Min kärlek har skaffat blogg.
Den skall ni läsa.
Minsann.
Här - på tidningen Hennes - finns den.
02 februari 2009
31 januari 2009
Fair Trade policy
Säga vad man vill om lilltjejen, men känsla för affärer har hon. Och hon är alltid rättvis.
När jag var hemma med henne i fredags så öppnade jag ett av skåpen i arbetsrummet så hon skulle kunna leka lite med mitt reservlager (blandat workshopmaterial).
Mest för att hinna e-posta ostört under ett par minuter utan att hon drämmer till "send"-knappen mitt i ett meddelande.
Hon blev, som vanligt, eld och lågor och började rota förnöjt.
Jag noterade lite vagt i periferin hur hennes lilla blonda kalufs gick i skytteltrafik in och ut ur rummet.
När hon lekt färdig såg jag hur hon burit ut 12 olika färgglada Post-IT block (extra sticky) till hallen. Dessutom har hon burit iväg ca 30 spelmarker (som jag använder i vissa övningar för att på ett elakt sätt berätta för folk hur viktigt det är med kompletterande personligheter i organisationer).
12 block, 30 spelmarker. Jag tycker det är sött att hon burit dem, några åt gången, ut från arbetsrummet och sedan lagt dem i en prydlig (nja) hög i hallen.
Det intressanta upptäckte jag när jag jobbade undan lite igår kväll vid 23-blecket. Jag behövde sortera lite tankar, så jag hämtade högen Post-IT i hallen och bar tillbaka till materialskåpet.
Då ser jag att hon faktiskt inte bara tagit saker. Hon har även lämnat det hon måste tycka var fair betalning för prylarna.
Intryckt där Post-IT hör hemma låg två nappar, och där spelmarkerna brukar ligga fanns nu ett par kalasbyxor och en liten pekbok.
Lilla ettåringen har sinne för affärer. Rätt skall vara rätt. I get some - I give some.
Gotta love that.
När jag var hemma med henne i fredags så öppnade jag ett av skåpen i arbetsrummet så hon skulle kunna leka lite med mitt reservlager (blandat workshopmaterial).
Mest för att hinna e-posta ostört under ett par minuter utan att hon drämmer till "send"-knappen mitt i ett meddelande.
Hon blev, som vanligt, eld och lågor och började rota förnöjt.
Jag noterade lite vagt i periferin hur hennes lilla blonda kalufs gick i skytteltrafik in och ut ur rummet.
När hon lekt färdig såg jag hur hon burit ut 12 olika färgglada Post-IT block (extra sticky) till hallen. Dessutom har hon burit iväg ca 30 spelmarker (som jag använder i vissa övningar för att på ett elakt sätt berätta för folk hur viktigt det är med kompletterande personligheter i organisationer).
12 block, 30 spelmarker. Jag tycker det är sött att hon burit dem, några åt gången, ut från arbetsrummet och sedan lagt dem i en prydlig (nja) hög i hallen.
Det intressanta upptäckte jag när jag jobbade undan lite igår kväll vid 23-blecket. Jag behövde sortera lite tankar, så jag hämtade högen Post-IT i hallen och bar tillbaka till materialskåpet.
Då ser jag att hon faktiskt inte bara tagit saker. Hon har även lämnat det hon måste tycka var fair betalning för prylarna.
Intryckt där Post-IT hör hemma låg två nappar, och där spelmarkerna brukar ligga fanns nu ett par kalasbyxor och en liten pekbok.
Lilla ettåringen har sinne för affärer. Rätt skall vara rätt. I get some - I give some.
Gotta love that.
30 januari 2009
Shhhh....
...pappa VAB:ar.
Och har lite ont i ryggen.
Han förtjänar nog ett glas Allesverloren till middagen ikväll.
Tror jag nog.
Och har lite ont i ryggen.
Han förtjänar nog ett glas Allesverloren till middagen ikväll.
Tror jag nog.
21 januari 2009
Morgonmuggen
Den där första koppen kaffe smakar ljuvligt.
Abdu - en av deltagarna - har gått runt och fotograferat som en galning hela workshopen. Han tog fotot ni såg igår, och han tog foto av mig nu i morse när jag fick min första kopp för dagen.
Jag har inte tänkt på det förut, men jag ser lite sliten ut nuförtiden. Trött i ögonen.
Det har varit en lång workshop. Och december var en enda lång tirad av jobb och sjuka barn.
Skall bli skönt att komma hem på fredag kväll.
20 januari 2009
19 januari 2009
Jag vill ha EXAKT vad hon äter!
Jag gillar att vara excentrisk med mat. Jag har ex. en vana att välja ett nummer innan jag går in på en restaurang, och sedan räkna mig fram till det numret på menyn. På så vis har jag lyckats äta ganska konstiga saker, och ganska otippat goda saker. Någon enstaka gång har jag fått beställa en rätt till och strunta i den som serverades - som den där tallriken kokt magsäck av ko på en restaurang i Andorra. Ibland har jag i efterhand insett att jag ätit saker jag inte velat äta, som den där mustiga grytan som visade sig vara gjord på marsvin, eller den där kryddiga kalopsen som visade sig vara hund. Eller det där som såg ut som en orm som visade sig vara... well... orm. (Ok, den där sista får jag nog skylla mig själv för att jag inte frågade vad det var när jag tyckte formen påminde om en bit av en orm, men en röst inom mig sa "näää, visst har de väl seg ål här på Thailändska bushen?!"
Nu har jag hittat ett kul sätt att beställa också. Jag tittar runt i restaurangen/caféet och försöker hitta den människa jag tycker verkar mest Sympatisk/Irriterad/Glad/Udda av alla gäster. Poängen är att jag bestämmer mig för ordet innan jag går in. OBS! Du får inte titta vad folk äter! Sen tar du ett bord, och när servitören kommer fram så pekar du på den du identifierat och säger "Jag vill äta och dricka EXAKT samma som vad han/hon har beställt."
Jag har testat det några gånger nu, och det är verkligen skitkul. Senast på Wiens flygplats på i lördags. Jag bestämde mig för att kopiera den som såg mest deprimerad ut. När jag kom in så fanns det MASSOR av ledsna människor (Wiens flygplats kl. 9 på morgonen en lördag, what's up with that?!). Men mest deprimerad av alla var en dam som satt i ett hörn, kanske i 60-65:årsåldern. Jag blev glatt överraskad av att se att hon även hade en tallrik framför sig, så jag skulle inte behöva stilla min morgonhunger med en slät kopp te.
Det fanns en ledig plats två bord bort, och jag satte mig med ryggen mot henne. När servitören kom fram och undrade vad jag ville ha så vände jag mig om, pekade på damen och sa i vanlig samtalston "I would like to have EXACTLY what she is having!"
Här vill jag varna - det finns ingen klämkäck poäng om att hon åt ren ister till frukost, eller att hon drack en vodkadrink på morgonen - och att det blev pinsamt eller så.
Kyparen höjde bara ena ögonbrynet och sa: "You want one coffee, one freshly squeezed orange juice and one portion of warm topfenstrudel with vanilla custard?"
Jag blev skitglad! Varm österrikisk kaka med vaniljsås, kaffe och en färskpressad apelsinjuice!
"Yes! It sounds perfect!" svarade jag, antagligen alldeles för överraskat entusiastiskt.
