Last Exit in Sweden

moving time

2010-07-27T22:18:00.002+02:00

I truly dislike Google/Blogger, so from now on you can easily and comfortably find me here:

http://lastexitinsweden.wordpress.com/

AND... I also have another blog:
http://tangoleadership.wordpress.com/

Bye, bye Google/Blogger

wtf?

2010-05-23T20:37:00.002+02:00

Got an enthusiastic e-mail a few days ago.
One of the first lines were:
"I have some good news, we finally got a new EB!!! Yeah, that also means a new LCP!"

I have tried to reply, but I don't know how to say the following without losing just a tad face:
"Cool! I am totally psyched about it and love how happy you are about it! Just a tiny question: What is an EB, and what is an LCP which the EB obviously brings along?"

Springtime!

2010-05-15T12:14:00.004+02:00

This is how you do it.

Dig a hole.

Plant some stuff.

Wait six months.

Cowboys

2010-05-01T14:46:00.002+02:00

Some mornings your kids just act stranger than other mornings.

Glasögon

2010-04-25T21:54:00.003+02:00

Vissa saker är lite märkliga.
I morgon skall jag till optikern en snabb vända, för att skaffa nya glasögon.

Min kärlek och jag var där i fredags för att se ut rätt modell.

Det kommer att bli rätt radikalt annorlunda feja på denna managementkonsult framöver, kan jag redan nu avslöja.

Kul - säger en sida av mig. Jag har inte bytt glasögon på 6-7 år, berättade vi när vi fikade med Linda och Niklas idag.

Och sen blev jag lite tyst. Ungarna har alltid sett mig i mina tunna och diskreta Gucci-bågar. Tänk om de får helt fel vibbar av ett par fläskiga Ray Ban bågar?! Tänk om de tycker att "pappa ser konstig ut" eller något.

Jag vet att det är tramsigt och onödigt att få upp detta på en radar. Men så är det. För 20 år sedan ville jag "se snygg ut". För 6-7 år sedan ville jag att "min kärlek skall tycka att jag ser bra ut".

Nu vill jag bara att barnen skall vara trygga även med pappa i nya glasögon.

Tramsigt, sade Bill.

Ledarskap i Star Wars

2010-03-22T10:20:00.002+01:00

Jag insåg två saker i helgen.
1. Min son har förstått organisatoriska hierarkier. (Note to self: mindre jobbsnack hemma)
2. Min son har spelat för mycket Lego Star Wars.

Vi satt och åt middag i lördags. Ungarna hade beställt "Fiskpinnar med Köttbullar", och själv åt jag en ljuvligt medium Limousinentrecote med sauterade grönsaker.

Plötsligt frågade han, lite eftertänksamt:

- Pappa... Är Darth Maul chef över Darth Vader?

- Mja - jag tror Darth Vader är chef över Darth Maul.

- Men är inte Darth Maul starkare än Darth Vader?

- Det kanske han är. Men Vader är chef ändå. Han är kanske inte lika bra på ljussvärd, men han har nog starkare kraft. Typ.

- Men vem vinner om de fajtas? Vinner chefen då? För i så fall är nog Darth Maul chef.

- Nja. Nu när jag tänker på det så finns det något slags kejsare inblandad också. Jag tror varken Darth Vader eller Darth Maul är chef över den andre. Kejsaren är högsta chef. Sen är nog Darth Vader och Darth Maul mer som sektionschefer eller avdelningschefer med olika ansvarsområden... ungefär. Så de behöver inte bråka om vem som skall vara chef.

Där någonstans lät jag förnuftet segra och knep käft.

När jag berättade problemet för min lillebror Peter dagen efter förklarade han att det är en omöjlig fråga eftersom det utspelar sig i olika tider. Darth Maul kom ju FÖRE Darth Vader. Det är som att jämföra Björn Borg med Stefan Edberg.

Typ.

Afrikansk dans. Ofattbart äkta.

2010-03-11T20:25:00.003+01:00

Jag har ju jobbat en hel del i Afrika det senaste decenniet.

Så jag måste få förfasas lite.

Jag gick just förbi min kärlek, hon satt i vardagsrummet och såg på "Du är vad du äter".
Folk som skall komma i form, typ.

Nu skulle de testa afrikansk dans. En klämkäck blondin stirrade övertänd in i kameran och förklarade hur det ena och det andra frigjordes i kroppen, hur äkta och vackert det var.

