jammin' in the streets

Tog bussen till kontoret idag.

På vägen passerade vi en gammal tant som satt på en bänk vid Kronprinsen. Det tog kanske 10-15 sekunder för bussen att passera henne i den långsamma bilkön.

Hon satt lite framåtlutad med ena handen på sin käpp.
Och jammade. Steppade med ena foten och gungade med överkroppen och nickade i takt till ett groovy beat. Jag sken upp inombords. Vilken krutgumma!

Precis när vi passerade henne, när hon bara var ett par meter ifrån mig där jag satt i bussen, så insåg jag plötsligt. Hon diggade inte. Hon hade antagligen Parkinsons sjukdom.

I fem minuter satt jag med en obehagskänsla i kroppen.

Men nu - efter ett par timmar - minns jag bara krutgumman. Som jammade till sin tysta musik.

"Pappa är hemma"

Det finns många underbara saker i livet.
Men frågan är om inte min absoluta favoritsak alla kategorier är att kunna gå in till lillkillen när han vaknar av en mardröm mitt i natten, och kunna säga: "Shhh... Det var bara en dröm, på låtsas. Sov vidare. Pappa är hemma."

Sleepless in Dar es Salaam

Kvart i två på natten här. Luftkonditioneringen är paj, 33 grader i rummet.
Rastlös, orolig.

Jag insåg för några månader sedan att jag har uppnått allt jag drömt om. Varje dröm om lycka, äventyr, upplevelser, familj, kärlek, pengar och prylar. Någon miljardär vid 20 blev jag inte, men den bild jag skapade när jag var 22-23 av vart jag ville nå och vad jag ville göra - det blev verklighet.

Jag är ofattbart tacksam, men en reflektion har dykt upp i mitt huvud.
Någonstans på vägen ersattes min längtan efter att uppnå mina drömmar av en växande oro för att förlora dem när de nu uppnåtts.

När hände det här? När blev drömmar och längtan som drev mig framåt ersatta av rädsla för att förlora den tillvaro jag så innerligt älskar och njuter av?

What's up with that?!

Jag längtar hem till min kärlek och våra barn. Det här resandet är inte hälsosamt när man är sentimental som jag och har alldeles för mycket Imogen Heap i iTunesbiblioteket. Folk som lyssnar på jojkmusik eller rockabilly sitter inte och tycker synd om sig själv på affärshotell i östra Afrika. Nix.

Borde kanske ladda ner lite Schlager.
Eller hugga mig i vänsterarmen med en gaffel. Samma känsla.

Kollekolle

Jag är i Danmark på workshop, sedan i måndags.
Jag kan inte sova.
Stället heter kollekolle.
Det lät fånigt även när jag var pigg.

Barnakuten

För tre timmar sedan började lilltjejen skrika. Hon är fyra månader gammal.

Lillkillen hade mjölkallergi, så vi hörde honom ofta skrika det första halvåret innan vi fick reda på att det var mjölken. Som kolik, ungefär.

Men lilltjejen har aldrig haft ont. Förrän ikväll.
Hon skrek och det var inte gnällskrik. Det syntes i hennes ögon när hon tittade rakt i mina ögon. Oro, förvirring - hon fattar inte varför det gör ont, smärta är något nytt i hennes värld.

Och hon skrek. Det syntes på henne att det blev lite bättre, hon slappnade av lite - och sedan kom smärtan tillbaka. Värre för varje våg. Det var i hennes mage det satt, tror vi. Kramper. Gång på gång.

Hon skrek. Grät av smärta. Dessa fyra månader gamla ögon som tittade så skräckslaget på mig när jag försökte trösta henne.

Vi väckte lillkillen och klädde på honon. Satte honom i bilen, larmade huset och körde iväg hela familjen till barnakuten.

Sen gick det över. Gradvis. Och när vi kom fram så vände vi och körde hem.

Vad det var? Ingen aning. Rester av en förkylning förra veckan, kombinerat med smakportion, otur, whatever...

Jag hann tänka ett antal olika utfall. Det är mitt personliga ok att bära, jag tänker alltid i scenarios. Från de positiva där det gick över och vi vände hem, till de horribla där en läkare med bekymrad min inleder med att säga "det finns inget enkelt sätt att säga detta..."