Grejen med samtalston är att det hörs säkert 4-5 bord, särskilt om den som beställer inleder med en rörelse - som att vända hela överkroppen 90 grader och peka med rak arm. Det får folk att rikta öronen omedvetet i rörelsens riktning. Så rätt många hade hört min och servitörens ordväxling. Inklusive den deprimerade damen. När servitören gick vände jag mig om igen för att försöka få en liten blick av topfenstrudeln, och mycket riktigt var det en alldeles lagom bit som låg i en halv centimeter vaniljsås i en stor, djup tallrik. Jag nickade för mig själv och sade "coolt" för mig själv (mina vänner vet att jag gör detta rätt ofta och utan att tänka på att jag säger det och inte bara tänker det).
Damen nickade tillbaka och såg märkbart stolt ut, när hon plötsligt hade rätt många intresserade blickar som nyfiket undrade vad hon beställt som jag bara måste ha.
"Ja. Sehr gut." svarade hon med ett litet finurligt leende.
Nästa gång skall jag beställa samma sak som den med mest hår av alla i lokalen. Eller den med rödast hår.
Det blir nog bra.
Nu har jag hittat ett kul sätt att beställa också. Jag tittar runt i restaurangen/caféet och försöker hitta den människa jag tycker verkar mest Sympatisk/Irriterad/Glad/Udda av alla gäster. Poängen är att jag bestämmer mig för ordet innan jag går in. OBS! Du får inte titta vad folk äter! Sen tar du ett bord, och när servitören kommer fram så pekar du på den du identifierat och säger "Jag vill äta och dricka EXAKT samma som vad han/hon har beställt."
Jag har testat det några gånger nu, och det är verkligen skitkul. Senast på Wiens flygplats på i lördags. Jag bestämde mig för att kopiera den som såg mest deprimerad ut. När jag kom in så fanns det MASSOR av ledsna människor (Wiens flygplats kl. 9 på morgonen en lördag, what's up with that?!). Men mest deprimerad av alla var en dam som satt i ett hörn, kanske i 60-65:årsåldern. Jag blev glatt överraskad av att se att hon även hade en tallrik framför sig, så jag skulle inte behöva stilla min morgonhunger med en slät kopp te.
Det fanns en ledig plats två bord bort, och jag satte mig med ryggen mot henne. När servitören kom fram och undrade vad jag ville ha så vände jag mig om, pekade på damen och sa i vanlig samtalston "I would like to have EXACTLY what she is having!"
Här vill jag varna - det finns ingen klämkäck poäng om att hon åt ren ister till frukost, eller att hon drack en vodkadrink på morgonen - och att det blev pinsamt eller så.
Kyparen höjde bara ena ögonbrynet och sa: "You want one coffee, one freshly squeezed orange juice and one portion of warm topfenstrudel with vanilla custard?"
Jag blev skitglad! Varm österrikisk kaka med vaniljsås, kaffe och en färskpressad apelsinjuice!
"Yes! It sounds perfect!" svarade jag, antagligen alldeles för överraskat entusiastiskt.
Grejen med samtalston är att det hörs säkert 4-5 bord, särskilt om den som beställer inleder med en rörelse - som att vända hela överkroppen 90 grader och peka med rak arm. Det får folk att rikta öronen omedvetet i rörelsens riktning. Så rätt många hade hört min och servitörens ordväxling. Inklusive den deprimerade damen. När servitören gick vände jag mig om igen för att försöka få en liten blick av topfenstrudeln, och mycket riktigt var det en alldeles lagom bit som låg i en halv centimeter vaniljsås i en stor, djup tallrik. Jag nickade för mig själv och sade "coolt" för mig själv (mina vänner vet att jag gör detta rätt ofta och utan att tänka på att jag säger det och inte bara tänker det).
Damen nickade tillbaka och såg märkbart stolt ut, när hon plötsligt hade rätt många intresserade blickar som nyfiket undrade vad hon beställt som jag bara måste ha.
"Ja. Sehr gut." svarade hon med ett litet finurligt leende.
Nästa gång skall jag beställa samma sak som den med mest hår av alla i lokalen. Eller den med rödast hår.
Det blir nog bra.
Sleepless in Alexandria
Men vaffan.
Det var verkligen inte tänkt att det här skulle bli en serie. Alla dessa inlägg som börjar med "Sleepless in..."
Det är bara så svårt att sova när jag är på resande fot. Jag kommer bara inte till ro på kvällarna. Dessutom tycker jag inte om att vara ifrån min familj, att inte sova i min egen säng. För att logga 100-150 resdagar om året är jag förvånansvärt ointresserad av att vara på resande fot.
Eller kanske just därför.
På Kastrup kl. 5 i morse fick jag frågan "Military?" av säkerhetsvakten som skötte metalldetektorn, med en nick mot mig och mitt handbagage. Det var samma märkligt coola känsla som när jag skall slagga lågbudget i Stockholm på Drottning Viktorias Örlogshem och de ställer kontrollfrågan "Tillhör du statsmakten?" för att se om jag skall ha ännu saftigare rabatt på rummet. I två sekunder är jag coolast i världen. I två sekunder är jag James Bond när jag checkar in på örlogshemmet. Jag står där i svart skinnjacka, svarta jeans och svart polotröja. Eller i svart filtrock, svart kostym och svart skjorta. Välpolerade skor. Bagage som det syns på att det slängts upp på jeeptak och fått åka igenom monsunregn på väg till min destination. Kommendörkapten Stahl med rätt att trycka åt en ledninggrupp i Vietnam. Jag brukar titta bort lite flyktigt, sen antingen blinka diskret med ena ögat eller låta ena pekfingret nudda nästippen och svara "Nej. Jag tillhör inte... ah... statsmakten".
Jag tror det är för att jag har för mycket svarta kläder på mig, men det ÄR smidigt att ha mörka resekläder. Eller kanske har jag för många detaljer som är optimerade för snabb och effektiv förflyttning. Hållbara prylar som kan ta en del skit. Eller så är det för att det här med ledarskaps- och ledarutveckling är såpass lurigt att förklara att jag kanske för ofta bara svarar svävande att jag jobbar med arabiska nätverk, reser en del i Afrika och Sydostasien, har en bakgrund av att ha tröskat runt i varje övergiven flottbas i norra Ryssland och forna Sovjetunionen. Mina båda pass ser ut som ett mästararbete av en reseintresserad som har scrapbooking som hobby.
På Kastrup svarade jag "No.", med ett leende som jag hoppades utstrålade "Både du och jag vet att jag måste svara nej på den frågan, och pressa inte frågan vidare för då måste jag antingen gå över eller genom ditt huvud."
Han log tillbaka och sa lite belåtet: "Ah. Måske ingenjör, då!"
Jag insåg lite besviket att han inte på något sätt uppfattat min agent-aura, utan bara tittade på min HPRC-väska (High Performance Resin Cases - ett italienskt märke som används av yrkesmilitär och - tydligen - ingenjörer). Väskan ser ut som om du antingen har en uppsättning känsliga dokument i - eller då möjligen en slagborr som du verkligen vill ha med som handbagage på din flight till Alexandria via Wien.
Lite intressant är också att han - trots att jag besvarade en engelsk fråga på engelska (Military? No.) - på något sätt ändå bestämde sig för att nedgradera mig från "Cool agent of unknown origin" till "Svensk ingenjör". Ingenjör Stahl med rätt att borra i känsliga förändringsprocesser.
Jag nickade tillbaks och svarade "Ja." med ett leende som jag hoppades utstrålade "Både du och jag vet att jag måste svara ja på den frågan för att slippa dumma följdfrågor om vadjagänjobbarmed, och släpp min yrkesroll nu om du inte vill att jag skall utöva min yrkeskunskap på dig och visa att jag är tränad i reflektionskonsten - innan du hinner reagera kan jag avväpna varje undanflykt eller rationalisering du har för att inte ta ditt personliga ansvar och leva ditt liv fullt ut, och när du försöker fly mot utgången kommer jag att blockera dörren och lite hånfullt väsa 'vilka alternativ har du?.... vad är ditt strategiska vägval nu, då?'"
