Och under kategorin freaky shit...

...hittar vi dagens länk:
Cats that look like hitler

Plåstermysteriet löst

Line slog huvudet på spiken i sin kommentar.

Jag körde en kort brottskonfrontation med min kärlek.

Ja. Hon använder "en del" plåster till skoskavsprevention/-kontroll/-behandling.

Alltså kan jag glömma den stora plåstermodellen som rullas ut på min födelsedag.

Fan.

Samtidigt ger lösningen upphov till ett dilemma. Hur säkrar jag plåstertillgång i hemmet utan att min kärlek använder upp dem på att bryta in nya skor? Om jag inte har plåster hemma så klarar hon sig utan. Om jag har plåster hemma så använder hon dem, och när jag sedan står där och blöder i arla morgonstund av en liten vass kant på sängen... då är plåsterna slut.

Jag får nog skaffa en private stash med manliga plåster. Kanske sådana plåster med Bamse-tryck. Det är hårt som fan.

Sen återstår att se hur jag skall lyckas gömma min plåster-stash i våra två rum på 76 kvadrat. Jag kanske skall göra som i filmen Midnight Express och alltid gå med plåsterpaketen hårt fasttejpade på min kropp.

Kan vara jobbigt med tanke på hur mycket jag flyger i tjänsten...
Riskerar att gå riktigt illa när jag flyger runt till och inom Vietnam nästa vecka...

- No, no! This is NOT drugs!! It is Band-Aids with Bamse on them!! I just keep them taped onto my body because my - ha ha actually quite funny - my wife always use up all the band-aids on her feet, you know for new shoes? What? No. Bamse is a kind little bear who loves honey that makes him like REALLY strong... what? No no no... not like LSD!! What? No - I had no idea Bamse looks like an international acid-cartoon here in Vietnam. Can I please go home now?

pfffft.... jag behöver en kaffe nu.

lite vassare...

...för varje dag.

Det gör lite ont i halsen, men det känns mest som resultatet av att jag fortfarande är smälltäppt och därför sover gapande och därför torkar ut slemhinnorna och får lite ont.

För jäklar i brallan vad jag mår bättre nu.

Idag har jag ett nytt first contact-möte med en potentiell kund. Är det bara jag som tycker "förutsättningslöst möte" låter så jäkla slitet? Jag har faktiskt börjat konfrontera vissa med det.

- Men då säger vi så, du kommer till oss tisdagen den X:te, så kör vi ett förutsättningslöst möte. Funkar det?
- Mja. Det där förutsättningslösa är nog redan passé. Du vet ju redan att jag vill göra kul grejer för din organisation, och jag vet att du funderar på att anlita någon extern konsult och vill klämma mig lite på pulsen. Men visst - låt oss kalla det förutsättningslöst... det låter mindre dramatiskt än "ömsesidig improviserad utvärdering". ;-)

I ärlighetens namn har jag bara sagt det en gång, och det var till en gammal kund som ville bolla ett nytt projekt som var på gång. Men det landade bra. Han blinkade en gång, och sa att det där hade jag fanimig rätt i. Han är en bra kund, en gammal kund.

Hm... Det slog mig just att jag nästan varit i den här branschen i elva år.

Det känns bra att ha riktigt gamla kunder. Lite institutionellt, fast bra.

Den tredje teorin

Konspirationsteoretikern inom mig lanserade just en tredje teori. Städerskan förstör alla plåster som en bestraffning av mig.

De som inte minns kan läsa om hur jag totalt havererade vårt första möte. Städerskan vs Mig

plåster på såret

Inatt när min kärlek gick upp med lillkillen, kl. 5.30 - vilket i dagsläget får räknas som en ren sovmorgon - skadade jag mig.

Jag skulle flytta extrasängen från köket till vardagsrummet (lång historia - vi har rätt komplicerade sovarrangemang nu när lillkillen är inne i en känslig sovfas och vaknar av minsta ljud). I flyttprocessen kom jag åt något vasst på extrasängen och började blöda på ena fingret.

Jag försökte leta rätt på plåster, men insåg att de är borta. Detta är skitskumt. Jag är en sådan som alltid köper för mycket sjukvårdsprodukter med argumentet "better safe than sorry". Därför visste jag att jag det senaste året köpt minst 3-4 löpmeter plåster hem, plus ett par förpackningar vanliga plåster, plus någon Schweizisk spray-plåster som jag köpte inför Matterhorngrejen förra sommaren.

