Prinsessan Obama

Jag försökte lära lillkillen säga President Obama i förrgår, mest för att jag skulle tycka det vore lite creddigt om han nämnde honom på dagis.

Idag satt vi och småpratade före läggdags, och jag nämnde Obama - utan titel - i en mening. Han tittade bekymrat på mig och lade huvudet på sned.

- Menar du Pwinsessan Obama, pappa?

...

Jag kysste honom på pannan, rättade till hans snuttefilt och mmm:ade på det där sättet jag hoppas han om 20 år kommer att minnas som förtroendeingivande och tryggt.

- Ja. Fast han är inte prinsessa. Han är prins.

Sen gick jag ut ur lillkillens rum, och precis när jag stänger till dörren hör jag honom säga "Pwins" för sig själv, lite eftertänksamt.

I trappan ner till bottenvåningen kommer jag på mitt misstag. Prins?!?!

Jag får reda ut det här i morgon när han vill upp vid halv sex-blecket. Det känns inte som läge att gå upp och väcka honom och säga "Grabben? Är du fortfarande vaken? Pappa klantade sig... det heter inte prins, han är president - fast inte ännu, men han kommer att bli det, för han är vald, på riktigt, inte som Bush vs Gore eller Bush vs Kerry, utan med riktiga röster, och pappa sa prins eftersom du sa prinsessa, men president är vad han är, pappa var bara lite trött."

*suck*

Vi sparar den diskussionen till i morgon. Det känns viktigt att reda ut, men att reda ut något med ett barn som är i en utvecklingsfas där "Var tyst!" är en läckert smakfull invit till en timslång parering av en kulspruteserenad av intresserade frågor av marginell relevans.... nja, jag väntar tills jag fått sova en natt.

slutlekt

Min kärlek spelar tennis kl. 16-17 på söndagarna.
Idag lekte jag med lillkillen och lilltjejen på lekplatsen bredvid vårt hus.

Lillkillen hade bra energi, men lilltjejen somnade i barngungan.

Jag lade henne på gräset mellan lekplatsen och vårt hus, så jag kunde leka färdigt med lillkillen.

Det såg absurt ut, men charmigt.

Eller hur?

stödstrumpor?!

Jag skriver mitt anletes svett här, om blod som bultar i mitt hjärta.

Och det inlägg som når de flesta av er är ett inlägg som handlar om stödstrumpor??????

Skärpning!

Middagskonversation

Min kärlek var ute och dansade med ett gäng andra mammor från kvarteret igår, så jag satt ensam vid middagsbordet med lillkillen och lilltjejen. Vi åt smaskig mat där stora bitar paprika figurerade. För att betona vikten av frukt och grönt åt jag paprikabitar som vore de livets nektar och vägen till fred på jorden.

Lilltjejens middagskonversation sträcker sig inte längre än ett "PAhhh...." följt av en bit ost som slungas i ens generella riktning.

Lillkillen är mer som en politiker vid matbordet. Man måste fundera på vart man lockas med varje fråga och varje svar. Är detta en bra samtalslinje eller en återvändsgränd till hans frågemecka?

- Pappa. Blir man stark av papwika?
- Japp. Snälla och starka människor äter mycket frukt och grönsaker.
- Är vi stawka?
- Ja - Det är därför du och jag är starka och snälla.
- Jag är stawkare än Sebastian.
- Joo... hm... Men med stor styrka kommer stort ansvar. Man måste vara snäll om man är stark.
(fotnot: Jag hade ingen aning om vilka patetiska klyschor jag kunde säga med straight face innan jag blev pappa.)
- Pappa. Ätew dom dumma nöttew?
- Nej, snälla äter nötter. De dumma.... öh...
Jag tänkte febrilt samtidigt som jag började svara. Att bara svara Choklad eller Godis hade inneburit att vi skickar mixade signaler när vi sedan äter det själva och låter honom äta det ibland. Hjärnan gick på högvarv, vad fan skulle jag svara? Fett? Nej - då får han ätstörningar. Socker? Nix - det går inte att undvika helt och att leda honom in på lightprodukter är att tigga om märklig ämnesomsättning på sikt. Dessutom är socker gott, och jag ville inte behöva försvara mitt eget sockerintag vid ett senare tillfälle. Vad är det som är garanterat bra att undvika då?! Kom igen, hjärnjävel... du skall ju vara smart!

Jag gjorde - som så ofta i min föräldraroll - fel. Jag satsade i panik på en vetenskaplig approach.

- Så här ligger det till. De dumma äter saker med konstgjorda färgämnen och... och ... öh... högt glykemiskt index, typ.

Jag lutade mig här fram över köksbordet och vilade pannan i min ena hand. Svara aldrig en fråga med något som ens avlägset kan leda till följdfrågor. Treåringar är som värmesökande missiler med otydliga svar. Ett enkelt Nej hade varit det smarta svaret. Jag insåg mitt misslyckande samtidigt som orden hade blörtat ur min mun, och i huvudet räknade jag ner från tre till noll samtidigt som jag hörde lillkillen skrapa med skeden i tallriken och formulera sig.