Ok, det är kanske lite mycket att läsa in i ett leende, men jag har en ofattbart komplex överläpp.
Han ställde inte några fler frågor.
Jag gick igenom metalldetektorn.
Satte mig på planet.
Flög till Wien.
Väntade i en lounge.
Flög till Kairo.
Möttes av en bil och en chaufför.
Kördes till Alexandria.
Checkade in på Sheraton Nåntingnånting.
Skakade lite händer.
Planerade morgondagen.
Åt middag.
Planerade lite till.
Gick och lade mig.
Släckte lampan.
Slöt ögonen.
Började tänka på min kärlek. Och lillkillen. Och lilltjejen.
Längtade. Grät en liten skvätt.
Funderade på hur det skulle vara om jag valde bort allt resande och gick ner till en tredjedel av min lön.
Kanske ta jobb som säkerhetsvakt på en flygplats.
Kanske kunde jag underhålla mig med att då och då gissa vad folk jobbar med.
Jag hade nog gissat fel rätt ofta.
Det var verkligen inte tänkt att det här skulle bli en serie. Alla dessa inlägg som börjar med "Sleepless in..."
Det är bara så svårt att sova när jag är på resande fot. Jag kommer bara inte till ro på kvällarna. Dessutom tycker jag inte om att vara ifrån min familj, att inte sova i min egen säng. För att logga 100-150 resdagar om året är jag förvånansvärt ointresserad av att vara på resande fot.
Eller kanske just därför.
På Kastrup kl. 5 i morse fick jag frågan "Military?" av säkerhetsvakten som skötte metalldetektorn, med en nick mot mig och mitt handbagage. Det var samma märkligt coola känsla som när jag skall slagga lågbudget i Stockholm på Drottning Viktorias Örlogshem och de ställer kontrollfrågan "Tillhör du statsmakten?" för att se om jag skall ha ännu saftigare rabatt på rummet. I två sekunder är jag coolast i världen. I två sekunder är jag James Bond när jag checkar in på örlogshemmet. Jag står där i svart skinnjacka, svarta jeans och svart polotröja. Eller i svart filtrock, svart kostym och svart skjorta. Välpolerade skor. Bagage som det syns på att det slängts upp på jeeptak och fått åka igenom monsunregn på väg till min destination. Kommendörkapten Stahl med rätt att trycka åt en ledninggrupp i Vietnam. Jag brukar titta bort lite flyktigt, sen antingen blinka diskret med ena ögat eller låta ena pekfingret nudda nästippen och svara "Nej. Jag tillhör inte... ah... statsmakten".
Jag tror det är för att jag har för mycket svarta kläder på mig, men det ÄR smidigt att ha mörka resekläder. Eller kanske har jag för många detaljer som är optimerade för snabb och effektiv förflyttning. Hållbara prylar som kan ta en del skit. Eller så är det för att det här med ledarskaps- och ledarutveckling är såpass lurigt att förklara att jag kanske för ofta bara svarar svävande att jag jobbar med arabiska nätverk, reser en del i Afrika och Sydostasien, har en bakgrund av att ha tröskat runt i varje övergiven flottbas i norra Ryssland och forna Sovjetunionen. Mina båda pass ser ut som ett mästararbete av en reseintresserad som har scrapbooking som hobby.
På Kastrup svarade jag "No.", med ett leende som jag hoppades utstrålade "Både du och jag vet att jag måste svara nej på den frågan, och pressa inte frågan vidare för då måste jag antingen gå över eller genom ditt huvud."
Han log tillbaka och sa lite belåtet: "Ah. Måske ingenjör, då!"
Jag insåg lite besviket att han inte på något sätt uppfattat min agent-aura, utan bara tittade på min HPRC-väska (High Performance Resin Cases - ett italienskt märke som används av yrkesmilitär och - tydligen - ingenjörer). Väskan ser ut som om du antingen har en uppsättning känsliga dokument i - eller då möjligen en slagborr som du verkligen vill ha med som handbagage på din flight till Alexandria via Wien.
Lite intressant är också att han - trots att jag besvarade en engelsk fråga på engelska (Military? No.) - på något sätt ändå bestämde sig för att nedgradera mig från "Cool agent of unknown origin" till "Svensk ingenjör". Ingenjör Stahl med rätt att borra i känsliga förändringsprocesser.
Jag nickade tillbaks och svarade "Ja." med ett leende som jag hoppades utstrålade "Både du och jag vet att jag måste svara ja på den frågan för att slippa dumma följdfrågor om vadjagänjobbarmed, och släpp min yrkesroll nu om du inte vill att jag skall utöva min yrkeskunskap på dig och visa att jag är tränad i reflektionskonsten - innan du hinner reagera kan jag avväpna varje undanflykt eller rationalisering du har för att inte ta ditt personliga ansvar och leva ditt liv fullt ut, och när du försöker fly mot utgången kommer jag att blockera dörren och lite hånfullt väsa 'vilka alternativ har du?.... vad är ditt strategiska vägval nu, då?'"
Ok, det är kanske lite mycket att läsa in i ett leende, men jag har en ofattbart komplex överläpp.
Han ställde inte några fler frågor.
Jag gick igenom metalldetektorn.
Satte mig på planet.
Flög till Wien.
Väntade i en lounge.
Flög till Kairo.
Möttes av en bil och en chaufför.
Kördes till Alexandria.
Checkade in på Sheraton Nåntingnånting.
Skakade lite händer.
Planerade morgondagen.
Åt middag.
Planerade lite till.
Gick och lade mig.
Släckte lampan.
Slöt ögonen.
Började tänka på min kärlek. Och lillkillen. Och lilltjejen.
Längtade. Grät en liten skvätt.
Funderade på hur det skulle vara om jag valde bort allt resande och gick ner till en tredjedel av min lön.
Kanske ta jobb som säkerhetsvakt på en flygplats.
Kanske kunde jag underhålla mig med att då och då gissa vad folk jobbar med.
Jag hade nog gissat fel rätt ofta.
17 januari 2009
Sheraton, Alexandria
Fördelen med att vara uschligt berest i jobbet är att man har ett gäng platinakort på flygbolag och hotellkedjor.
Ibland är det en tidning på rummet och ett litet fruktfat.
Ibland blir man uppgraderad till sviten på översta våningen.
Utsikten över stranden från Alexandrias berömda cornich är säkert hänförande härifrån 14:e våningen. Själv har jag ingen aning, för det är beckmörkt ute och jag har blint fokus på den burgare som snart kommer att levereras med en iskall egyptisk öl.
Saturday night party - Konsultpappan style.
Ibland är det en tidning på rummet och ett litet fruktfat.
Ibland blir man uppgraderad till sviten på översta våningen.
Utsikten över stranden från Alexandrias berömda cornich är säkert hänförande härifrån 14:e våningen. Själv har jag ingen aning, för det är beckmörkt ute och jag har blint fokus på den burgare som snart kommer att levereras med en iskall egyptisk öl.
Saturday night party - Konsultpappan style.
16 januari 2009
Klok lillkille
Ni vet vad man säger till ungar som vill ha godis att äta, eller som bara vill äta efterrätt?
Jag hörde följande från badrummet när min kärlek ikväll passade barnen när de plaskade runt i badkaret:
Mamma: Ni är så söta att jag skulle kunna äta upp er!