Men inget fanns kvar. Förutom sprayen. Men den stoppar inte blödning.
Det slutade med att jag fick ta en steril kompress och linda isoleringstejp runt fingret. Overkill.

Jag har börjat misstänka att min kärlek använder alla plåster jag köper. Hon skulle säkert blåneka. Men de måste ju försvinna någonstans. JAG har inte använt ett enda plåster på ett år.

Jag har två teorier:

1. Min kärlek håller på att bygga en plåsteröverraskning åt mig. När jag fyller 40 om några år så kommer hon att rulla in en 4 x 4 m skalmodell av Mont Blancmassivet i plåster.

2. Det pågår ett krig i vårt medicinskåp. Just nu ser det inte bra ut för plåsterna, men det tycks finnas hundratals och åter hundratals olika antihistaminpreparat. Let's face it. Det är andra världskriget all over again, och plåsterna är tyskarna.

sidoeffekt

Märklig spinoff av halsont.

När jag igår och idag försökte gurgla i vanligt munskölj från Colgate så bildas skitstora bubblor så jag måste sluta gurgla för att inte bli ett spektakulärt underhållningsevent i badrummet.

Så här har det aldrig varit förut. Har något ändrats i min mun, så det plötsligt är gynnsamt för bubbelskapande med Colgate freshmint?

Och än viktigare - är detta något jag kan tjäna pengar på?

farbror doktorn

Nu gav jag upp, tänkte att det är idiotiskt av mig att härda ut om det kanske visar sig vara något som skall tas bort med grövre mediciner än Ipren.

Så jag knatade bort till Citykliniken.
Farbror doktorn tog emot mig när jag kraxande sa att det gjorde kopiöst ont i halsen, att det nu spridit sig till öronen, och att nätterna var svettblandad feberfrossa deluxe.

Han höll en träspatel mot min tunga. Sen sa han:
- Mmmm... Har du varit i kontakt med småbarn?

Jag förklarade att lillkillen skolas in på dagis nu. Då log han lite överseende.

- Du skall få en penicillinkur så går det över på ett par dagar. Ganska elak infektion i nedre svalget, har det varit smärtförknippat att svälja? Mmmm... Det är vanligt att barnen tar med sig infektioner hem.

Sen tryckte han på ett par knappar på datorn, en skrivare spottade ut ett recept, och han önskade mig en trevlig dag.

Surrealistiskt.

Tre tolkar!

Tjoho!

Problemet löst - tydligen skall det vara med TRE simultantolkar på giget i Vietnam!

Då kan en översätta vad jag säger, en annan vad jag gör och den tredje kan ständigt säga "kan någon hämta ännu en flaska mineralvatten, tack!" på Vietnamesiska.

Seriously - tre tolkar är kanon, för då kan jag göra som förra gången. Då hade jag två som turades om. Efter två dagar märkte jag att den ene var mycket bättre på att tolka mig när jag körde föredrag, och den andre var bättre på att tolka mig när jag delade ut instruktioner till tester.

TRE tolkar! Fett!

Hm...

Den tredje kanske kan klia mig på ryggen, eller torka svett från min panna i pauserna...

toppentoppen!!!

Tydligen är jag jordens whimp som berättar när jag mår dåligt. Jag förstår att det är lätt att inte se hela bilden utan bara fokusera på det jag skriver som är tjurigt. Själv tycker jag det är hyfsat balanserat mellan det som känns bra och härligt - och förkylningen. Men det är kanske mitt mindset som är sådant. Jag försöker se helheter. ;-)

Men jag kanske ÄR lite väl ärlig med när jag är ledsen, oroad eller känner mig krasslig.

Å andra sidan är det svårt om jag skall sålla det jag skriver här på bloggen genom ett slags "skrivbaraomfinasakerochvarextremtförsiktigmed
attklagasåvidaintedetärövernågotriktigtpolitisktkorrekt".

Då är det inte längre jag, ju.

Och jag vill jättegärna vara just mig själv.

Ibland jublande glad. Ibland ledsen. Ibland förbannad. Ibland jobb. Ibland ledig. Ibland gungor i folkets park. Ibland kursgård i Dar es Salaam.