- Bewätta för mig om konstiga fäwger och glymiska häxor.

Varför försöker jag vara mer pedagogisk än andra pappor?! Varför inte bara svara Nej? Eller säga "Dumma människor äter små frågvisa barn!"?

Middagsamtalet hemsökte mig hela kvällen. När vi såg på barnprogrammet Barda där små barn får klä ut sig till sagan om ringen-karaktärer och lajva med riktiga skådisar så var där givetvis en tjej som var utklädd till trollkvinna. Lillkillen började peka upphetsat på henne och frågade:

- Titta pappa!!! En häxa!!!! Äw hon en sån gly... en sån gylm... en sån glym...
- Nej. Var tyst och se på programmet.

Två minuter passerar.

- Men pappa - hon ÄW en sån gyl...gly...gym...
- Pappa vill dricka sin gintonic ifred nu. Jag sätter mig under trappan.

Konsultpappan vs Zlatan

Lillkillen har en liten egenhet. Han vill alltid ha sällskap när han går på toaletten för att göra nummer två.

Det här är en ny grej. Han fimpade pottan i somras och flyttar själv fram sin lilla pall för att klättra upp och sätta sig på toaletten. Slå en drill gör han utan att ens säga till oss vuxna ibland.

Men nummer två, the big kahuna. Inte utan min pappa om jag är hemma.

Dessutom insisterar han på att jag skall sätta mig tillrätta på golvet i badrummet, luta mig tillbaks mot väggen och konversera. Han öppnar alltid med samma replik.

- Jag vill att vi skall pwata om något nu, pappa.

Han säger alltid sina R som W.

- Ok, svarar jag. Vad vill du prata om?

Samtalet följer alltid samma linje.

- Jag vill att vi pwatar om ditt jobb.

Här kan samtalet ta lite olika spår. Jag berättar ibland om senaste workshopen, eller om någon av mina kollegor. Han gillar särskilt när jag berättar om något jag gjort med kollegorna Greger eller Maria; då kommer ofta fullständigt orelaterade följdfrågor i stil med "Jaha. Är Gwegew längwe än dig, pappa?".

Ofta kommer följdfrågorna samtidigt som han grimaserar och krystar. Han kanske vill ha sällskap men ändå vill skyla över kontexten med ord som distraherar.

Efter ett tag ändrar han ämne, ofta ganska burdust och direkt. Ofta avbryter han mig när jag håller på att svara på någon fråga. Idag höll jag just på att förklara på vilket sätt min kollega Greger skiljer sig från dinosaurier, när han klippte det kort med:

- Nu vill jag att vi pwatar om Zlatan.

- Ok. Zlatan är jätteduktig på fotboll.

- Bäst.

- Kanske bäst i världen.

- Är Zlatan längwe än dig?

- Det är han nog, jag tror han är över en och nittio, kanske en och nittiotre. Jag är inte helt säker på...

- Jag är bättwe än Zlatan på fotboll.

- Du har en mäktig högerfot, men jag är inte säker på om...

- Jag är fäwdig nu. Towka mig.

- Ok.

Det finns något definitivt i att avsluta ett samtal med att be den andre torka en i röven. Jag funderar på om det finns något läge, kanske i upphandlingssammanhang, där jag kan testa det.

- Nja, vi uppfattar din offert som lite väl högt prissatt. Du är en duktig konsult, det håller vi med om, men inte kan du väl anse att de här summorna är...
- Jag är färdig nu. Torka mig.

Maktspråk. 100% maktspråk.

sovmorgon vs arla morgon

Jag minns när vintertidsomställningen innebar att man ställde tillbaka klockan med ett leende och tänkte: I morgon får jag sova en timme längre ;-)

Nu betyder det att jag kommer att leka morgonlek med båda kidsen kvart över fyra istället för kvart över fem i morgon bitti.

Jag tror jag skall ta en whisky nu.

Slå mig i huvudet med plastflaskan, så är du snäll.

Lilltjejen är lite kass i kistan, så hon har inte velat äta ordentligt.

Normalt när hon inte vill äta så brukar vi köra "grekisk restaurang" här hemma. Det betyder att en distraherar henne genom att improvisera ett slags Zorba-dans (inkl. högljutt klämkäcka tillrop och flaxande armar), samtidigt som den andre passar på att köra in sked efter sked i ettåringens mun när hon njuter av underhållningen och därmed glömmer att hon inte vill äta.

Idag uppstod ett problem. Jag skulle mata lilltjejen, som var extra kinkig med maten, samtidigt som min kärlek inte var tillgänglig. Hon var på toaletten för att torka upp en pöl urin på golvet (resultatet av en överentusiastisk treårings "förmåga" att gå på toaletten själv - han såg bekymrat engagerad ut när jag efteråt gav ett förmaningstal om vikten av att sikta neråt med snoppen).