Det var en grupp på 40-45 personer som deltog. Nästan bara kvinnor. Alla var så vita, så vita. De verkade vilja vara precis så där forcerat äkta som bara en viss kategori människor orkar vara. Antagligen är det samma gäng som för åtta år sedan satt på Koh Samui i Thailand, med forcerade dreads i håret, uppkrupna i en halv fosterställning på ett café och en "lokal örtdryck som bara är så jävla äkta" på bordet framför sig. Det där gänget som fnyste åt "vanliga" turister som aldrig vågade lära känna det Riktiga Thailand som de själva gjorde. Det där gänget som lite förvånat skulle säga att de inte ALLS läst boken "The Beach" tre sekunder innan de spontant och äkta bestämde sig för att sitta och hänga i den Thailändska arkipelagen efter att ha testat ormblod på Khao San road i Bangkok.

Samma gäng.
Fast nu var de plus 30/40 och nu handlade det om afrikansk dans.

Där fanns faktiskt två svarta i reportaget. En man och en kvinna. De spelade trummor och skrattade med stora leenden medans de svenska kvinnorna rörde sig äkta och frigörande. Några hade bylsiga kläder och autentiska halsband. Och den svarta mannen och den svarta kvinnan skrattade när de trummade.

Det hade nog jag också gjort. Om jag och Åsa Jinder hade suttit där i en gymnastiksal i Dar es Salaam och lirat nyckelharpa för 40-45 svarta män i yngre medelåldern. Särskilt åt den handfull som kommit dit i autentisk Sverigedräkt med knätofsar, som intervjuats av Tanzaniansk dokusåpa-TV och med flammande lågmäldhet förklarat hur polkan är äkta och frigör endorfinerna.

Oj. Vad jag hade skrattat tillsammans med Åsa Jinder. Stort och äkta!

Hosta

2010-03-10T23:48:00.002+01:00

Lilltjejen har påkallat min uppmärksamhet två gånger ikväll. Först en nappincident, sedan lite kissande på toaletten.

Lillkillen har däremot hostat och hostat - jag har varit uppe i hans rum 8-9 gånger, och klockan är inte ens midnatt.

För en timme sedan var han arg. Jag hade sagt att jag skulle titta till honom efter någon minut, och sedan hade det gått fem.

Så jag klappade honom över pannan, och sade: "Nu sitter jag här, så länge du vill".

Sen satt jag på golvet bredvid hans säng, säkert tio minuter, tills han hostade till och sa: "Du kan gå nu, pappa".

Jag älskar den grabben så mitt hjärta sprängs.

Men han fortsatte hosta, och nu senast var jag uppe hos honom och hade med en liten överraskning. En espressokopp med varmt honungsvatten. Jag berättade att det bästa för en hostande hals är att dricka lite varmt och lent honungsvatten. Sen varnade jag att det var lite varmt, lite sött och att han skulle dricka det försiktigt.

Han smuttade lite på espressokoppen. Sen satte han sig upp. Smuttade lite till. Och lite till. Snart hade han druckit halva koppen, och då föste han bort den mot mig med ett kort ord: "Kram".

När jag kramade honom viskade han i mitt öra: "Det var riktigt gott, pappa".

Jag viskade tillbaka: "Det är bra för din hosta. Jag kan göra hur mycket honungsvatten som helst inatt, och jag sitter och jobbar hela natten så det är bara att ropa på mig så kommer jag upp till dig med mer."

Nu har han varit tyst sedan dess, och jag sitter i arbetsrummet med tre små espressokoppar färdigpreparerade för 20 sekunder i mikrovågsugnen.

Jag var förberedd på hur jobbigt det skulle bli med små barn, men jag var faktiskt inte förberedd på hur mycket jag skulle vara kapabel att älska dem.

Gränslöst och bottenlöst. Varje sekund av varje dag.

knivar och mera

2010-03-09T21:08:00.002+01:00

Det började med att jag var lite irriterad över våra knivar hemma.

Sen köpte jag några riktigt bra knivar till hemmet.
Och en riktigt bra traktörpanna.

Ganska dyr, men min kärlek här hemma blev imponerad.
Och lillkillen - min främste medkonspiratör i köket.

Så idag köpte jag en stor stekpanna.
Och en liten.

I morgon skall jag titta lite på kastruller, för att sedan ta med lillkillen på lördag för att köpa tripp, trapp och trull. En liten, en större och en jättestor kastrull.

Det är riktigt riktigt riktigt kul att köpa köksredskap!

Utmaningen

2010-03-05T22:23:00.002+01:00

Jag har hittat en utmaning.