Lillkillen: Mamma, då måste du nog äta något riktigt innan.
Fan, vad lillgammal han är ibland. ;-)
Jag hörde följande från badrummet när min kärlek ikväll passade barnen när de plaskade runt i badkaret:
Mamma: Ni är så söta att jag skulle kunna äta upp er!
Lillkillen: Mamma, då måste du nog äta något riktigt innan.
Fan, vad lillgammal han är ibland. ;-)
23 december 2008
Det allra sista
De senaste två månaderna har våra barn och vi föräldrar turats om att ha avancerade förkylningsvarianter eller influensor. Vi har slitit med att VAB:a halvdagar hit och ordna med mor- och farföräldrars upphämtning av kidsen på dagis dit. Det har varit ett mögigt pusslande bara för att ens kunna tillbringa tillräckligt med tid på kontoret för att hinna skriva/ringa till kunder och be om ursäkt för varför jag inte hunnit göra det jag lovat.
Jag är nästan ikapp.
Jag hade lite småsaker kvar bara.
Och i fredags var äntligen alla barn friska, och förutom att min kärlek hade lite lite hosta kvar - så var även vi vuxna friska.
Planen var perfekt. Hela måndag och halva tisdag till att ordna med det sista duttandet. Sen julledighet utan dåliga samveten.
I lördags fick lilltjejen feber.
I söndags var febern 40 grader.
Igår fortsatte den på 40 grader.
Idag - 40 grader och snor överallt, och lillkillen körde halva natten med en rosslig slemhosta.
VAB:pussel igår med inringd mormor on site som avlastning.
Idag, hemma med båda kidsen, inställd traditionstyngd julmiddag med min släkt och 50/50 om vi kommer iväg i morgon till min kärleks släkt i Helsingborg.
Jag måste lägga ett par timmar nu, för att panikfixa det där behagliga duttandet. Sen blir natten det vanliga rusandet upp och nerför trapporna för att stå med andan i halsen och lyssna på utanför lilltjejens eller lillkillens dörr omifall harklingen blir till en hostning eller ett gallskrik - för i så fall har man bara sekunder på sig att lugna ner det så inte den ena ungen väcker den andra.
Det var det jag menade med strumpor när jag gjorde en liten bloggtrailer för några veckor sedan.
Jag brukar stå i T-shirt, boxershorts och strumpor när jag lyssnar om harklingen eller gnyendet skall utvecklas till något som kräver ingripande. Ofta rusar jag fram, och står sedan blickstilla och lyssnar i 30-40 sekunder. Jag har ofta tänkt på hur detta måste se ut på stjärnklara nätter genom vårt moderna funkishus stora fönsterpartier. Kanske sitter grannarna på andra sidan lekplatsen och tar sig en kvällsgrogg, och kommenterar:
- Där är han igen, konsultslyngeln! Kom fort, Brita - nu står han sådär blickstilla, halvnaken!
- Frös han fast i trappen igen?
- Nej - nu står han på ett ben och lutar sig mot en av de där två dörrarna igen. Han har stått stilla säkert två minuter nu.
- Det är nog knark. Jag har hört att han reser i Afrika.
- Har de knark i Afrika?
- Ja. Eller så är han muslim. Han jobbar i Mellanöstern ganska mycket.
- Står de på ett ben då?
- Afrikanerna eller muslimerna?
Skälet till att jag har strumpor på när jag sover nuförtiden är ett utslag av mitt eget optimeringsbehov. Jag är lite plattfot, och när jag sprang barfota så klitchade och klatchade det så jag var orolig att något av barnen skulle vakna av ljudet. Så jag började sova med strumpor för att kunna springa fram ljudlöst till barnens dörrar.
I början tänkte jag inte på att jag hade strumpor på mig, så jag höll på att smälla in i väggar när jag tog kurvorna på ekparkettens polerade yta i för hög hastighet.
Nu har jag vant mig.
Att jag sover med T-shirt är för att inte ge den fiktiva grannen Brita och hennes man hjärtsnörp. Boxershorts och strumpor känns bara fel. En T-shirt gör det mer till "dagens outfit", som mina vänner modebloggarna skulle säga. "Natten till torsdag, Konsultpappan kör ledigt med Hugo Boss-boxer och retro-chic V-ringad T-shirt från Filippa K. Notera strumporna från Calvin Klein. Jeanslöst är det nya svarta på nätterna."
Men det var inte det jag menade med rubriken "Det allra sista".
Lillkillen är inne i en fas när han alltid vill ha ljuset tänt i rummet när han skall sova.
Jag brukar alltid lämna lampan tänd, och släcker den sedan som det sista jag gör innan jag själv lägger mig.
Det är den nya höjdpunkten på min dag.
Som nu. Jag skall bara jobba undan två timmar.
Sen är det julafton, tekniskt sett.
Då skall jag lägga mig för att vänta på att lilltjejen skriker för att hon behöver en flaska välling och ett stolpiller alvedon för att ta udden av febern, eller på att lillkillen får en ny hostattack som håller honom vaken någon timme eller så.
Men innan dess skall jag gå upp på hans rum, och släcka lampan. Och varje gång jag gör det så blir jag påmind om uppsidan av föräldraskapet.
Han brukar ha vänt sig 180 grader, så huvudet ligger vid sängens fotända. Ofta ligger han ovanpå täcke och nallar. Han brukar ligga som om han har fullständig tillit till hela världen, på rygg med armarna lite lojt utsträckta åt sidan eller uppåt. Ofta ler han, fast han sover.
Då står jag där - i T-shirt, boxershorts och strumpor - och skall just släcka hans lampa när jag varje gång väntar på att han skall andas ut.
Och när han gör det så är bilden perfekt. Han suckar nästan när han andas ut, så djupt sover han. Det ger mig tårar i ögonen, och får mig att slappna av i hela kroppen. Så perfekt, och så vacker. Och han ser så fridfull och trygg ut att jag får en klump i bröstet som bara andra sönderslitna pappor eller mammor kan förstå.
Det är det här jag kämpar för. Detta jag nästan går under av för att få uppleva. Allt pusslande och allt vakande. All oro och all stress. Allt arbete - varje lång tjänsteresa till länder vars huvudstäder bara består av konsonanter, varje sömnlös natt på kursgårdar och hotell som ser så lika ut att jag inte vet vilken världsdel jag är i när jag vaknar upp, varje kvällspass vid datorn när resten av familjen gått och lagt sig, alla egenföretagarens risker och utmaningar som gett mig ringar under ögonen och gråa fläckar i skäggstubben.
För detta.
Och just i det ögonblicket känner jag att det är värt allt slit, och att jag är den lyckligaste mannen på jorden.
För i denna säng sover en trygg liten grabb. Min son.
I rummet intill sover en trygg liten tjej. Min dotter.
Och i det tredje sovrummet sover den kvinna jag älskar. Min kärlek.
Allt jag drömt om. Här och nu. På riktigt. Och då spelar det ingen roll om lite feber och hosta ställer lite julplaner på kant. Faktiskt. Eller om jag måste vara vaken fem timmar i natt.
Sen släcker jag lampan, och smyger ut ur rummet.
Ljudlöst i strumplästen.
Ni är knappt trehundra anonyma själar som på ett märkligt sätt ger mig stöd och inspiration bara genom att läsa och finnas här på min blogg. Varje dag. Vare sig jag skriver något eller inte.
God Jul på er alla.
Vi ses efter nyår.
Jag är nästan ikapp.
Jag hade lite småsaker kvar bara.