Hursomhelst - jag var ensam i köket med båda barnen. Lilltjejen gnällde och ville inte äta något. Lillkillen var uttråkad och gick runt och lekte svärd med en stor PET-flaska i plast. Vid något tillfälle svängde han runt i en cirkel och råkade dänga flaskan i huvudet på mig. Lilltjejen sken upp och gapade i ett stort leende.

Lösningen var solklar.
<...här vill jag ha cred för min förmåga till både lateralt tänkande och självspäkande för familjens bästa...>

Jag bad lillkillen:
- Slå mig i huvudet med plastflaskan, så är du snäll. Gör det om och om igen, så kan jag mata henne.

Några smärtsamma minuter senare hade hon ätit färdigt.

Föräldraskap är enkelt. Det handlar bara om att vara beredd att göra vad som krävs, oavsett vad som krävs. A piece of cake.

Sleepless in Oslo

Det var ett tag sen sist.

Har hunnit ligga sömnlös i Stockholm, Klippan och ett otal andra hålor i och utanför Sverige sedan sist.

Just nu? Ligger sömnlös tredje natten i rad på Losby Gods utanför Oslo.
Första natten somnade jag vid 03.
Igår somnade jag vid 04.
Nu är klockan 01, och jag funderar på när jag skall kunna somna. Måste svara på ett gäng mail och avsluta en rapport och planera ett par grejer nästa vecka.

Det har varit några intensiva månader, och på fredag skall jag fakurera så hårt att min revisor kommer att ringa för att kontrollera så jag inte förlorat förståndet.

Jag hade ingen aning om att jag kunde jobba så här hårt. Innan vi fick barn visste jag att jag kunde vara disciplinerad when the shit hit the fan. Om det behövdes kunde jag ta mig i kragen och baxa ett par långa dagar i följd, kanske rentav en helt seg vecka på raken.

Men jag hade ingen aning om att jag kunde jobba dag och natt månad efter månad, som en målmedveten åsna som drar en kvarnsten runt runt runt runt. (ok, jag kunde hittat en bättre liknelse, men jag är lite sliten och trött, ok?).

Att bli pappa förändrade allt.
På samma sätt som jag med ens vaknade en morgon för drygt tre år sedan och insåg att en familj plötsligt förlitade sig på min förmåga att skapa beläggning, på samma sätt som jag de senaste tre åren insett att jag genom mitt föräldraskap blivit den mest ömkligt sårbara individ på jorden - på samma sätt har jag insett att jag är beredd att knyta ett rep runt ett berg för att släpa det åt sidan om det betyder att min familj är aningens aning mer trygg eller mindre otrygg i tillvaron.

Det är en konstig känsla.

Jag har aldrig varit så sårbar förut, samtidig som jag aldrig ens anat den råstyrka jag tydligen burit runt inom mig hela livet. Allt som behövdes var tydligen att hitta kvinnan i mitt liv och få en liten son och en liten dotter. Och hitta en miljon ton kärlek i sin familj. Och en miljon ton ansvar. Och en miljon ton oro. Och en miljon ton saknad.

Piece of cake.

Sen vet man vad som är viktigt.

Jag var med ett gäng Vietnameser i Malmö för ett par veckor sedan. Vi besökte Malmö Musikhögskola. När vi gick förbi aulan såg jag 12-15 studenter i olika smågrupper på scenen. De satt och repeterade saker, snackade lite.

Plötsligt insåg jag att jag inte kommer att vara där något mer. Naiva och förvirrade och i början av allt. Om de satsar på fel grej är det bara att backa bandet och börja om.

Jag kan aldrig backa bandet längre på det sättet.
De satt där och hade drömmar om det stora Genombrottet.

Själv har jag slutat drömma om att bli den yngste som vinner Wimbledon. Gradvis ersattes de drömmarna av andra, där jag slog igenom som den äldste som någonsin vunnit Wimbledon - eller där jag plötsligt seglade upp som en äldre nykomling i golf som slog världen med häpnad. Man kan vara äldre när man slår igenom i golf, va?

Men inte 39, va?

När jag blev 30-35 fantiserade jag istället mer om hur jag satt vid sidan av centre court. Som mental coach till den yngste som någonsin vunnit Wimbledon. Min adept slår in matchbollen och vänder sig med glädjetårar i ögonen upp mot mig på läktaren. Han nickar tyst. Jag nickar tillbaka.

Sen föddes barnen.

Plötsligt slutade jag fantisera om saker jag inte ens försökte uppnå. Jag har insett det nu. Jag ville inte ens försöka testa att spela tennis, och golf tröttnade jag på för tio år sedan. Varken talang eller energi fanns på min sida av klubban. Jag är förvisso coach till ganska många chefer nu, men inte till någon ung tennisadept. Idrottscoaching är inte min grej. Jag jobbar med ledarskap, inte rackets.

Istället har jag drömmar om andra saker. Nya fantasier.