Föräldraskap handlar inte alltid om att veta något till 100%, utan att stå med ena foten i bilen och tänka att vi måste göra något men har inte en aning om vad.

Och att vara rädd.

Det där är inget man förvarnas om. Rädslan och skräcken.
Sen jag blev förälder har jag ständigt varit rädd. Oro för barnen är en konstant känsla. Jag hade ingen aning om hur rädd jag skulle vara.

Alltid.
Alltid.
Hela tiden.

Oro för att någon av dem skall drabbas av en obotlig sjukdom, eller klämma handen i dörren, eller trilla med tänderna före i asfalten, eller halka i trappan, eller bli kidnappad, eller knuffad, mobbad...

Ingen berättar för en hur rädd man alltid kommer att vara, när man berättar att man skall bli far.

Så är det.

Folk berättar skräckhistorier om förlossningen, men ingen berättar om den ständiga rädslan. Den tär och konsumerar en.

Nu sover lillkillen i sin säng igen.
Lilltjejen sover i vår dubbelsäng, bredvid min kärlek.
Själv sitter jag nere på bottenvåningen i mitt arbetsrum, med en stor whiskey på skrivbordet.

Jag har andats ut.
Jag har skickat ett par jobbmail.
Gråtit en skvätt av lättnad.

Och varit uppe tre gånger och lyssnat utanför lillkillens rum, och utanför vårt sovrum.

Det där med tysta andetag, kan vara magiskt ibland.

Jag känner mig lyckligt lottad.

simplicity

De här

Jag är en enkel människa, i grund och botten.
Jag tror på binära lösningar. Ett eller noll. Ingen gråzon.

De här behöver dö. Kan någon ordna det åt mig?
For real. De har förverkat rätten till liv.

Jag fixar det gärna själv. Med en kniv, eller en sten.
Eller bara med mina knutna nävar.
Ok?

lång jävla blogg

Jag gillar att skriva.
Tydligen har jag skrivit 368 A4-sidor text på konsultpappans blogg sedan starten för 1,5 år sedan.

Stackars er.

Spritpappan

Vi bor i ett nybyggt funkishus med stora glaspartier som ger ganska fritt blås vad gäller insyn i kök och vardagsrum. Mest för att förstå kontexten.

För att förstå kontexten än bättre har mitt liv som managementkonsult släpat runt mig i världen, så jag har jobbat med ryssar tillräckligt länge för att kunna svepa en stor vodka utan att röra en min eller grimasera det minsta. Det må bränna och smaka starkt, men jag kan fejka att det är vatten. Det samma gäller extremt starkt kryddad mat - jag kan spela oberörd.

Däremot har jag en sk "surtunga". Om jag smakar något som är det minsta surt så skrumpnar mitt ansikte ihop till ett obehagligt smärtfyllt russin.

Nog om kontexten. Ni vet vad ni behöver veta nu.

När min kärlek var och gympade/aerobiscerade för ett par timmar sedan stod jag i vårt kök, med lilltjejen på min mage i vår BabyBjörn Active-sele. Lillkillen stod på en köksstol så han hade bra access till diskbänk. Vi brukar stå så när vi lagar mat, vi stod så tidigare i eftermiddags och gjorde tacos med alla tillbehör. Jag med mitt stora Bastienförkläde, han med sitt lilla designerförkläde inköpt i svårt trendig butik på söder i Stockholm.

Nu skulle vi göra saft.

Vi brukar göra saft, lillkillen och jag. Limesaft. Det går åt en lime och två matskedar druvsocker till en liter. Vi har en ofattbart komplicerad rutin som bland annat innehåller moment av pre-crushing av lime, delning av lime i exakt 16 små bitar, mängder av små imaginära fordon för att transportera varje enskild klyfta från skärbrädan (lyftkranar och dumpers) till tillbringaren där de krossas (av en sk. "krossare"), återtransport av krossad klyfta med dumper till diskhon där de föses ner av olika stora bulldozers.

Det kan ta timmar.

Nåväl. Denna gång låg en citron och skräpade på diskbänken efter tacomiddagen, så lillkillen föreslog att även den skulle ritualstyckas och göras till saft. Så vi ägnade en kvart åt detta också.