Och i fredags var äntligen alla barn friska, och förutom att min kärlek hade lite lite hosta kvar - så var även vi vuxna friska.
Planen var perfekt. Hela måndag och halva tisdag till att ordna med det sista duttandet. Sen julledighet utan dåliga samveten.
I lördags fick lilltjejen feber.
I söndags var febern 40 grader.
Igår fortsatte den på 40 grader.
Idag - 40 grader och snor överallt, och lillkillen körde halva natten med en rosslig slemhosta.
VAB:pussel igår med inringd mormor on site som avlastning.
Idag, hemma med båda kidsen, inställd traditionstyngd julmiddag med min släkt och 50/50 om vi kommer iväg i morgon till min kärleks släkt i Helsingborg.
Jag måste lägga ett par timmar nu, för att panikfixa det där behagliga duttandet. Sen blir natten det vanliga rusandet upp och nerför trapporna för att stå med andan i halsen och lyssna på utanför lilltjejens eller lillkillens dörr omifall harklingen blir till en hostning eller ett gallskrik - för i så fall har man bara sekunder på sig att lugna ner det så inte den ena ungen väcker den andra.
Det var det jag menade med strumpor när jag gjorde en liten bloggtrailer för några veckor sedan.
Jag brukar stå i T-shirt, boxershorts och strumpor när jag lyssnar om harklingen eller gnyendet skall utvecklas till något som kräver ingripande. Ofta rusar jag fram, och står sedan blickstilla och lyssnar i 30-40 sekunder. Jag har ofta tänkt på hur detta måste se ut på stjärnklara nätter genom vårt moderna funkishus stora fönsterpartier. Kanske sitter grannarna på andra sidan lekplatsen och tar sig en kvällsgrogg, och kommenterar:
- Där är han igen, konsultslyngeln! Kom fort, Brita - nu står han sådär blickstilla, halvnaken!
- Frös han fast i trappen igen?
- Nej - nu står han på ett ben och lutar sig mot en av de där två dörrarna igen. Han har stått stilla säkert två minuter nu.
- Det är nog knark. Jag har hört att han reser i Afrika.
- Har de knark i Afrika?
- Ja. Eller så är han muslim. Han jobbar i Mellanöstern ganska mycket.
- Står de på ett ben då?
- Afrikanerna eller muslimerna?
Skälet till att jag har strumpor på när jag sover nuförtiden är ett utslag av mitt eget optimeringsbehov. Jag är lite plattfot, och när jag sprang barfota så klitchade och klatchade det så jag var orolig att något av barnen skulle vakna av ljudet. Så jag började sova med strumpor för att kunna springa fram ljudlöst till barnens dörrar.
I början tänkte jag inte på att jag hade strumpor på mig, så jag höll på att smälla in i väggar när jag tog kurvorna på ekparkettens polerade yta i för hög hastighet.
Nu har jag vant mig.
Att jag sover med T-shirt är för att inte ge den fiktiva grannen Brita och hennes man hjärtsnörp. Boxershorts och strumpor känns bara fel. En T-shirt gör det mer till "dagens outfit", som mina vänner modebloggarna skulle säga. "Natten till torsdag, Konsultpappan kör ledigt med Hugo Boss-boxer och retro-chic V-ringad T-shirt från Filippa K. Notera strumporna från Calvin Klein. Jeanslöst är det nya svarta på nätterna."
Men det var inte det jag menade med rubriken "Det allra sista".
Lillkillen är inne i en fas när han alltid vill ha ljuset tänt i rummet när han skall sova.
Jag brukar alltid lämna lampan tänd, och släcker den sedan som det sista jag gör innan jag själv lägger mig.
Det är den nya höjdpunkten på min dag.
Som nu. Jag skall bara jobba undan två timmar.
Sen är det julafton, tekniskt sett.
Då skall jag lägga mig för att vänta på att lilltjejen skriker för att hon behöver en flaska välling och ett stolpiller alvedon för att ta udden av febern, eller på att lillkillen får en ny hostattack som håller honom vaken någon timme eller så.
Men innan dess skall jag gå upp på hans rum, och släcka lampan. Och varje gång jag gör det så blir jag påmind om uppsidan av föräldraskapet.
Han brukar ha vänt sig 180 grader, så huvudet ligger vid sängens fotända. Ofta ligger han ovanpå täcke och nallar. Han brukar ligga som om han har fullständig tillit till hela världen, på rygg med armarna lite lojt utsträckta åt sidan eller uppåt. Ofta ler han, fast han sover.
Då står jag där - i T-shirt, boxershorts och strumpor - och skall just släcka hans lampa när jag varje gång väntar på att han skall andas ut.
Och när han gör det så är bilden perfekt. Han suckar nästan när han andas ut, så djupt sover han. Det ger mig tårar i ögonen, och får mig att slappna av i hela kroppen. Så perfekt, och så vacker. Och han ser så fridfull och trygg ut att jag får en klump i bröstet som bara andra sönderslitna pappor eller mammor kan förstå.
Det är det här jag kämpar för. Detta jag nästan går under av för att få uppleva. Allt pusslande och allt vakande. All oro och all stress. Allt arbete - varje lång tjänsteresa till länder vars huvudstäder bara består av konsonanter, varje sömnlös natt på kursgårdar och hotell som ser så lika ut att jag inte vet vilken världsdel jag är i när jag vaknar upp, varje kvällspass vid datorn när resten av familjen gått och lagt sig, alla egenföretagarens risker och utmaningar som gett mig ringar under ögonen och gråa fläckar i skäggstubben.
För detta.
Och just i det ögonblicket känner jag att det är värt allt slit, och att jag är den lyckligaste mannen på jorden.
För i denna säng sover en trygg liten grabb. Min son.
I rummet intill sover en trygg liten tjej. Min dotter.
Och i det tredje sovrummet sover den kvinna jag älskar. Min kärlek.
Allt jag drömt om. Här och nu. På riktigt. Och då spelar det ingen roll om lite feber och hosta ställer lite julplaner på kant. Faktiskt. Eller om jag måste vara vaken fem timmar i natt.
Sen släcker jag lampan, och smyger ut ur rummet.
Ljudlöst i strumplästen.
Ni är knappt trehundra anonyma själar som på ett märkligt sätt ger mig stöd och inspiration bara genom att läsa och finnas här på min blogg. Varje dag. Vare sig jag skriver något eller inte.
God Jul på er alla.
Vi ses efter nyår.
Förnedringskrassan
"Kommer du att begära ytterligare tillfällig föräldrapenning i direkt anslutning till den period du nu begär ersättning för?"
Svarsalternativ: Ja / Nej
Kära Försäkringskassan.
Det har aldrig föresvävat er att ganska många vill svara "Det beror väl för fan på om ungen blir frisk eller inte!" istället för Ja eller Nej?
Det finns många jag vill önska en riktigt god jul ikväll.
Dock inte Försäkringskassan.
Dem vill jag lägga i en liten påse, trampa på, släpa efter bilen i hög hastighet, mata åt boskapet och sedan använda som gödsel i ett lerdike.
Ineffektivitet kränker mig, på så många nivåer.
Svarsalternativ: Ja / Nej
Kära Försäkringskassan.
Det har aldrig föresvävat er att ganska många vill svara "Det beror väl för fan på om ungen blir frisk eller inte!" istället för Ja eller Nej?
Det finns många jag vill önska en riktigt god jul ikväll.
Dock inte Försäkringskassan.
Dem vill jag lägga i en liten påse, trampa på, släpa efter bilen i hög hastighet, mata åt boskapet och sedan använda som gödsel i ett lerdike.