Jag drömmer om att sitta på en träveranda med min kärlek. Vi dricker te på eftermiddagen. Det är berg i bakgrunden. Det spelar ingen roll var vi är, hur mycket pengar vi har på banken eller vad vi åstadkommit med våra karriärer. Men vi sitter där och vet att lillkillen är lycklig och frisk, och att lilltjejen är lycklig och frisk. Vi vet det, och sitter där. Håller handen och dricker te.

Och det räcker. Mer än väl.

Det är en annan typ av fantasi.
Jag vet inte om den är bättre eller sämre än att vinna Wimbledon som 16:åring.

Men den inspirerar och motiverar mig på ett sätt jag inte visste möjligt.

Sliten nu. Jag har kört workshop, stått på scen 8-19 och sedan varit social på middagen och sedan jobbat till 2-3-4 på morgonen... kväll efter kväll, vecka efter vecka. När jag är hemma har jag jobbat långa dagar och kvällspass efter barnen somnat. Jag somnade över hotellrummets skrivbord när jag gick upp på rummet för att skicka mail på lunchen. Nacken är stel och ryggen skev. Varje muskel är seg och jag ser blodsprängda kärl i mina ögon när jag går upp varje morgon.

Klockan är över halv två på natten, jag har kört workshop sedan arla morgonstund. Nu skall jag jobba ett par timmar till. Sen börjar workshopen tidigt i morgon.

Jag har aldrig varit så här fysiskt och psykiskt trött förut. Och samtidigt har jag aldrig förut känt mig så här brutalt och ofattbart stark.

För i morgon kväll kommer jag hem till min underbara lilla familj. Min fru, lillkillen, lilltjejen. Vårt lilla mikrouniversum i vårt nybyggda lilla hus.

Hon sliter för att hålla samman saker när jag är on the road. Det är mer än ett heltidsjobb, det är dygnet runt.

Jag sliter på kursgård efter kursgård, i världsdelar och länder som flyter samman. Jag är van vid att vakna med ett ryck och tänka "Vilket land är jag i?! Vilken workshop skall jag ratta idag?! Vad är det nu för företag och deltagargrupp idag?! Vänta - är jag hemma?!?"

I morgon kväll skall jag hälla upp en whisky i mitt nya favoritglas från den där kristallbutiken i Sarajevo. Sen skall jag sätta mig i soffan bredvid min kärlek. Hon kommer att vara helt slut efter en veckan ensam med barnen. Jag kommer att vara helt slut efter en vecka på kursgård.

Då skall jag ta hennes hand i min och låtsas se på vad som än visas på TV. Krama hennes hand och luta mig mot henne.

Och andas ut.

Högsäsongen är över för denna gång. Resten av året är vanlig heltid, plus moms.

Min kropp kommer att längta efter att få sova hela natten i morgon kväll. Men en liten röst inom mig kommer ändå att hoppas på att någon av kidsen vaknar tidigt.

Bara så jag kan vingla sömndrucken in i hans eller hennes rum, lyfta upp den späda kroppen i min famn och viska "shh.... pappa är hemma".

Bara tanken på det gör att det gör ont av längtan inom mig.

bublioteket?

Lillkillen berättade för mig att han "köpt några böcker på bublioteket".
Jag förklarade att man lånar böcker där.

Han satt tyst en stund:
- Pappa. Kan man låna bubblor på bublioteket?

Inte en min, han var helt seriös. Det såg nästan lite väl allvarligt ut när han i sin nya frilla ser ut som en treårig sångare i Duran Duran.

En enda bokstav fel, och plötsligt öppnas en värld av möjligheter för barn.

Tänk, så kul om även vi vuxna kunde göra lite skojigare antaganden.

Jag skämdes nästan över att svara att man inte kan låna bubblor där, och att det heter BIBliotek.

Klart fan man borde kunna hämta ut ett gäng bubblor någonstans.
Ta den affärsidén, rikta den till barnfamiljer. Spring med den.

Feedback

Jag tänker på det där ganska ofta, hur vi hanterar feedback.
För min egen del får jag rätt ofta översvallande feedback, och jag tänker ofta vilken flax jag haft som lyckades få till det lite tursamt på just det sättet.

Samtidigt inser jag att det är som Stenmark (Ingemar, inte han sångaren som alltid vill raka av sitt hår och ta långa jävla sjumilakliv) sa i en intervju. Intervjuaren tyckte han hade haft en oerhörd tur de sista portarna.

- Jo, svarade Stenis. Det lustiga med tur är att ju mer jag tränar desto mer tur verkar jag ha.

Ungefär så är anekdoten. Jag nämner den ganska ofta för andra, men jag inser att jag har slitit häcken av mig under 13 år som ledarskapskonsult för att ha tur med utvärderingar i 99 fall av 100.

Kruxet är ju bara att jag tenderar att zooma in något ofattbart på den där hundrade utvärderingen. Om nittionio utvärderingar pendlar mellan bra och lilla reinkarnerade jesusbarnet, så är det ändå den där sågningen som hänger kvar.