Sen i med socker, rör runt och servera.

Till saken är att vi alltid provsmakar i små snapsglas (lite högtidligt och perfekt storlek för honom). Så gjorde vi även denna gång.

Jag var inte beredd på citronen. Saften var inte söt denna gång, citronen fuckade upp receptet, så blandningen var mycket sur.

Vi skålade i våra små snapsglas och svepte saften med ett Hamiltonskt knyck på nacken. Jag ryckte till och grimaserade, det kan ha varit väsande inblandat.

Lilltjejen skrattade i selen på min mage. Lillkillen skrattade överlyckligt och bubblade fram: "Smaka en gång till pappa!".

Det gjorde ont i kinderna på mig efter surattacken, men två skrattande barn är något du gör vad som helst för att uppleva. Om de skrattat pärlande och genuint av att jag råkade knipsa av en fingertopp skulle jag nog offrat några fingrar på det.

Hur som helst. Vi upprepade proceduren ett femtontal gånger under en kvart. Kidsen älskade det. Lillkillen ville inte ha mer, men han skrattade sitt härliga skratt gång på gång. "Smaka en gång till pappa!"

Sen slog det mig hur det måste se ut. Kom ihåg kontexten. Ljust kök, mörkt ute, stilla villakvarter.
Stora panoramafönster.
Titta. Där står en pappa med lilla dottern i sele på magen och lilla grabben på köksstolen vid diskbänken. Så sött, så omtänksamt. Vilken underbar bild, jämställd och harmonisk. Familjelycka. Carl Larsson - kom hit med stativet!
Vänta... vad gör de? Står.... Står pappan och rycker snapsar i rasande takt? Han har gjort det till en lek, där barnen ovetande tror att det är något skoj när han står där och super sig redlös. Barnen skrattar, och pappan river snaps efter snaps och grimaserar sammanbitet innan han med ett stort, fånigt, berusat leende växlar några ord med barnen och sen häller upp ännu en snaps.

Undrar hur många av våra grannar som nu strök oss från "trevligt par"-listan och satte upp oss på "ha lite koll på"-listan.

Rongedal

Vi satt tre familjer i grannens villa i Bunkeflostrand.
Melodishlagerfunkyfestivalen höll på, och plötsligt kom den där situationen där jag känner mig som en konstig utomjording på besök i världen.

Två tvillingar kom ut, och alla nickade sådär jävligt belåtet och alla kommenterade hur gött/kul/otippat/bra det är att Rongedal äntligen frontar själva - och att de verkligen förtjänade att vinna.

Samma sak på kontoret. Det var rena ryggdunkandet av "shit, vad kul för dem att de får stå i strålkastarskenet själva, äntligen!".

Är det bara jag som aldrig hade hört talas om dem?!

Miljötänkande gone wild

Jag var på ett uppdrag i Karlstad förra veckan. Vägen dit och hem gick via tre sträckor tåg, och efter att ha väntat på försenade tåg i hålor med namn jag glömt beslutade jag mig för att miljöhänsynen måste ha en rimlighetsgräns. Man lägger inte två konsultdagar obetald tid på att frakta sig själv 7-8 timmar i vardera riktning när resan kan gå på en halv dag och 2 x 2 timmar totalt.

Jag skickade ett SMS till min kärlek:

"Fuck miljön - nästa gång tar jag flyget."

Det måste finnas en rimlighetsklausul.

rent och rent

Varför vill tjejer alltid städa innan städbolaget kommer?
Jag trodde själva poängen med dem var att de skulle städa åt oss.

Hemma

Kom hem vid 21:blecket. Lillkillen sov. Min kärlek gick upp och lade sig med lilltjejen efter en timme.
Var tvungen att ordna med januari månads underlag till revisorn (ja, skatteverket är lite kinky på det sättet - de gillar inte ursäkter som "Asså, jag ville jättegärna vara med min familj just den kvällen".

Sen vid 22.30 skrek lillkillen efter vatten däruppe. Jag gick uppför trappan, in på hans rum, gav honom lite vatten, räckte honom en ny napp, klappade honom över hans blonda små lockar, och gick ut ur rummet.