Ineffektivitet kränker mig, på så många nivåer.
12 december 2008
Note to self
När det ringer på min iPhone gör jag ibland en cool grej.
Jag tar upp telefonen med vänster hand, drar med fingret över displayen (så gör man för att svara på det inkommande samtalet), och sedan slänger jag telefonen genom luften i en liten båge över till höger hand och för upp iPhonen mot örat för att börja prata.
Note to self: Från och med nu - kolla först om jag redan håller något i höger hand. Typ ett glas vatten.
Jag tar upp telefonen med vänster hand, drar med fingret över displayen (så gör man för att svara på det inkommande samtalet), och sedan slänger jag telefonen genom luften i en liten båge över till höger hand och för upp iPhonen mot örat för att börja prata.
Note to self: Från och med nu - kolla först om jag redan håller något i höger hand. Typ ett glas vatten.
Sålla!
Min kompis Karin sa ett tag till mig att "sålla" såpass ofta att hon till slut kortade ner det till en handsignal där hon lät båda händerna forma bokstaven S.
Då handlade det oftast om att jag drog skämt som var ofattbart långsökta.
Som sliten och trött småbarnspappa inser jag att jag nu tvingas leva med ett annat sållningsproblem. Jag säger det jag tänker lite för ofta. Det som skulle stannat som en tanke blir istället en kommentar som ingen är intresserad av, och jag hör min hjärna ropa "Sålla!" åt mig.
Idag var jag på banken för att skaffa en stor jävla bankbox åt företaget, så jag kan förvara alla ultrahemliga företagsdokument vi hanterar.
När alla pappersformalia fyllts i skulle min bankman visa bankfacket. Den stora metalldörren - säkert 3 dm tjock - stod uppsvängd. Så här långt hade jag lyckats upprätthålla min fasad av seriös affärsman inför honom. Jag hade ex. hunnit stoppa min impuls att svara "Stor nog att rymma en medelstor manskropp, och kanske lite handeldvapen bredvid" på hans fråga om hur stor bankbox företaget behövde.
Innanför valvsdörren är en dubbel glasdörr. Min bankman drog sitt passerkort och knappade in en kod.
Jag log förväntansfullt.
- Hoppas den pyser sådär coolt när den öppnas.
- Förlåt?
[Sålla!] - hörde jag min hjärna ropa åt min mun.
- Ah, jag menar att, alltså när dörren öppnas, du vet - som i science fictionfilmer. [Sålla!] Jag tror det var i Månbas Alfa det började....
- Mmmm....
- .... men egentligen blev det inte riktigt fina "pssssch...." ljud förrän i Star Trek Voyager [SÅLLA!!!!!] och till viss del i Alienfilmerna.
- Mmmm....
- Men det var länge sen jag såg Alienfilmerna. [SÅLLA!!!!] Fast jag är inte helt insnöad på scifi, jag menar mest att det är i den genren [SÅLLA!!!] som skjutdörrar låter "pssscht...".
Dörrarna gled upp ljudlöst, och han manade in mig i valvet med en hand.
- Ditt fack har nummer... hm.. låt mig se efter i mina papper.
Han tittade upp från sina dokument, lagom för att se mig ljudillustrera när dörrarna gled igen bakom oss.
- Psssch.... Oj. Sålla.
Ja - jag råkade säga "sålla" högt den där sista gången. Han såg lite irriterad ut, och höll säkert med.
På måndag skall jag dit igen. Måste tejpa igen munnen innan dess.
Då handlade det oftast om att jag drog skämt som var ofattbart långsökta.
Som sliten och trött småbarnspappa inser jag att jag nu tvingas leva med ett annat sållningsproblem. Jag säger det jag tänker lite för ofta. Det som skulle stannat som en tanke blir istället en kommentar som ingen är intresserad av, och jag hör min hjärna ropa "Sålla!" åt mig.
Idag var jag på banken för att skaffa en stor jävla bankbox åt företaget, så jag kan förvara alla ultrahemliga företagsdokument vi hanterar.
När alla pappersformalia fyllts i skulle min bankman visa bankfacket. Den stora metalldörren - säkert 3 dm tjock - stod uppsvängd. Så här långt hade jag lyckats upprätthålla min fasad av seriös affärsman inför honom. Jag hade ex. hunnit stoppa min impuls att svara "Stor nog att rymma en medelstor manskropp, och kanske lite handeldvapen bredvid" på hans fråga om hur stor bankbox företaget behövde.
Innanför valvsdörren är en dubbel glasdörr. Min bankman drog sitt passerkort och knappade in en kod.
Jag log förväntansfullt.
- Hoppas den pyser sådär coolt när den öppnas.
- Förlåt?
[Sålla!] - hörde jag min hjärna ropa åt min mun.
- Ah, jag menar att, alltså när dörren öppnas, du vet - som i science fictionfilmer. [Sålla!] Jag tror det var i Månbas Alfa det började....
- Mmmm....
- .... men egentligen blev det inte riktigt fina "pssssch...." ljud förrän i Star Trek Voyager [SÅLLA!!!!!] och till viss del i Alienfilmerna.
- Mmmm....
- Men det var länge sen jag såg Alienfilmerna. [SÅLLA!!!!] Fast jag är inte helt insnöad på scifi, jag menar mest att det är i den genren [SÅLLA!!!] som skjutdörrar låter "pssscht...".
Dörrarna gled upp ljudlöst, och han manade in mig i valvet med en hand.
- Ditt fack har nummer... hm.. låt mig se efter i mina papper.
Han tittade upp från sina dokument, lagom för att se mig ljudillustrera när dörrarna gled igen bakom oss.
- Psssch.... Oj. Sålla.
Ja - jag råkade säga "sålla" högt den där sista gången. Han såg lite irriterad ut, och höll säkert med.
På måndag skall jag dit igen. Måste tejpa igen munnen innan dess.
10 december 2008
Skrik on Demand
Ibland undrar jag inte om lillkillen är lite väl försigkommen.
Han noterar ju hur många av hans dagiskompisar beter sig vid lämning, och hur lilltjejen ger hals som får en svårt stucken gris att verka lågmäld och diskret i jämförelse när vi lämnar henne på den andra avdelningen på dagis.
Sen har nog lillkillen gjort en liten analys, och kommit fram till att vi föräldrar kanske har andra krav på honom.
Så idag, när jag lämnade honom på dagis, tittade han fundersamt på mig. Han satt och krängde av ena skon och hade bara på sig långkalsonger och en långärmad T-shirt. Själv stuvade jag upp extrakläder i hans hylla.
- Pappa?
- Mmm... vad är det?
- Vill du jag skall skrika när du går?
- Nä. Det behövs inte. Det räcker med en high five.
- Ok. Då gör vi bara en high five.
Ibland undrar jag om vi inte är för bra på att ha sakliga diskussioner oss emellan, lillkillen och jag. Det måste verka jättemärkligt för de som betraktar oss.
Å andra sidan - vi har en rätt cool high five inövad. Först up high, sedan lite gangstakänsla med knutna nävar som buffar emot varandra, sen lite fresh prince med hot potatoe-skakning - och avslutningsvis en vasstandklösning (T-rex) i luften. (Den där sista var hans eget förslag, som en tribute till vårt dinosaurieintresse.)
Han noterar ju hur många av hans dagiskompisar beter sig vid lämning, och hur lilltjejen ger hals som får en svårt stucken gris att verka lågmäld och diskret i jämförelse när vi lämnar henne på den andra avdelningen på dagis.
Sen har nog lillkillen gjort en liten analys, och kommit fram till att vi föräldrar kanske har andra krav på honom.