Egentligen har jag bara blivit sågad ordentligt en enda gång. Det var 1999, på ett stort sjukhus. 250 läkare som åhörare, och själv var jag arrogant och lyssnade inte på min publik.

Å andra sidan är det en nyttig läxa att påminnas om gång på gång på gång på gång på gång.

Men jag undrar om jag inte mått lite bättre om jag tagit mig lika mycket tid att lyssna på de som tycker om mig, som jag tar tid att älta snart tio år gamla misslyckanden.a

Sarajevo feedback

Sagt till mig och min kollega efter andra workshopdagen:
- Of the 8000 other international consultants here in Bosnia-Herzegovina, only 2-3 of the others can do what you do.

Kändes bra.

Efter femte dagen fick vi ny version av feedbacken. Då hade vi skakat av oss de där 2-3 andra, och var varmt välkomna tillbaka. Utvärderingarna gnistrade.

Det känns bra här på toppen.

Pungen av läder

Klockan är över två på morgonen, jag har jobbat i ett med Expedition WOW sedan arbetsdagen tog slut.
Och det är lördag.
Fast egentligen redan söndag.

Och jag har en lång arbetsdag framför mig i morgon.

Jag var inne i en fejkväskaffär här på gågatan i gamla stan i Sarajevo. Ett halvt stenkast ifrån mitt hotell.

Tjommen som äger affären tillverkar fejkväskorna, hans dotter sköter kassan och försäljningen. Gucci, Prada, Fendi - you name it. Skillnaden mot när jag kollat fejkväskor i Shanghai (detta är ingen fetish, jag har bara råkat göra det där också) är att de i Kina är tillverkade en masse och att lädret är av något slags imitation.

Just i denna lilla butik är piratkopiering ett hantverk. Riktigt läder, bra sömmar och rejäla spännen. Visst - den tjusiga Louis Vuitton-kopian kostar inte 100 spänn, den går på 700 spänn.
Men för den som inte har skrupler kring piratkopior så är det nog ett sätt att vara kvalitetsmedveten när man köper sina märkes-rip-off:s.

Hursomhelst. Jag stod och beundrade hantverket, och det slog mig att det sitter en duktig yrkesman och syr som besatt med sin rustika lädersymaskin på våningen ovanför butiken. Så varför inte beställa något jag vill ha specialgjort av honom?

Först tänkte jag på lederhosen, en gammal dröm för att kunna överraska kollegor på viktiga möten. Mina tankar gled sedan över en cool skinnväst som jag kan spara tills när ledarskapsutvecklarbranschen skrotas och jag i ren desperation startar ett MC-gäng för avdankade internationella konsulter ("Hells Facilitators" eller "Los Processkonsultos" - jag har inte bestämt mig, väg gärna in här).

Men jag bestämde mig för att fråga om han kunde sy upp en liten specialsydd läderpung. En rektangulär liten sådan där jag kan ha den lilla sladden som laddar min iPhone från min MacBook Pro.

Jag blev rent till mig när han - ovan vid specialbeställningar - blev entusiastisk och gjorde en liten ritning till min beskrivning och började visa olika materialprover. Det var svårt att välja mellan tre sorter, så det slutade med att jag beställde tre små pungar med måtten 2 x 7 x 11 cm. En i mjukt, brunt skinn. En i svart, tjockt läder. En i brunrött, halvtjockt läder.

Jag frågade mäster läderskräddaren när mina tre pungar skulle vara färdiga.
Mäster läderskräddaren tuggade lite på sin blyertspenna och svarade att de skulle vara färdiga till klockan tre i morgon.

Om de blir fina skall jag be honom sy upp ett läderfodral till min laptop också.

Och kanske en liten liten läderhatt för finare tillställningar.

Stor läderpung

Jag skall berätta om en grej jag beställde idag.
Men det tar vi efter middagen ikväll. Ok?

Stärkande ord

Tydligen är det även så att de som googlar på "stärkande ord" hittar till mig.

Skönt att få hit er också.
Kan behövas som motvikt till de märkliga djur som hittat hit via "german porno" och "swahili för nybörjare".

Men jag blir inte klok på om någon av er fick det ni kom hit för, eller om ni alla klickade vidare med en klump av besvikelse i bröstet.

Sleepless in Sarajevo

Aprikos.

Mitt hotellrum är aprikosfärgat.
Jag är färgblind, så med alla mörka färger behöver jag chansa på antingen grönt, marinblått eller brunt. Ofta slänger jag in en vinrött eller kastanjebrun, men det är bara färger jag hört talas om och vill svänga mig med.

Ljusa färger ser jag dock.
Det finns fina.
Det finns fula.

Och fulast av dem alla är när det smyger in en detalj i aprikos.. Inte gammelrosa eller orange. Aprikos.

Hela mitt rum är aprikosfärgat. Det är ett executiverum på översta våningen av Hotel Europa Garni i centrala Sarajevo.

Överkast, gardiner, väggar, dynor, kuddar, fåtöljer. Allt är aprikosfärgat. Jag kippade efter andan när jag öppnade dörren och tänkte "helvete - måtte inte detta bli min 'Måndag hela veckan'-dag!".