Maj eller juni månad tänker jag laga mig igenom Butlers kokbok, den där som jag fick för säkert tjugofem år sedan.

Det är dags nu.

Igår köpte jag två nya knivar, idag ett nytt bryne och en ny traktörpanna. Det känns som om jag laddar för något.

En månad Butler.
Utan kompromisser.

Det känns som maj månad.

My favorite Greek dude

2010-02-26T09:05:00.004+01:00

Recently I realized most of what I do for a living has been described rather nicely by Epictetus (Greek dude, way back when, white robes 'n stuff, first slave then free).

"First, say to yourself what you would be.
Then do what you have to do."

"We are disturbed not by events, but by the views which we take of them."

"No thing great is created suddenly, any more than a bunch of grapes or a fig. If you tell me that you desire a fig, I answer you that there must be time. Let it first blossom, then bear fruit, then ripen."

"In theory there is nothing to hinder our following what we are taught; but in life there are many things to draw us aside."

"It is impossible for a man to learn what he thinks he already knows."

I think that captures very accurately a close encounter with me.

Suck on those for a while, amigos.

Vad är det för fel på kvinnorna?

2010-02-17T20:27:00.002+01:00

Det handlar såklart om det årliga firandet av vår träffedag och om de där kvinnorna. Ja, vad är det med dem egentligen? De kan vara precis hur taktiska och strategiska som helst på sina jobb. Men de fattar inte att en så enkel grej som en sleten chokladkaka från Statoil kan plocka så sjukt många pluspoäng!

Det handlar kanske om fem minuters investering, max, i tid räknat. Dessa fem minuter kan sedan omvandlas till pluspoäng på kärlekskontot som räcker i veckovis! Så himla osmart att låta bli!

De där kvinnorna brukar alltid säga till sitt försvar att de inte kan avläsa vibbar, att man måste tala klarspråk. Så nu ska jag göra det!

Kvinnor, se hit så ska ni få veta en sanning. ALLA män vill ha något på sin träffedag. Alla. ALLTSÅ EXAKT ALLA. Även de som säger att de inte vill ha något.

Det kan vara något litet, men det får inte vara något praktiskt. Inget jäkla smycke eller blommor här inte. Tre säkra kort är whisky, choklad eller en ryggmassage.

Detta gäller inte bara ett år, utan alla år. (Ni som har barn kan lika gärna pricka för Fars dag i almanackan också, när ni ändå är i farten.)

Själv gav jag min fru ett egenhändigt tillverkat presentkort på ett bad i lugn och ro (som hon aldrig kommer att utnyttja), samt ett noga utvalt och komponerat bildspel med bilder från sju års underbara resor till tonerna av en låt vi hade under vår bröllopsceremoni. Hon råkade av misstag höra låten när jag precis letat reda på den för ett par veckor sedan (jag gillar ju att planera sådant här i god tid) – men jag tror effekten blir fin ändå. Dessutom korkade jag upp en flaska champagne när hon kom hem. Bara för att idag är en viktig dag.

När jag uppvaktat henne med gåvorna kände jag att hon var skamsen och att det låg en fråga i luften. Var jag besviken för att hon ännu ett år glömt bort vår träffedag? Jag svarade då att jag var lite besviken och att jag gärna vill ha något på vår träffedag framöver eftersom det är bra för barnen att se att mamma uppvaktar pappa.

Vilket skitsnack! Jag vet inte vad jag svamlade om! Självklart vill jag ha något av ren och skär egoism. Jag vill bli uppvaktad på vår träffedag för att jag vill känna mig uppskattad. (Och för att jag ska kunna berätta om vad jag fick för mina polare när de berättar om de fantastiska presenter de fått av sina kvinnor, och inte bara sitta där som ett fån och svara att jag inte fick något i år heller...)

Om detta nu mot förmodan blev för svamligt för de där kvinnorna så förtydligar jag ännu en gång:

Se hit, du kvinna. Alla män vill ha något på sin träffedag. Köp något till din kille. Bara bit ihop och gör det. (Så får du garanterat ligga.)
För er som undrar varför jag inte skriver som vanligt så är detta ett svar på ett inlägg på min kärleks egen blogg, jag antar att det låter mer naturligt när det är kvinnor som klankar på män med samma ord… ;-) http://www.hemmetsjournal.se/blogg/blogg/Blogginlagg/?blog=99&entryid=4267