Han var sömndrucken och noterade nog inte ens att jag kommit hem efter tre nätter borta på tjänsteresa.

Själv blev jag så lycklig över att få ge honom vatten och klappa honom att det nästan gjorde ont i hjärtat.

Nu är hon 23.10, dags att gå och lägga mig.
Lillkillen kommer att väcka mig vid halv sex eller sex. Jag är fullständigt utmattad efter tre tunga workshopdagar och -kvällar, men jag längtar så det gör ont i hjärtat.

Så är det att vara småbarnspappa. Det gör ofta ont i hjärtat av lycka.

Sleepless in Oslo

Jag kan inte sova.

När jag gick igenom passkontrollen på Kastrup fick jag den vanliga rutinfrågan: "Vart skall du resa?", och det stod helt stilla i huvudet. Jag fick inte hjärnan att hitta rätt, så jag tvingades svara: "Inte så långt, tror jag. Jag skall kolla på biljetten."

Nu ligger jag i sängen på konferenshotellet, och jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad stället heter.

Jag tror resandet helt och hållet förlorat sin charm och spänning.
Just nu känner jag mest att jag hellre varit hemma i väntan på att lillkillen skall ropa "pappa" om fyra timmar lite drygt.

Missförstå mig inte. Jag älskar mitt jobb, och precis som alla jobb har det vissa avigsidor.

Just nu är avigsidan att pappa inte kommer att kunna svara på lillkillen om några timmar, och säga: "Skall vi gå ner till vardagsrummet och mysa i soffan och se på Byggare Bob på datorn en stund?".

Shit, vad jag längtar efter att få komma till kontoret helt förstörd av trötthet och klaga över att lillkillen väckte mig före 6.

You can't always get what you want

Jag har nyss sett hela säsong ett av Californication under loppet av en vecka (enda fördelen med att ligga många nätter på kursgårdar är att jag kan beta av hela säsonger av olika serier i ett rasande tempo).

Fördelen med att se många avsnitt på kort tid är dels att man bondar rätt hårt med karaktärerna. De blir ens resesällskap. Jag såg hela Band of Brothers på en kursgård i norra Tanzania, och Jack Bauer i säsong ett och två av serien 24 är för mig synonymt med en vecka i Hanoi när tre tyfoner en efter en slog sig utmattade mot Vietnams östkust.

En annan fördel med tvångsmatning av en säsong är att man lägger märke till saker som någon har tänkt på, men som går förlorat om man ser säsongen över ett halvårs reguljär sändningstid.

Som exempelvis att första scenen i första avsnittet av Californication har exakt samma låt som sista scenen av sista avsnittet på säsongen. Rolling Stones "You can't always get what you want". Inledningsscenen är i en kyrka, med första halvan av låten (där en kör sjunger refrängen), och avslutningsscenen har andra halvan av låten (där Stones själva sjunger).

"You can't always get what you want.
You can't always get what you want.
You can't always get what you want.
But it you try sometimes, you might find - you get what you need."

Och sen märker man att det ju faktist summerar hela jäkla säsongen.

Gåshud, folks. Gåshud.

Jag är så svår, så svår, så svår - för din skull, sötnos.

Jag tog bussen hem från kontoret idag. Det är en liten olyx jag tvingas till när min kärlek har bilen.

Framför mig satt två unga förälskade tonnisar. De var emo.

Oerhört emo.

Åtminstone hon.

Ni vet när man som kille gör allt för att ens tjej skall tycka att man är "rätt" - även när man inom sig inser att man är så jävla fel att det bara är en tidsfråga innan korrekturinstitutionen knackar en på axeln och säger "Ursäkta - är det inte så att du bara är en bluff rakt igenom?"?

Ah, well. Den här killen var inte emo.
Men gudars skymning vad han försökte.

Han satt där i sina svarta kläder med smygande revärer överallt och enstaka röda kråsgrejer som stack ut här och där. Han satt där bredvid sin tjej, och han hade försökt tupera håret för att det skulle ha samma plågade volym som tjejen. Resultatet blev en slät och konstig pottfrisyr med en rufsig rumpa framtill.