Golvet är parkett.
Med en aprikosmönstrad matta.

Hotellet är nybyggt.

Vilken modern designer tänkte att aprikos är det nya svarta för oss affärsresenärer? Vilken morbid hjärna ställde sig frågan "Vilken färg andas sofistikerad elegans och påkostad executivemiljö?" och sedan kom fram till svaret "Ah... aprikos!!! Bien sur!!!".

Det är kanske ingen stor grej för er. Men jag är fast här till nästa onsdag. Varje kväll maler saknaden runt i min mage, och när jag tänker på att lillkillen och lilltjejen för varje vecka blir mer och mer medvetna om att jag åker på tjänsteresor och är borta flera nätter i rad - ibland hela veckor - då blir jag förtvivlad. Jag älskar mitt jobb, men hatar att sakna min familj. Jag brukar gråta en liten liten skvätt varje kväll när jag är iväg och kör workshops. Det blir inte lättare med åren, jag har nog ingen riktig talang för att bunta ihop ångest i en liten knut i bröstet. En sån där knut som sedan försvinner nästa morgon. Istället bara bluppar tårar fram utan förvarning, när jag råkar halka iväg med tanken till min familj.

Så nu ligger jag här i sängen, andra natten i Bosnien-Herzegovina. Ovanför sänggaveln finns ett stileben av en blomma. (Hand upp, ni som redan gissat färgen.) Igår åskade det så att husfasaden mitt emot lystes upp av blixtar med jämna mellanrum. Där är en lång reva där man ser hur 70-80 kulhål slitit bort putsen i stora sjok runt ett fönster. Det såg kusligt ut när blixtarna lyste upp väggen, nästan så jag kunde ana hur någon stod och tryckte innanför fönstergluggen i väntan på att kulsprutesalvan skulle ta slut.

Det är kanske därför man maxat loss med aprikos i mitt rum, för att det skall kännas snällt och harmlöst som kontrast till de fasader som ännu inte reparerats.

Klockan är snart två. Jag antar att jag borde göra ett nytt försök att sova. Stänga datorn. Men jag tänker bara på att jag önskar att jag var hemma och fick ligga på helspänn hela natten för att rusa och ordna med nappen till lilltjejen, för att sedan gå upp som en zombie med henne före sex på morgonen. Det är en oerhörd lyx, och något jag längtar hem till. Just nu längtar jag till och med efter att behöva hantera lillkillen när han är sådär riktigt outhärdligt trotsig som han är ett otal gånger om dagen.

Bara sex nätter kvar. Sen kommer pappa hem igen.

Glassigt, det här med affärsresor till fjärran länder.

Aprikosglassigt.

Kriget på Hennes

Zlatko tyckte och Linda svarade

Så här tror jag det är... Ingen vet exakt hur det är att vara någon som inte är exakt den man själv är.

Och när någon lite för mästrande - som Zlatko - petar på någon annan och förklarar hur det "egentligen är" och hur de "egentligen borde vara", då smäller man av. Särskilt om man blir petad på, men för min egen del lika ofta om det petas i närheten av en själv.

Trust me - är det något jag kan så är det att mästra. Det är en konstform för mig.

Jag blir skitsur när någon förklarar för mig hur man skall uppfostra två småbarn på rätt sätt. Särskilt de som råkat få ett barn som är lika vilt som två liter långfil; De som säger att "lugna barn handlar bara om rätt attityd som förälder - vår lilla Esmahuldastina leker stillsamt hela dagen, somnar 19 och vaknar vid halv åtta-åtta på morgonen. Testa det med ungarna, så slipper ni trots och skrik".

Nu skall jag gå och vrida en kudde tills den dör. Långsamt.

För jag är ensam i Sarajevo med en tickande längtan hem till min kärlek och våra barn, och det är det fan ingen som vet exakt hur det känns.

Hur i helvete?!

Pieter Wallenberg
German Porno
Hörs på sjövädersrapport
Vackraste Kvinnorna


Det är tydligen de vanligaste sökningarna som leder er läsare hit.

Skärpning, föffan!
Både ni och jag.
Skärpning!

Ont i hjärtat

Förra veckan körde jag en tvådagars workshop i Dragör, Danmark, på måndag-tisdag.
Sen var jag i Klippan onsdag-torsdag för en annan workshop. Fredag coachade jag en ledningsgrupp i Lund på förmiddagen och var reklamkille på eftermiddagen.

Igår drog jag till Helsingborg och sov på något hotell där för att köra workshop idag.

Sen körde jag hem vid 16.45 i 140 km/h och tänkte att om jag är hemma 17.30 istället för 17.45 så har jag en extra kvart innan lillkillen skall sova vid 19.30 och lilltjejen vid 20.00.

Jag fick min extra kvart. Lillkillen och jag låg i soffan och garvade åt tecknade fåglar på en DVD vi nyss fått hem, och lilltjejen dängde en bil i mitt ansikte och verkade bli riktigt genuint glad av det.

