-)

"Hang time" är för mig möten som är viktiga men inte bråttom/akuta. Det är svårt att få till dem eftersom man aldrig kan säga att NU måste vi träffas för att den och den rapporten måste skickas in. Men hang time innebär också att det är mer än 20 minuter över en hastig fika. Det behöver vara 2-3 timmar, utan agenda och mål. Utan affärsfokus.

Hang time.

Nu vill jag få till hang time med två andra som länge varit viktiga men inte bråttom/akuta.

Paul och Janne - you're on my list. Be prepared for hang time ;-)

Konsultpappan och Zac Efron

Distraktion från arbetet nu. Flyr iväg från den Executive Brief jag måste få iväg inatt.
Kollade lite webbsidor. Fastnade på makemebabies.com

Inser nu varför jag och Zac aldrig skulle funka. Vår grabb skulle inte bli ens en tiondel så söt som min egen lillkille därhemma.

Antar att jag får förbli hetero.

Sorry Zac. Move on.

Porrfaktorn är lägre

Jobbet här i Düsseldorf är väsentligt lägre än den där vändan i Berlin för ett par år sedan.

Någon som minns den?

Då var det hardcore hela vägen.

Särskilt nöjd var jag med citatet "...försök själv hitta rätt ord på ett språk du inte behärskar när en hårt sminkad man i nätstrumpor har en högklackad sko på ditt armstöd och juckar med sitt skrev på en stångkorvs avstånd från ditt ansikte..."

Dagens kontor: Hilton i Düsseldorf

Jag fattar inte varför jag kallar det "dagens" kontor, när min arbetsdag bara börjat nu vid 20.30-blecket.

Antagligen kommer jag att sitta och jobba till en bra bit in på småtimmarna. Måste göra en analys som är så Viktig och Bråttom att jag helt enkelt var Tvungen att blogga innan jag orkar börja.