AND FOR THE RECORD, MIN KÄRLEK: FÖRRA ÅRET TRODDE DU OCKSÅ ATT JAG GLÖMDE BORT DIG PÅ ALLA HJÄRTANS DAG, MEN ÄVEN FÖRRA ÅRET TYCKTE JAG BARA ATT DEN DAG VI FÖRST TRÄFFADES – DEN 17:E FEBRUARI - VAR OCH ÄR OERHÖRT MYCKET VIKTIGARE ÄN EN PÅHITTAD KÖPMANNADAG - OCH OM DU REDAN GLÖMT HUR PINSAMT DET BLEV FÖR DIG FÖR 365 DAGAR SEDAN SÅ KAN DU LÄSA OM DET HÄR:
http://kdudesblogg.blogspot.com/2009/02/sex-ar-idag.html

Sommarfest 2010

2010-02-14T12:56:00.003+01:00

Det vart grillpremiär igår. Lördagen den 13:e februari i minus åtta grader - en hel månad tidigare än förra året.

Personbästa. Utan tvekan.

Det var en härlig sommarkänsla.

Linda och Niklas hade tagit med hemlagad sangria till fördrinken, och när jag grillade burgarna ute i snökaoset var det iförd min favvosommarlinneskjorta, shorts, solmössa och sandaler.

Skall det göras skall det göras ordentligt. Go hard or go home.

En eloge för våra övriga middagsgäster - Mariko och Magnus. De läser inte min blogg, så de visste inte att jag laddade för en grillpremiär. Ändå visade det sig att Magnus grundat med sill och nubbe till lunchen. Det måste ha legat i luften att sommaren är här.

Respekt.

Alien vs Rabbit

2010-02-09T21:09:00.003+01:00

Ok. Lilltjejen lämnade följande mästerverk efter sig i soffan, efter femton minuters intensivt pysslande i morse.

Jag blir osäker. Är det bara jag som får vibbar från Alienfilmerna?

Sommarfest

2010-02-04T21:20:00.003+01:00

Linda, Niklas, Mariko, Magnus.
Jag vet att ni trodde ni blev inbjudna till en vanlig middag hemma hos oss nästa helg. Det trodde min kärlek med när hon bjöd hit er.

Men frestelsen blev för stor.

Jag kom ihåg förra vinterns lyckade sommarbjudning den 2:e mars. Och då tänkte jag: Hm... Det ÄR snäppet hårdare att grilla i februari, stående i två decimeter snö.

Så nästa helg är det grillpremiär, banne mig. Först lite sill och nubbe. Sen drar jag ut i snömodden på uteplatsen och slänger på burgarna. Jag kommer att bära mina traditionsenliga shorts, kortärmad linneskjorta, flipflops och solglasögon.

Grillpremiär 2010 - den 13:e februari.
Game on.

Singing and dancing to the classics

2010-02-04T10:37:00.002+01:00

So I was playing Bach's "Air" on all speakers in the house the other day. And the kids were playing in the livingroom.

Suddenly I noticed they had started singing along. After a few minutes of this strange chanting I decided to film it.

Please note how my son at the very end of the song gets up and does a short, slow motion dance as a grande finale.

Talanted kids.
Strange, but never boring.

wtf?!

2010-02-03T17:20:00.002+01:00

Jag är alltså helt övertygad om att vi hade fem halvmeterhöga buxbombuskar framför de där två smidesgrejerna.

Och jag VET att det var tre lyktor på uteplatsen.

Snö? Wtf?

Everyone's a critic

2010-01-21T09:45:00.002+01:00

Normalt går jag till kontoret i kostym och skjorta, eller i svarta jeans och skjorta med väst.

Idag har jag på mig svarta jeans, en skitskön grå T-shirt och en roströd fleecejacka från Arcteryx. Kvalität rakt igenom.

Men när jag nu i morse radade upp ungarna vid ytterdörren för att köra iväg till dagis med dem... då sa lillkillen med sin myndiga fyraårslillgammalröst:

- Ska du ha på dig det där, pappa?

Jag tittade ner på mina kläder.

- Öh. Ja. Hurså?

Han skakade på huvudet och såg riktigt mästrande besviken ut.

- Du kan inte gå till kontoret i det där.

Jag tänkte "Skaffa dig en jävla modeblogg och irritera någon annan, grabben" - men kysste honom på pannan och gav mig in i en lång förklaring om hur man kan klä sig lite annorlunda när man inte har möten på jobbet. Jag fick stöd av lilltjejen som nickade hela tiden och flikade in saker som "Pappa HAR inga möten?", "TITTA - en katt!" och "Du MÅSTE ha mössa!"