I morgon bitti flyger jag till Sarajevo för en 8-dagar lång workshop.

Femton extra minuter har aldrig förut varit så viktiga.

Det är extra jobbigt eftersom sommaren var så skön med massor av veckor med bara familjen.
Jag har redan ont i hjärtat av saknad.

Ernst Kirschsteiger i Malmö

King of cliché filmar här på Lilla Torg idag.

Jag var tvungen att passera rätt nära eftersom de skulle filma i gränden mellan hedmanska gården och den där mörka korsvirkesbyggnaden som ligger intill. Precis på min väg från parkeringsgaraget till kontoret på Lilla Torg där jag är strategisk reklamkille en dag i veckan.

Jag gick förbi honom och fick ett varmt och metrosexuellt leende innan han vände sig tillbaks mot kameramannen som höll på att rigga utrustning.

När jag passerat honom med någon meter hörde jag honom säga till kameramannen att "korsvirkeshus är ren poesi".

Något säger mig att han kommer att upprepa den frasen när kameran går, kanske samtidigt som han ömt kramar en hörna av huset och suckar djupt av lycka.

En sån som äter smör

Jag hade ett allvarligt snack med lillkillen idag, han fyller ju ändå tre snart så jag vill att han skall börja tänka på sin framtid.

- Har du funderat på vad du vill jobba med när du blir stor? Vad vill du bli?

*några sekunders tankepaus*

- En sån som äter smör.

----

Hur svarar man på det? Huka er, Arla - snart kommer lillkillen till ett mejeri nära er.

Semester nu

Pappa är hemma

Sleepless in Arrie

Nu är sommarsemestern så nära att jag nästan kan smaka den.
Förhoppningsvis är detta sista sleepless innan jag får vila i familjens trygga famn hela sommaren.

Jag längtar efter att kunna stänga dörren bakom mig hemma, andas ut och säga: "Pappa är hemma" utan att samtidigt mentalt packa väskorna för nästa workshopresa.

Bara några dagar kvar. Målrakan.

Sleepless in Klippan

Klockan är snart tre på natten.

Om några timmar skall jag gå upp och ladda 20 chefer med en upplyftande och insiktsfull känsla.

Själv ligger jag här, sömnlös i ännu ett konferenshotellrum med Imogen Heaps "Hide and Seek" i hörlurarna och djup ångest i bröstet.

Jag tänker på något lillkillen sade till mig för några veckor sedan. Det söker mig fortfarande.

Ibland får jag för mig att jag skall plantera frön av visdom i våra barns huvuden. Ibland viskar jag till lilltjejen att hon är smartare och starkare än killarna. Hon är bara en handfull månader gammal, men jag tror det lagras någonstans. Ibland ger jag tips och råd, delar med mig av mina insikter. Ofta berättar jag generella sanningar som jag vet är bra att ha. "Man skall aldrig ge upp", "Det finns alltid en lösning", "Ibland är det jobbigt, men sen blir det alltid bättre", "Varje sekund är en gåva, så njut så ofta du kan av minsta lilla sak i din tillvaro".

Hursomhelst. Lillkillen hade dängt en docka han döpt efter min revisor Monica i huvudet på lilltjejen. Jag blev arg på honom, höll honom hårt i axlarna, såg honom rakt i ögonen och sade: - "Slå ALDRIG din lillasyster!"

Samma sekund drabbades jag av uppfostringsångest och lade snabbt till något mer positivt:
- "Hon är din syster - du måste skydda henne! Alltid!"

Han blev tyst, och tänkte på sitt lillgamla sätt. Efter säkert tio sekunder tittade han lite bekymrat på mig.
- "Om någon puttar henne måste jag skydda henne."

Jag blev lite ställd, men fortsatte på den positiva tråden för att bygga vidare och förstärka den.
- "Precis. Här i familjen skyddar vi varandra."

Sen fortsatte kvällen. Lillkillen är inne i en oerhört utmanande och trotsig period, så mellan 17 och 20 hade vi som vanligt 7-9 små konflikter med hans raseriutbrott som oftast slutar med att han gallskriker och klampar iväg med sin lilla kropp mot tvättstugan för att en halv minut senare komma tillbaka och säga att han är färdig med att vara arg och nu vill göra något annat. Det sliter och har slitit rätt hårt på alla i familjen, så när jag bar upp honom till hans säng var både han och jag slut. Han var sådär varm och lite fuktig i pannan som barn kan bli när de lekt och busat och stirrat en hel kväll. Själv var jag mest sugen på att få läggningen snabbt överstökad så jag kunde gå ner och hälla upp en monsterwhiskey och kollapsa bredvid min kärlek i soffan (som haft motsvarande bestyr med lilltjejen och därför följt samma utmattningslinje).