Han hade färgat håret svart. Svårt och svart. Typ. Nyansen "kol" hade inte riktigt tagit fäste utan mattats åt det bruna.
Det rufsade partiet var rödfärgat. Han tänkte "svårmodigt vinrött mitt i det svarta", men det redan färgmässigt ansträngda håret svarade "bajs möter apelsinskal, sorry".

Han satt där med mängder av kajal runt ögonen, bajsfärgat hår med en tuperad apelsinrufsbulle framtill och en svårbemästrat svart mundering som han bar med den osäkerhet man endast hittar hos unga kids som desperat testar allt för att hitta vem de är.

Jag mötte hans blick, och försökte le medlidande. Han tolkade det nog som om jag log lite genomskådande hånfullt, för han vek osäkert ner blicken i bussgolvet.

Hans tjej höll fram hörlurarna till sin iPod och sa:
"Lyssna - så jävla bra. De fattar, va?"

Han lyssnade en halv sekund, fan vet om han ens hörde vad som spelades, innan han nickade och slöt sina kajalsprängda ögon.
"Mmmm.. Skitbra".

Det är lite vemodigt att minnas hur det var att vara så tonårig och så sökande.
Jag satt och kom på att jag ömmade för dem. Särskilt för honom. Jag ömmade för hans vilja att vara exakt den hon vill ha. Jag ömmade för deras desperata längtan att både vara absolut unika men ändå så tydligt tillhöra just den gruppen.

Sen ömmade jag lite för min egen tonårsfas, med samma misslyckade försök att tillhöra en viss katagori. Min bästis Otto hade skaffat en cool blonderad fartrand på höger sida över örat. Han var syntare. Jag ville vara syntare, och ville vara som Otto, så jag försökte skaffa samma blonda fartslinga. Men mitt hår är mycket grövre än hans, lite som hästtagel on crack - så vätesuperoxidblonderade hår smälter liksom in i min generella hårmassa. Resultatet blev en ostadig grå hårmassa över högra skallen. Kombinera det med en kort kavaj inhandlad på HM-rea och en mintgrön T-shirt och kinasandaler och vita tubsockar och uppkavlade svarta bylsiga byxor...

...sen satt jag väl på någon buss, bredvid Otto med hans coola blonderade stripe och hans matiniquekavaj, och vek undan blicken från någon kille i kostym som log lite medlidande åt mig.

Det är alltid svårt att försöka vara någon man inte är.
Det finns nog ett lärande i det här.

sexy baby!

Min kärlek stannade till och såg lite eftertänksamt på mig där jag stod i hallen:
- "Vad snygg du ser ut efter din vinterkräksjuka!"

Jag rättade till skjortkragen så den låg slätt under den ganska påkostade kostymen, strök mig över den nytrimmade skäggstubben med vänstra handen, och log lite osäkert.

Vissa komplimanger vet man bara inte hur man skall svara på.

Harlequinhjälten i Afrika

Min indiska assistent Jasmine återkom just efter en faktajakt i Afrika. Hon hade ägnat någon dag åt att dammsuga Östafrikas länder på mest rekommenderade konferenshotell.

Det coola är killen som är föreståndare för det ställe hon rekommenderar att vi använder oss av framöver i Tanzania. Han låter som om han är den manlige hjälten i en tantsnuskroman.

Brett Castleman. Smaka på DET namnet.

Mmmm... Där har vi en hjälte som kör runt i sin landrover på plantagen för att hjälpa den lilla gasellen som fastnat i ett stängsel. En sådan som sitter på huk vid gasellen och vänder sitt väderbitna ansikte mot solen som går ner vid horisonten för att göra en avvägning om han hinner lägga ner ett lejon eller två på vägen hem om han tar sig tid att hjälpa den lilla gasellen loss. Tiden kommer inte att räcka till, men han väljer ändå att lägga om såren på den lille krabaten innan han klatschar den på baken och ser med sitt lite sneda leende när den skuttar iväg, fri igen.