Jag har inget emot att vara sjuk, särskilt som det bara är en förkylning som satt sig på halsen.

Det är det där att samtidigt ha mer än heltidsarbete där jag inte är utbytbar som gör att jag gnäller över en förkylning som satt sig på halsen. Jag tycker det är urbota fånigt med folk som går till jobbet när de inte är friska, särskilt när de inte måste utan bara gör det av någon Luthersk självspäkande vana.

Jag gillar inte att vara tvungen att jobba när jag inte är frisk. Om det inte vore för den kombinationen så vore allt toppentoppen.

Nu skall jag knapra ner en Ipren till, för jag måste låta motiverande och uppmuntrande när jag ringer min koordinator i Vietnam om 10 min för att fråga hur vi löser den spännande utmaningen att det inte verkar finnas någon personal som talar engelska på kursgården i Hoi An där jag skall vara nästa vecka. Det blir nog lattjolajban!

When life hands you a lemon - make a martini ;-)

helt genomtänkt - bara lite otur

Jag får nog förtydliga nedanstående. När det är högsäsong så har jag redan lagt cirka 150% arbetstid på en vanlig dag. När jag kommit hem så sitter jag och duttar med småpyssel vid datorn tills det är läggdags. När jag är iväg på uppdrag så är det jobb mellan 8-21/22.

Det är självvalt, för alla människor söker givetvis ett sätt att försörja sig själv och sin familj. Min inkomst kommer av en verksamhet som är extremt säsongsbetonad. Så fort sommaren är över så skall alla chefer dra igång projekt, ha kickoff, starta på ny kula osv. Det finns ingen framförhållning, utan alla vill göra allt samtidigt.

Sen är det ganska dött i december och halva januari, och ibland hela november med.

Februari och mars - och ibland lite i april - är det sedan galenskap version två, då alla kommit till skott för att starta projekt och aktiviteter på nya året.

Sen i april så hörs det nästan hur luften går ur alla, och hur all verksamhet hänvisas till "sen efter sommaren". Och resten av april, maj, juni, juli har jag bara administration att utföra.

Det är självvalt, och det är ett upplägg jag trivs med.

Det blir bara lite lurigt om man blir sjuk under högsäsongen....

jääääääklar...

Det är så typiskt. Nedrans otur.
Att få så infernaliskt ont i halsen när det är extrem högsäsong.

Jag trodde vi hade en deal, halsontet och jag. Att jag dricker/gurglar en liten rye whisky och att halsont sedan bevisar tesen att gamla huskurer vet bäst. Jag sov till och med till halv nio för att jaga bort det onda. Sedan dess har jag duschat och besvarat de mest akuta e-mailen sedan igår.

Idag kan jag inte vara sjuk längre. Det blir till att knapra Ipren och stålsätta mig vid datorn. Jag MÅSTE förbereda material inför nästa veckas workshop i Vietnam. Att jag var sjuk igår kan jag kompensera genom att jobba på lördag. Att fortfarande vara sjuk idag kan jag inte hämta hem - för på söndag har vi ettårskalas för lillkillen.

Nog sagt. Dags för en kaffe/ipren/vällingfrukost.

hemma

Nu är hon hemma.
Det är mysigt.
Vi kan se slutet av 100 höjdare tillsammans.

Det smartaste jag gjort.

hundra höjdare

Sådär.
Nu har jag röjt lite. Alla lillkillens leksaker samlade i anonyma, vita plastbackar. Hans nerstänkta och inkletade barnstol avtorkad. Köksbordet som tog fyra-fem fullträffar av grötslungan (lillkillen lär sig äta själv...) är rent igen. Diskmaskinen är urplockad och pånytt fylld av det kaos som stod på diskbänken.
Kärleken är fortfarande på tjejmiddag.
Jag har hällt upp en hjältemodig snifter av en lokal rye whisky jag köpte i Alberta, Kanada, tidigare i år. Den skall besegra alla elaka styggisar som huserar i min hals, samtidigt som jag ser hundra höjdare i väntan på min kärlek.
Det blir nog bra.