På det hela taget en lyckad lämning på dagis.

Fast nu sitter jag på kontoret och känder mig horribly under dressed.

Klädsjälvförtroendet skjutet i sank av fyraårig klädkritiker. Vart är världen på väg?!

Jordgubbsmilkshake på SkiLodge

2010-01-13T11:35:00.004+01:00

Ungarna älskar hela skidresekonceptet.
Särskilt after ski, med extravaganta drinkar.

De har det efter pappa.

Full fart på vårterminen!

2010-01-13T11:27:00.002+01:00

Förra veckan var jag på SkiLodge i Sälen. Vi kom hem i söndags.

Min mjukstart på året kom lite av sig, eftersom jag ägnade måndag och tisdag åt ett kul gäng från Kooperation Utan Gränser (Bra folk och meningsfull verksamhet - stöd dem).

Nu är vårterminen igång igen. Vet inte varför jag envisas med att tänka i terminer, borde inte det ha gnuggats bort vid det här laget? Jag kan stå inför en ledningsgrupp, höra dem snacka Q1 resp Q2, och ändå ställa frågan: "Vad tror ni blir det viktigaste ni åstadkommer nu under vårterminen?"

Gamla hundar. Sitta. Njä.

RNM budget

2009-12-30T10:42:00.002+01:00

So... An old client in London just called me.
He wants to do a small seminar in March.

"What is your budget other than my offensive facilitation fee?" I asked

He immediately replied:
"I want to try doing this with an RNM budget approach."

I searched my mind. What the fuck was an RNM budget?! RBM means Result Based Management, but RNM? Result Neutral Method? Rapid Natural Movement?

I sighed.

"OK, I'll bite. What is an RNM budget approach?" I said.

I could hear him smile over the telephone.

"Really No Money. Other than your invoice - I want no other costs involved."

Pffft.... clients. That means I STILL cannot make my London facilitation dream come true. I want someone to fork up the 4-5000 GBP it would cost to rent one of the bulbs in the London Eye for a day so I can do a workshop in the greatest ferris wheel in the world.

RNM budget approach? Tsss..... One day I will make my dream come true. One day.

Stärkande ord inför 2010

2009-12-24T22:30:00.002+01:00

Varje år lägger jag in följande lilla citat i bloggen. Sedan 2004. Alltid i juletider.
Jag kan fortfarande inte läsa texten utan att få gåshud.

Detta är vad personligt ledarskap handlar om.
Framförallt de sista två styckena. Det är de som är själva poängen.

"Our greatest fear is not that we are inadequate,
but that we are powerful beyond measure.

It is our light, not our darkness, that frightens us.
We ask ourselves, Who am I to be brilliant,
gorgeous, handsome, talented and fabulous?

Your playing small does not serve the world.
There is nothing enlightened about shrinking
so that other people won't feel insecure around you.

And, as we let our own light shine, we consciously give
other people permission to do the same.
As we are liberated from our fear,
our presence automatically liberates others."

Det som glöms i snö...

2009-12-22T20:59:00.002+01:00

"- Nej, nej min kärlek. Jag lovar att ställa undan sommarmöblerna i förrådet när höstvädret nalkas.
Absolut, klart jag skall ställa undan även det lilla hopfällbara bordet och de hopfällbara stolarna på framsidan där jag tar mitt förmiddagskaffe i sommarsolens ljuvliga sken.
Strunta du i det här - jag kommer ihåg det.
Och skulle jag råka glömma det någon vecka så kommer jag ihåg det när höststormarna kommer.
Trust me, sötnos.
Jag är man - jag är programmerad att komma ihåg sådana här saker."

Helgens misslyckanden

2009-12-21T10:06:00.004+01:00

Först skulle vi på julbrunch i lördags i Hedenkulla med alla syskonen på min sida.
Efter 25 minuter hade vi kommit knappt åtta kilometer. Fick vända.

Söndagen skulle vi så till Helsingborg på glögg med alla syskon på min kärleks sida.
Även den resan snöade in.

Å ena sidan lyckades vi inte komma någonstans hela helgen.
Å andra sidan hade vi en helt underbar familjehelg hemma.

Vi tar en Henke Larsson på det, va?:
- Jag är nöjd.

Clam chowder

2009-12-21T09:58:00.003+01:00

So.... I coach this management team.
They always refer to themselves as a great fish soup - Clam Chowder - with lots of different tastes and ingredients.