Sen kör han hem, och på vägen hinner han nedlägga en lejonhanne som hotar fyra kvinnliga turister som är på safari med två guider som lejonet redan rivit ihjäl (men det är ok, för de var ena riktiga sluskar som was up to no good och den ene av dem hade tafsat på Tiffany och man hade låtits ana att det nog skulle hända värre saker). Han sitter på huk vid det dödade lejonet, med ena knät mot den varma, röda jorden. Han tittar upp på kvinnorna med sitt lite sneda leende och de ser ett vemod i hans ögon (kanske sluter han lejonets ögon här, eller så begrundar han något han hittat på marken eller någonstans).

"Jag minns en tid när lejonen fick springa fritt, när de var vänner med oss människor. Och gasellerna."

Kvinnorna känner hur det fladdrar till inombords. Särskilt Tiffany (som först nu förstår hur nära det varit att de alla strök med, och att Garvins - för så hette han - tafsanden nog hade kunnat leda till mycket mer obehagligheter).
---
Japp.
Sådan är han, Brett.

Brett Castleman.

Jag ser fram emot att ta ett foto på mig och Brett när vi kör konferens på det stället i Tanzania.

Kan det bli annat än skitkul???

...många sprutor blir det...

Man vet att man reser för mycket i tjänsten när man vill fika med en kollega och skickar följande e-mail:

"Jag skall vaccinera mig lite till i morgon, kl. 14.
Är du på?
/P"

...och kollegan ringer med svaret:

"Självklart. Jag behöver nog också något."

--
Hur är det för er andra? Känner ni folk som missbrukar vaccinationscentraler och använder dem som mötesplatser?

Dagislöpet

Nu sprang jag igen. Efter att ha flugit hela natten från Dar es Salaam.
Jag var så trött när jag parkerade bilen utanför lillkillens dagis.

Sen sprang jag ändå fram till grinden, och in på den stora gården där alla ungar var ute och lekte.

Lillkillen stod med ryggen mot mig. En mycket större kille - två år äldre - kastade en hink halvfull av sand på lillkillens rygg. Den träffade mitt på ryggen, och jag fick en ingivelse att straffa den äldre ungen genom att rusa fram de sista fem metrarna och sparka honom i huvudet eller åtminstone hälla en hink sand innanför hans overall. (Jag kan vara rätt överbeskyddande när det gäller min familj.)

Men så vänder sig lillkillen om. Han har en halvmeter lång pinne i handen, och ger den större killen ett ordentligt rapp i maghöjd och säger strängt "Albin INTE knuffas!"

Killen går buttert därifrån, och min son petar med pinnen på den nu tomma hinken och säger "MIN hink!"

Jag är stolt över grabben.


Sen ser han mig, och springer mot mig. Jag får nästan ett öga spetsat av hans pinne när jag lyfter upp honom i min famn. Han tittar på mig säkert två sekunder, rakt in i ögonen, och säger sen:

"Pappa inte tjänsteresa. Pappa stannar hemma nu."
Sen lägger han båda sina små armar runt min hals. Kramar mig och säger:
"Du är min favoritkille."

Det är skönt att vara hemma igen. Nu är det jul, gott folk.

Något att förstöra eller sno är vad som behövs!

Här hemma i Bunkeflostrand slår det mig att vi inte har någon destruktiv tradition.

Gävle har sin bock som de i all tysthet hoppas skall brinna, eftersom det då skrivs mer om Gävle. Ingen hade brytt sig om en bock som bara står där. Men en bock med ondskefulla och kreativa antagonister som bränner ner den år efter år - där har du kvällslöp och mediauppmärksamhet och 12% ökad omsättning i stadens turistnäring.

Jag var och jobbade med ett gäng i Linköping igår, och de visade stolt hur stadens julkrubba som vanligt hade fått lilla jesusbarnet stulet. De pekade ut hur man detta år hade haft ordentliga stålskruvar som fäst fast träbarnet. Men ack - lilla jesusbarnet norpades ändå av antikristliga illviljor.

Bunkeflostrand behöver något liknande. Något vi indignerat kan uttala oss om i medier.

Jag funderar på att låta mitt företag sponsra en 10 m hög dildo i tomtemössa som kan placeras på torget. Antingen kallar vi den för Bunkeflostrands Julesnopp eller Tomtens Morgongåva i Bunkeflostrand.