Det smartaste jag gjort

Min kärlek gick på välförtjänt tjejmiddag kvart i sex.
Lillkillen lekte stilla med mig en kvart. Vi har kommit på en lek som är bra för mitt ego. Han håller fram en boll av något slag. Jag håller bollen i ena handen och räknar ner.
3. 2. 1....
Sen kastar jag bollen en meter upp i luften, fångar den och räcker över den till honom.
Han sprudlar av skratt när jag räknar ner, tittar med förbehållslös beundran och dyrkan på mig när jag utför kasta-upp-och-fånga:tricket, och tar emot bollen med andäkt och spänning.

Det är en enkel lek, men otroligt tacksam.

Sen tröttnade han, och skrek i 50 minuter. Japp. Skrek. Andas in - skrik - andas in - skrik.
18.50 gav jag upp, gjorde gröt åt honom, matade, borstade hans tänder, bytte sista blöjan, och lade honom i sängen.

Han slöt ögonen innan han ens lagt huvudet mot kudden.

Sen står jag där, mitt i vardagsrummets totala kaos av strödda leksaker och prylar. Vi har gett upp alla pretentioner att ha en ordnad tillvaro. Vi har vant oss vid att ständigt oroa oss för lillkillens välmående. Jag står och känner hur det bultar i huvudet, halsen känns som ett rivjärn, det onda i öronen är nu en skarp smärta efter 50 minuters lillkilleskrik, det värker i alla leder och det enda jag kan tänka på är Bo Kaspers låt "Det smartaste jag gjort".

nu leker jag med barn och boll
det regnar och är nästan noll
det regnar och är nästan noll
känns inte särskilt rock'n'roll

det kanske låter underligt
men jag tycker det är stort
många gånger har jag sagt
att det här är nog det smartaste jag gjort

Maktskifte

Jag har kommit på ett nytt sätt att få min omgivning att börja skratta högt.
Genom att säga att Fredrik Reinfeldt är ganska exakt fyra år äldre än jag.

De av er som känner mig förstår hur bisarrt det är.

Han är minst femton år äldre än mig. Typ.

Men det är inte bara mitt fel, utan även till stor del hans.
De flesta ringar nog in mig kanske fem år yngre än jag är (mer än så om jag rakar av skägget), och Fredrik R ser redan ut att bära en värld på sina axlar.

Det skall bli intressant att jämföra oss efter en mandatperiod.
Jag är nog äldre.
Antagligen han också.

Lillkillens dagis

Lillkillen har börjat på dagis nu.
Vi har skolat in honom under två veckor. Eller - min kärlek har skolat in honom. Själv var jag med första dagen, och har sedan varit begravd i arbete.

Det är så i mitt yrke. Högsäsong är no bullshit.

Å andra sidan är jag ofattbart ledig och såsig under lågsäsong. Mer än någon tänkbar niotillfemmare kan drömma om. Mitt verksamhetsår är binärt - ett eller två - och pendlar mellan för mycket arbete och ekande tomhet.

Lillkillen älskar sitt dagis. Det är ett utedagis på landet. Nio kids och tre fröknar.

Det känns bra för oss också. Kärleken skall börja på sitt jobb igen, på 50%, från den 2:e oktober. Det är bra att lillkillen trivs. Då behöver vi inte ha riktigt lika gigantiska skuldkänslor för att vi lämnar honom under dagarna.

Madame Terror

Läste just ut Madame Terror av Jan Guillou.
Läste den mest för att jag läst de andra böckerna i Hamilton-serien, och ville se vad som hände efteråt.

Men jag är besviken.
Någonstans längs sin författarväg slutade Guillou att vilja berätta en tajt story, för att hellre visa hur mycket han kan om världen och - på ett ganska förmätet och mästrande sätt - berätta hur man egentligen borde agera som världens ledare.

Jag har plötsligt insett detta. Jan Guillou är en ganska patetisk baksätesförare vad gäller politik, och har dessutom fått för sig att han är för fin för action.

Det är lite synd.

Det som kunde varit en spännande bok blir nu en kartläggning av global terrorism och dess intrikata politiska konsekvenser.

Inte utan att man saknar den gamle Guillou, han som visste hur man inledde romaner med "Mannen i oljegropen hade trettio sekunder kvar att leva", och sedan inte släppte trycket förrän trehundra sidor spänning senare.