Så idag, när jag lämnade honom på dagis, tittade han fundersamt på mig. Han satt och krängde av ena skon och hade bara på sig långkalsonger och en långärmad T-shirt. Själv stuvade jag upp extrakläder i hans hylla.
- Pappa?
- Mmm... vad är det?
- Vill du jag skall skrika när du går?
- Nä. Det behövs inte. Det räcker med en high five.
- Ok. Då gör vi bara en high five.
Ibland undrar jag om vi inte är för bra på att ha sakliga diskussioner oss emellan, lillkillen och jag. Det måste verka jättemärkligt för de som betraktar oss.
Å andra sidan - vi har en rätt cool high five inövad. Först up high, sedan lite gangstakänsla med knutna nävar som buffar emot varandra, sen lite fresh prince med hot potatoe-skakning - och avslutningsvis en vasstandklösning (T-rex) i luften. (Den där sista var hans eget förslag, som en tribute till vårt dinosaurieintresse.)
03 december 2008
Tyskarna rasar
I en värld där en global recession som får trettiotalets stora depression att kännas som en mild västanfläkt kan vara på ingång....
...känns det skönt att veta att det tyska folket har koll på prioriteringarna.
Alla förlorar jobben. Pengar blir värdelösa. Folk får lämna sina hem.
Men skit i det.
Låt oss rädda en björnjävel från att flyttas från Berlin till Orsa.
Hell yeah!
Låt oss gå man ur huse.
Låt medierna få veta att vi rasar!
This bear must not leave!!!
Eller är det ett underfundigt finansmäklarpåhitt, någon liten tounge-in-cheek:kommentar till situationen på börserna. Bull market vs. Bear market? "The Bear market is here to stay?"
...känns det skönt att veta att det tyska folket har koll på prioriteringarna.
Alla förlorar jobben. Pengar blir värdelösa. Folk får lämna sina hem.
Men skit i det.
Låt oss rädda en björnjävel från att flyttas från Berlin till Orsa.
Hell yeah!
Låt oss gå man ur huse.
Låt medierna få veta att vi rasar!
This bear must not leave!!!
Eller är det ett underfundigt finansmäklarpåhitt, någon liten tounge-in-cheek:kommentar till situationen på börserna. Bull market vs. Bear market? "The Bear market is here to stay?"
02 december 2008
Sugar me up, baby!!!
Jag och kärleken kör skytteltrafik mellan våra arbeten och dagis och hemmet. Barnen turas om lite att vara sådär gosigt snorkräkiga och att bara vara lagom höstmörkertrötta.
Hand upp, småbarnsföräldrar som är i samma träsk just nu. (Tack, Madde - och btw, respekt för hes trollröst och empati.)
Förresten. Jag har noterat hur min egen stringenta uppfostringspolicy blir alltmer släpphänt när barnen är sjuka. Igår gav jag en sötsak som muta för att lilltjejen skulle hålla sig lugn när jag skickade ett akutmail vid köksbordet (även den som VAB:ar har rätt att skicka mail till sin revisor).
När jag mutar med sötsaker har jag ett eget litet uttryck som jag brukar mumla triumferande mellan sammanbitna tänder:
- "Sugar me up, baby!"
Gud vet varifrån det kommer, jag bara insåg häromdagen att jag alltid säger så när jag sträcker fram en chokladbit eller en söt dryck.
Sen väntar man bara tills sockret kickar in. Ibland tar jag en dubbel espresso samtidigt och sätter mig sedan fnissande på huk bredvid det uppsockrade barnet - så väntar vi in våra kickar tillsammans.
Hand upp, småbarnsföräldrar som är i samma träsk just nu. (Tack, Madde - och btw, respekt för hes trollröst och empati.)
Förresten. Jag har noterat hur min egen stringenta uppfostringspolicy blir alltmer släpphänt när barnen är sjuka. Igår gav jag en sötsak som muta för att lilltjejen skulle hålla sig lugn när jag skickade ett akutmail vid köksbordet (även den som VAB:ar har rätt att skicka mail till sin revisor).
När jag mutar med sötsaker har jag ett eget litet uttryck som jag brukar mumla triumferande mellan sammanbitna tänder:
- "Sugar me up, baby!"
Gud vet varifrån det kommer, jag bara insåg häromdagen att jag alltid säger så när jag sträcker fram en chokladbit eller en söt dryck.
Sen väntar man bara tills sockret kickar in. Ibland tar jag en dubbel espresso samtidigt och sätter mig sedan fnissande på huk bredvid det uppsockrade barnet - så väntar vi in våra kickar tillsammans.
01 december 2008
TRAILER: strumpor
Jag har ett bra inlägg på gång om strumpor, tänkte skriva det nu.
Men jag är hemma och VAB:ar med lilltjejen, och hinner bara inte.
Kanske ikväll?
Men jag är hemma och VAB:ar med lilltjejen, och hinner bara inte.
Kanske ikväll?
30 november 2008
Pepparkakshus
Hört från köket nyss:
Min kärlek: Det här sockret har stelnat, det funkar inte att fästa takplattorna med. Vi kommer aldrig att få ren den här kastrullen.
Jag: Men vi har ju ändå tänkt att vi borde skaffa nya kastruller.
Min kärlek: Hämtar du det giftiga klistret?
Jag: Vi hade bara limstift. Vi har finspackel, men det känns inte rätt att...
Min kärlek: Hämta häftmassa, då.
En stund senare bestämde vi oss för att detta var "träningshuset" och att vi skall köpa giftfritt trollklister och bygga ett nytt pepparkakshus ikväll.
Lillkillen verkade nöjd. Oavsett vilket.
27 november 2008
Alive and Kicking
Whoa - när jag skrev rubriken fick jag flashbacks från 80-talet. Vilket band skrev den låten, till Breakfast Club, va?
Hursomhelst.
Tänkte bara informera att Expedition WOW-bloggen nu är levande och sparkande igen. Gå dit och tanka motivation.
Hursomhelst.
Tänkte bara informera att Expedition WOW-bloggen nu är levande och sparkande igen. Gå dit och tanka motivation.
26 november 2008
Top fem på andra sidan
Oj oj oj.... eftersom jag är en hemsjuk höna så är det MYCKET svårare att välja städer som ger mig dåliga vibbar.
Spontant från hjärtat:
1. Managua, Nicaragua
2. Amsterdam, Nederländerna
3. Hanoi, Vietnam
4. Bagamoyo, Tanzania
5. Guatemala City, Guatemala
Spontant från hjärtat:
1. Managua, Nicaragua
2. Amsterdam, Nederländerna
3. Hanoi, Vietnam
4. Bagamoyo, Tanzania
5. Guatemala City, Guatemala
Konstig lukt
Alltså.... jag vill ju inte dissa en hel stad, men det LUKTAR faktiskt lite illa i Amsterdam.
Och alla hus lutar i olika vinklar.
Och för att ha skyltar ÖVERALLT där det står "coffee shop" så finns det förvånansvärt få ställen där man kan sitta och skriva på sin laptop med en faktisk kaffe i handen. (ok ok ok - man kan givetvis dricka kaffe på många ställen, men ofta får man weedstank på köpet.
Sen HAR jag lite svårt för knarkliberalism och prostitutionsliberalism. Jag tycker det är töntigt när man ens försöker hitta argument som skall säga att det är ok. Och då är jag ändå en stor förespråkare för marknaden och självreglering.
Nä. Amsterdam hamnar inte på min topp fem över städer som ger mig bra vibbar.
Den listan är oförändrad.