Det viktiga är att sedan provocera fram aggressionsfeminister eller fredshetsare som vill gott men använder fel metoder - och sedan låta dem gå och puttra någon vecka. Sen låter vi kommunpolitiker göra förmätliga uttalanden i medier om att "Vi var först oroliga att Julesnoppen skulle uppfattas provocerande, men eftersom den står här ståtlig och orörd känner vi att det finns ett stort folkligt stöd för den. Vi funderar på att göra den till en årlig tradition, en ståndaktig symbol för alla styvnackade skåningar i Bunkeflostrand".

Sen lär den brännas ner, eller smädas, eller dekoreras av RFSU i en gigantisk rebell-safe-sex:aktion. Jag ser Greenpeace i små gummibåtar på hjul som kör runt den och med hätska banderoller proklamerar att det nu måste bli ett slut på jakten på oskyldiga valar för att använda deras genitalier som statyer - ända tills de råkar i intern konflikt med ett gäng trädkramare som kedjat fast sig i Julesnoppen och vill skydda den från att fällas.

Samtidigt får vi skaka fram en hederlig byfåne som ger lite lokal krydda när TV4 intervjuar "vanligt folk" i Bunkeflostrand. Han skall vilja stå riktigt nära Julesnoppen när han intervjuas, och på varje fråga svarar han monotont med flackande blick: "hi hi .... tomten kommer... tomten kommer...."

Jag tycker vi kör på detta. Alla i fullmäktige som bifaller - skaka på era huvuden och sucka nu.

Pepparkakstjejen

Det sitter en liten pepparkaka i en bilbarnstol bredvid mig.

Min kärlek gick ut för att testa att hämta lillkillen på dagis samtidigt som lilltjejen skulle följa med.

Normalt är det ju mitt privilegium att få springa och hämta honom på dagis.

Men idag skulle det testas.

Sen blev det akut ändrade planer. Det ösregnar ute, och då kändes det inte lika spännande för min kärlek att släpa lilltjejen i bilbarnstolen i ösregn den distans jag brukar sprinta på strax under 15 sekunder (ja - jag har börjat klocka mig själv).

Så hon ställde bilbarnstolen bredvid mitt skrivbord här i arbetsrummet, och stack.

Nu sitter en liten flicka i en pepparkaksoutfit, med armarna sträckta rakt åt sidorna, i en liten bilbarnstol och tittar på mig med stora ögon.

Hon suger frenetiskt på en napp.

Undrar vad hon tänker.

borde sova

Klockan är över två på natten.
Jag vet att jag borde sova. Det har varit en lång och intensiv dag.
I morgon blir tuff.

Men jag är på kursgård.

Det är lite motsägelsefullt att ogilla kursgårdar och hotell och ägna sig åt ett yrke som kräver att man kör workshops och seminarier på varje sketen liten håla i världen, och sova sova sova på hotell efter hotell efter hotell.

Välkomna till oss. Vi är helt unika genom vår miljöpolicy/hälsoinriktning/spaavdelning/blomstergård/ajurfuckingveda/
kryddsalong/1700:talsmatsal/kuddmeny/treminutersgaranti/tiominutersgaranti/
shuttleservice/spökrum/heltnöjdgaranti/100%trivselgaranti/Rökfrihet/
Spritfrihet/Klättervägg/Meditationskammare/Fängelsehåla/designrum/
trådlöstmenlöstbredband/executivenågot....

Alla kursgårdar är som ett smörigt töcken av unicitet som gör dem mer klonade än (insert politiskt skämt som riktar sig mot båda blockens representanter).

Jag har varit på dem alla.
Jag blir genuint överraskad om någon nämner en kursgård i Sverige som jag inte varit på. Och ganska ofta utomlands också. De stora drakarna håller sig till de vanliga hotellkedjorna utomlands också.

Jag kan inte sova när jag inte är hemma.
Inte särskilt bra.

Det är inte så att jag gottar mig åt att klockan är 2.10 nu.

Och snart mer.

Jag vet att jag borde sova.
Men jag gillar inte att vara hemifrån.

Coolfaktorn med att resa i tjänsten gnuggades bort efter ett par år.

Shitfaktorn med att resa i tjänsten kom när lillkillen lärt sig vad "tjänsteresa" betyder.