Backtracker

Jag håller på att lägga över mina gamla reseinlägg från den gamla bloggen.
En del av dem lär hamna före det första inlägget här, om jag inte trycker på rätt knappar.
Bli inte förvirrade.
Det räcker fullt att jag är det.

ontontont

Det kan ha varit det mest krystade leende jag någonsin presterat, när jag i morse försökte le åt lillkillen när jag stapplade ut i köket för att hämta mer vatten.

Det här halsontet har nu spridit sig så det dunkar i öronen och värker i lederna.

Men nu vid halv elva känns det bättre än hela natten och förmiddagen.

Jag tror jag har hittat en vinnande kombination av honungsvatten och Ipren.
Men shit - vad det river i svalget när jag hostar, och när jag försöker säga något så låter det som Ernst Hugo Järegård på crack.

Ont i halsen - orkar inte fippla mer...

Nej.
Jag kan tydligen blogga, men om jag försöker ändra länkar eller bild på resten av sidhelvetet så låser sig Blogger.

Så bilden på min profil ändras inte.
Och länkar till andra får vänta.

Nu skall jag ta en omgång tabortont-tabletter till, och sedan lite honungsvatten, och sen gurgla med en whisky.

Helt opartiskt - typ - så är detta det ondaste jag haft i min hals någonsin. Det bara tjongade igång i morse i Karlshamn.

Det är ganska jobbigt, eftersom min kärlek nu verkar känna lite i sin hals.
Om vi båda är utslagna, och lillkillen är sjuk. Då är det jobbigt.

Semester-då...

Här är jag i Andorra istället.
På semester.
En bit på väg mot toppen av Coma Pedrosa.

Det är en fin bergstopp. Har bestigit den tre gånger nu, från olika håll.

Jobb-jobbigt...

Den här bilden dög inte, eftersom jag ser ut så här i jobbet. Och då kan man inte ha den som illustration till sin profil. För där skall man se mjukare ut. Eller annorlunda.

Men så här ser jag ut för de som träffar mig i jobbet.

Exakt.

;-)

En smörad helg

Jag kan inte riktigt förklara det, men jag har snöat in på det här med smöret och Karlshamn.

Det känns som om jag kommer att bli besviken om det inte finns stora statyer i smör och avbildande kända mejeripersonligheter. "Denna torso i stillatrampat kompaktmargarin föreställer Charles Hemkärnare som uppfann metallfolietoppen på den klassiska M1-rl:smörförpackningen. 1831-1912"


Smörsmörsmör

Det skall bli skitkul!

Klaaaaaaaagomål

Det hinner inte ens gå en halvtimme innan klagomålen flödar in.

"Alltså, allvarligt. Det är väl inte du på den där lilla bilden? Av beskrivningen under skulle man visserligen kunna föreställa sig ett litet tunnhårigt, lönnfett tråkigt svin - om man inte kände dig - men det där är ju inte alls likt dig. Tanke bakom?"

Ha ha ha! Är det inte likt mig?! Man ser ju inte så mycket ändå. Jag hade nog ingen tanke alls bakom, ville mest ha en liten bild synlig för att ge en personligare touch till bloggen.

Bilden är från senaste vändan i Moskva. Innan jag lät håret växa lite när lillkillen föddes.

Hmmm... det kanske är som min kärlek upptäckte när hon var med mig på ett uppdrag i Stockholm - jag är en HELT annan människa när jag står på scen. Sådär ser jag faktiskt ut när jag jobbar. Viftar med armar, stirrar ömsom uppfordrande, ömsom leende på folk. Dessutom ändrar jag tydligen både kroppsspråk och röstläge.

Men seriously - det där ÄR ju jag, i min vanliga jobbutstyrsel med diskret kostym och svettsäker skjorta (alltid ALLTID vit med rutigt mönster - äger säkert tio olika varianter).

Jag kanske skall byta till ett foto av Jan Guillou.

Han är cool.
Och eftersom han aldrig kollar bloggar så lär han aldrig märka något...

Mitt gamla jag

Jag brukade hänga mina inlägg på Expressens Bloggsidor.

Sen märkte jag att de inte var så bra på att låta andra kommentera det man skrivit.
Det tyckte jag var trist.
Men först nu har jag orkat flytta hit.

Och det känns ju bra.

Men titta gärna på mina gamla inlägg. Ibland skrev jag saker jag i efterhand fortfarande gillar.
Jag kommer nog att kopiera över dem hit.

Sen, typ.

Min gamla sida finns här