Jag rafsade igenom rutinerna, radade upp nallarna och såg till att ankan låg högst upp och grodan till vänster, letade fram favoritnappen och snuttefilten, ryckte vattenflaskan mot hans mun så han tog ett par hastiga klunkar innan jag tryckte tillbaka nappen och sade godnattgodnattsovgottduärminfavoritkillevisesimorgonpappaälskardig.

Precis när jag skulle stänga till dörren till hans rum hör jag en tyst liten röst.
- "Pappa?"

Jag suckar inombords och hoppas han bara vill ha lite vatten till, så jag kan få gå ner till vardagsrummet och sedan andas ut med kärleken.
- "Vad är det, kompis? Vill du ha mer vatten?"

Han tittar på mig från andra sidan rummet. Det är helt tyst när han tänker, men i halvmörkret ser jag hur han tankfullt tar ut nappen ur munnen, lägger undan snuttefilten och sätter sig upp på huk i sängen.
- "Om någon puttar på min lillasyster måste jag skydda henne".

Med ens slår det mig vilket ansvar jag lagt på hans axlar, vilken vuxentyngd jag lagt på denna lillgamla två och ett halvårings axlar. Jag vet inte vad jag skall svara, men han ser ut som om han fortfarande tänker. Jag väntar ett par sekunder. Sen fortsätter han med det där röstläget barn har när de berättar något som ett alldagligt påstående men där de egentligen vill bli tryggade.
- "Om någon är elak mot mig så måste du skydda mig, pappa. Alltid."

Och lika plötsligt slår det mig att detta ansvar egentligen vilar på mina axlar, för alltid. Det kommer inte att försvinna när han och hans syster fyller tre eller sju eller tretton eller trettio. Det kommer inte en dag när jag kan andas ut och tänka att det är fixat, utan resten av mitt liv kommer jag att oroa mig för om de utvecklas rätt, mobbas i skolan, hittar kärlek, blir lyckliga. Jag kommer att sitta med ångest hemma när någon av dem är på dejt eller åker på skidresa. Den oro jag trodde skulle gå över efter några månader är en del av mitt liv nu och för all framtid. Utmaningen blir att lära mig leva med den, så den inte blir den överskuggande känslan i tillvaron.

Så jag gjorde det enda jag kunde göra. Jag fejkade min trygga papparöst och svarade med ett avväpnande skratt:
- "Oroa dig inte, vännen. Du behöver inte tänka på att skydda din lillasyster. Jag tar hand om det och skyddar henne. Och jag skyddar dig med. Alltid. Oavsett vad som händer lovar jag att skydda dig och din syster. Så är det bara. Alltid."

Något sån't. Jag minns inte exakt vad jag svarade. Jag tror jag pratade på och försökte förmedla stort och massivt faderligt lugn, den där Beppe Wolgerstryggheten när han satt i sin pyjamas och pratade med dockorna för decennier sedan.

Jag smekte lillkillens hår och pussade hans varma panna. Sen sade jag godnatt igen. Utan brådska, och med eftertryck på varje mening.
- "sov gott"
*paus*
- "du är min favoritkille"
*paus*
- "vi ses i morgon"
*paus*
- "pappa älskar dig"

Sen gick jag nerför trappan med en klump i bröstet och kände mig som den allra minsta och allra osäkraste människan i världen.

Shit, yeah.

Saxat från vår vardag:
Lillkillen 2,5 år: "Mamma. Har jag blöja på mig?"
Min kärlek: "Nej. Det har du inte."
Lillkillen 2,5 år:" "Då har jag bajsat i mina kalsonger."

Zlatan tolkade

Jag har jobbat en vecka i Bosnien.
Zlatan tolkade åt mig i Sarajevo.

En liten vända till Banja Luca, men framför allt arbete i Sarajevo.

Uppdraget gick bra, det blir mer jobb där framöver.

Men stundens känsla är att det snart är midnatt. Taxin lämpade av mig vid 20.30 här hemma. Lillkillen och lilltjejen var fortfarande uppe och stimmade.

Lillkillen sprang fram till mig, bara i blöjan, och gav mig en jättekram. Sen tog han min hand, drog bort mig till soffan och bad mig sitta med honom lite.

Jag satt där en stund, han bläddrade i en Bamsetidning och berättade handlingen när jag gungade lilltjejen tills hon kräkte välling på mina byxor.

Sen kröp han upp i min famn, och jag kände hur han var lite svettig i den lilla nacken. Jag brukar alltid säga att han är min favoritkille.

Så pussade han mig på pannan, så där valpigt som bara en två och ett halvåring kan, och sa:
- Du är inte på tjänsteresa längre. Jag älskar dig. Jag är din favoritkille.

Nu sitter jag och jobbar "kvällspasset" som egenföretagare, dvs ordnar med papprena att lämna till redovisningsMonica i morgon. Administration är det jag gör efter att de andra har somnat.

Och jag älskar det. För jag vet vad jag har att jobba hårt för.

En underbar fru.
En underbar liten dotter som kräks på mig.
En underbar liten son som pussar på min panna och berättar att han älskar mig.

Hur blev jag den lyckligaste mannen i världen?