"Inte tjänsteresa", säger han. Sen lägger han sina små små armar runt min hals och kramar hårt, klappar på min skäggstubb, tittar mig rakt i ögonen från tio centimeters avstånd och säger bestämt med tårar och oro i blicken: "Pappa INTE tjänsteresa". Han är ledsen och arg.

Hur fan förklarar man att pappa måste åka till Tanzania/Tyskland/England/Kanada/Umeå för att dra in pengar till företaget och få lön och kunna ge finansiell trygghet? Hur förklarar man det för den där lilla killen som inte ens kan förstå om man skall vara borta en natt eller sju?

Det gör ont i magen varje gång, och det är många gånger varje månad som jag måste sätta mig på huk och säga "Pappa kommer snart, jag måste bara på en kort tjänsteresa."

Jag vet att jag borde sova, men jag önskar bara att jag var hemma och halvslumrade i väntan på att bli väckt av honom 5.15-5.30, så jag måste lägga mig i fosterställning för att få plats i hans 1.40-säng så han kan sova en halvtimme längre intill mig, och sedan stappla nerför trappan till soffan och sätta på någon tecknad film på laptopen så han kan sitta på ömsom min rygg, ömsom mitt huvud och berätta för mig när han vill att jag skall hoppa förbi en obehaglig scen på datorn.

Jag håller på att gå under av trötthet hemma, men jag längtar efter det så det gör ont i magen.

Jag vet. Jag borde sova.
Nu är klockan 2.24.

Borde sova.

det där springandet

Det var samma visa idag.

Parkerar bilen vid dagis. Börjar gå mot grindarna. Jag lovar - jag försökte verkligen gå steg för steg i vanlig takt. Men sen börjar jag längta så det fysiskt knyter sig i magen, och sen bara måste jag springa de hundra meterna från grinden över gården till dagisets port. Jag hinner möta två andra föräldrar. Den ene hojtar glatt åt mig "ta't lugnt - hon är bara kvart över fyra". Jag springer förbi föräldern och undrar om de är sådana som bara springer över dagisgården om de är sena med upphämtningen.

Och jag ser hans rygg där de sitter runt ett bord. Någon buffar till lillkillen, pekar på honom och säger "Din pappa är här".

Han vänder sig om och ryter:
- "Jag SKA äta en frukt!"

Jag kontrar:
- "Vi skall handla på vägen hem. Vi kan handla frukt och äta när vi kommit hem. Ok?"

Jag ser hur han brottas med tanken en sekund. Sen återtar han initiativet:
- "Vi SKA handla blanblaner! Vi SKA handla averkados! Vi SKA handla melon! Tretton, femton FYRA blanblaner! Kanske äpple. Ja. Kanske äpple. Sen ska VI äta frukt pappa. Och bada. Massor av blubbor!"

Jag älskar honom så det gör ont i hjärtat. Det går inte att sluta springa till dagisporten.

Vassego MAS

Nio månader av barnmorskebesök, ett dygn av förlossning i high-tech miljö med massor av personal, eftervård, veckovisa besök på BVC sedan dess. Tungt utbildade experter överallt - at our beck and call.

Gratis.

Nästan.

Jag är inte otacksam, bara förvirrad.
Varför får man hem en faktura från MAS... på 80 spänn (åttio)... med rubriceringen "Vårdavgift 1 dag"?!

Hela graviditetförlossningefterkontroller-kitet måste ha kostat 60-70-80' av våra skattepengar.

Vad är det som gör att vi får en faktura på 80 spänn? Administrationen av den måste kosta ett par hundra, ju.

Märkligt.
Men den är betald nu.
Vassego MAS.

Springandet

Det var samma sak idag med.
Fattar det inte.

Jag gick upp med honom kvart över fem i morse. Han var sur och gnällig och irriterad hela morgonen, och när jag lämnade honom på dagis 7.38 så gallskrek han och var skitlack.

Sen parkerar jag bilen utanför dagis klockan 16.20. 40 minuter innan sista upphämtningsdeadlinen. Ingen brådska i världen.

Och jag springer.
Jag verkligen hundrametersrusar längs gården för att komma lite snabbare fram.

What's up with that???

Det är precis som om jag överrumplas av känslan att jag snart får hålla honom igen.