1. Hemma.
2. Barcelona, Spanien
3. Sarajevo, BiH
4. Antigua, Guatemala
5. Inte Amsterdam
Och alla hus lutar i olika vinklar.
Och för att ha skyltar ÖVERALLT där det står "coffee shop" så finns det förvånansvärt få ställen där man kan sitta och skriva på sin laptop med en faktisk kaffe i handen. (ok ok ok - man kan givetvis dricka kaffe på många ställen, men ofta får man weedstank på köpet.
Sen HAR jag lite svårt för knarkliberalism och prostitutionsliberalism. Jag tycker det är töntigt när man ens försöker hitta argument som skall säga att det är ok. Och då är jag ändå en stor förespråkare för marknaden och självreglering.
Nä. Amsterdam hamnar inte på min topp fem över städer som ger mig bra vibbar.
Den listan är oförändrad.
1. Hemma.
2. Barcelona, Spanien
3. Sarajevo, BiH
4. Antigua, Guatemala
5. Inte Amsterdam
Amsterdam by night - När det gör ont
På nätterna är det oftast jag som vakar, som springer och ordnar med barnen. När jag är hemma, det vill säga.
Jag minns förra veckan, klockan var väl tre eller fyra på morgonen, lillkillen grät.
Jag rusade uppför trapporna, in på hans rum. Jag satte mig på knä intill hans säng, famnade in honom och sade med min lite mörkare "du är trygg nu"-stämma. "Vad är det, kompis?"
Han sken upp. "Pappa? Är du hemma nu?"
Jag hade varit hemma fyra nätter efter senaste tjänsteresan, men på natten är det inte det medvetna som talar, utan lillkillens maggropskänsla. "Klart jag är", svarade jag.
Kvällen efter hände samma sak. Då sa han: "Pappa? Har du verkligen kommit hem nu?"
Jag tröstade honom så han blev lugn. Sen lade jag honom i hans säng, drog upp täcket till hans haka, strök ett finger längs hans haka som jag brukar göra.
Sen gick jag nerför trapporna, satte mig tungt i soffan, och bet ihop tänderna och såg något program på TV.
Egentligen ville jag säga att jag redan har varit hemma fem dagar. Och fem nätter.
Men jag förstår vad han menar.
Just nu gör det lite ont.
Jag minns förra veckan, klockan var väl tre eller fyra på morgonen, lillkillen grät.
Jag rusade uppför trapporna, in på hans rum. Jag satte mig på knä intill hans säng, famnade in honom och sade med min lite mörkare "du är trygg nu"-stämma. "Vad är det, kompis?"
Han sken upp. "Pappa? Är du hemma nu?"
Jag hade varit hemma fyra nätter efter senaste tjänsteresan, men på natten är det inte det medvetna som talar, utan lillkillens maggropskänsla. "Klart jag är", svarade jag.
Kvällen efter hände samma sak. Då sa han: "Pappa? Har du verkligen kommit hem nu?"
Jag tröstade honom så han blev lugn. Sen lade jag honom i hans säng, drog upp täcket till hans haka, strök ett finger längs hans haka som jag brukar göra.
Sen gick jag nerför trapporna, satte mig tungt i soffan, och bet ihop tänderna och såg något program på TV.
Egentligen ville jag säga att jag redan har varit hemma fem dagar. Och fem nätter.
Men jag förstår vad han menar.
Just nu gör det lite ont.
Sleepless in Amsterdam
Flög till Amsterdam i i morse, gick upp vid 5.
Coachade en tjomme två timmar. Tänk så enkelt det blir för folk när de plötsligt inser vad de redan vet, och att de själva sitter inne med lösningarna på sina utmaningar. Ibland känner jag mig bara som en passiv katalysator. De berättar, de tindrar till, de ser lösningen.... boom. Exit Konsultpappan. Men den här tjommen är en gammal kund som lär fortsätta anlita mig. Han är dessutom stammis här på Konsultpappans blogg. Hej hej - du vet at det var du själv som gjorde jobbet ;-)
Sen letade jag rätt på ett traditionellt Holländskt pommes frites-hak, med traditionellt Holländsk majonäs.
Sen rusade jag hem till min eleganta svit på affärshotellet och kräktes en traditionell Holländsk spya på den traditionella hotellrumstoaletten.
Majonäs. Ah.... så spännande exotisk den kan vara.
Nu sitter jag och mår mycket bättre, ett antal timmar senare. Klarvaken.
Jag som hade sett fram emot att somna tidigt och sova en hel natt.
Alla ni småbarnsföräldrar, say after me: En hel natt.
I stället ligger jag vaken, sömnlös i Amsterdam.
Min polare föreslog per sms att jag skulle dra ut på stan och smaka någon dryck som heter palm. Själv tänker jag: 39 år utan knark - låt oss fortsätta på den inslagna vägen.
Å andra sidan tror jag inte drycken Palm finns. Jag hade lika gärna kunnat skicka honom på en liknande wild goose chase i Dar es Salaam. Vi har känt varandra i 30 år. Humorn har bara blivit skevare med åren.
Körde lite videokonferens med barnen tidigare. Lillkillen pysslade med klistermärken och hittade ett som såg ut som en haj till formen. Lilltjejen satt intill och viftade med ett klistermärke på sin tumme.
Jag njöt av att se dem. Balsam för själen räcker inte.
Jag längtar hem.
Borde döpa om den här bloggen till "den motvillige resenären".
Önskar jag kunde göra samma jobb hemifrån.
Nio till fem.
Fem dagar i veckan.
Inte mer.
Coachade en tjomme två timmar. Tänk så enkelt det blir för folk när de plötsligt inser vad de redan vet, och att de själva sitter inne med lösningarna på sina utmaningar. Ibland känner jag mig bara som en passiv katalysator. De berättar, de tindrar till, de ser lösningen.... boom. Exit Konsultpappan. Men den här tjommen är en gammal kund som lär fortsätta anlita mig. Han är dessutom stammis här på Konsultpappans blogg. Hej hej - du vet at det var du själv som gjorde jobbet ;-)
Sen letade jag rätt på ett traditionellt Holländskt pommes frites-hak, med traditionellt Holländsk majonäs.
Sen rusade jag hem till min eleganta svit på affärshotellet och kräktes en traditionell Holländsk spya på den traditionella hotellrumstoaletten.
Majonäs. Ah.... så spännande exotisk den kan vara.
Nu sitter jag och mår mycket bättre, ett antal timmar senare. Klarvaken.
Jag som hade sett fram emot att somna tidigt och sova en hel natt.
Alla ni småbarnsföräldrar, say after me: En hel natt.
I stället ligger jag vaken, sömnlös i Amsterdam.
Min polare föreslog per sms att jag skulle dra ut på stan och smaka någon dryck som heter palm. Själv tänker jag: 39 år utan knark - låt oss fortsätta på den inslagna vägen.
Å andra sidan tror jag inte drycken Palm finns. Jag hade lika gärna kunnat skicka honom på en liknande wild goose chase i Dar es Salaam. Vi har känt varandra i 30 år. Humorn har bara blivit skevare med åren.
Körde lite videokonferens med barnen tidigare. Lillkillen pysslade med klistermärken och hittade ett som såg ut som en haj till formen. Lilltjejen satt intill och viftade med ett klistermärke på sin tumme.
Jag njöt av att se dem. Balsam för själen räcker inte.
Jag längtar hem.
Borde döpa om den här bloggen till "den motvillige resenären".
Önskar jag kunde göra samma jobb hemifrån.
Nio till fem.
Fem dagar i veckan.
Inte mer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