They explain that their strength is in that mix - that they win when they let decisions simmer away for a while - and that they really ought to rename the group from the "Management Team" to the "Clam Chowder Team".

Well, amigos (I know at least one of you follow my blog) - you are in for a treat.
Today 24 cans of Campbell's Clam Chowder are being delivered to your office.

Merry Christmas, and best wishes from your "pain in the neck" coach.

Tveksamt erbjudande

2009-12-16T15:40:00.003+01:00

Kära Nordnet,

Jag är jättenöjd med att ha mitt företags kapitalförsäkring hos er. Det är en bra buffert för sämre tider och ni har utfört tjänsten till min fulla belåtenhet.

Nu nyligen har jag sett era trevliga banners för er senaste reklamkampanj: "Börja spara till ett barn du tycker om."

Jag tackar för erbjudandet, och vill ge er en eloge för att så tydligt har markerat var ni står i uppfostringsdebatten idag.

Själv står jag emellertid rätt långt ute i andra extremen rent åsiktsmässigt. Jag tycker man skall behålla sina ungar, även om man inte tycker om dem.

Nu blir det en akademisk diskussion hur jag än vrider och vänder på det. Jag tycker skitmycket om de ungar jag redan har.

Så än en gång - tack för erbjudandet. Men jag tror jag väljer att fortsätta spara till en Lexus med hybridmotor.

Bästa hälsningar,

Konsultpappan

Julstämning

2009-12-15T09:32:00.002+01:00

Lilltjejen sjöng för mig i bilen. Santa Lucia.

En liten stunds julmys på vägen till dagis idag.

Dumsnål

2009-12-10T09:30:00.002+01:00

Det värsta jag vet är när jag gör något dumsnålt.

Ibland står jag till och med och väljer mellan saker, och tänker "men den där ÄR faktiskt mycket dyrare än denna, och denna räcker nog gott för mig".

Och det märkliga är att jag ändå levt ett liv där jag nonstop belönas när jag köper kvalitet. Som när jag slutade köpa nya fåtöljer vartannat år och investerade i ordentliga Laminofåtöljer. Som när jag gick över från vanliga skjortor till Etonskjortor. Som när jag bytte materialväskor från Rimowa till High Performance Resin Cases (min datorväska kan studsa ner från ett jeeptak i full fart under ett monsunregn och ändå är datorn fräsch inuti).

Varje gång jag kostat på mig lite extra har jag belönats med kvalität.

Ändå sitter jag nu här med en dokumentförstörare för 320 spänn som gnisslar och kör fast för att jag råkade stoppa i fem A4 samtidigt. Min förra - för 2000 spänn - höll i tio år och tuggade glatt i sig buntar om femton ark och knorrade bara belåtet om det slank med ett gem eller ett par plastmappar.

Ändå stod jag där igår, i butiken, och tänkte: "Men tvåtusen för en liten papperstuggare?? Nä - den här för 320 räcker gott för mina behov."

Dumsnåle fan.

Nu går jag ner och köper den stora och dyra, och ser de 320 som lärpengar.
Och hoppas att min lärkurva inte är lika flack framöver.

Min frisör

2009-12-06T21:56:00.002+01:00

Fick just ett mail ifrån min frisör. Hon är jordens coolaste.
Hälsa från Patrick om ni ringer. Jag tror inte hon vet vem "Konsultpappan" är...

--
Hej,

Det går ett rykte på internet att tomten kommer att ge fler och finare
julklappar till de som är fina i håret. Jag vet givetvis inte om det
stämmer, eller vem som kan ha startat det, men för den som inte vill
chansa har jag satt in ett par extra arbetsdagar före julafton. För
den modige finns jag även på plats på salongen i mellandagarna.

God Jul!

Emelie Rydén
Spazzola, Grynbodgatan 7, Malmö, 040-977772
--

Sleepless in London

2009-12-03T23:54:00.002+01:00

So. Two nights at the Metropolitan in London.
A few coaching sessions.
A bit of training in solution focused coaching.

But most of all - it is the light at the end of the tunnel.

Don't get me wrong. I love the tunnel. It is magnificent job challenges that make me grow as a human being and as a consultant. It rakes home money like it's going out of style.

But it is tough and demanding. And it has a beginning and an end.

During the last month I have worked on four continents. I came home from Vietnam two weeks ago, repacked the bags and left for Dusseldorf and then Stockholm, and then Palestine/Jerusalem, and now London.

I am having a lot of fun, and the work is extremely rewarding.

But the tunnel is there. It is taking it's toll. And I see the end of it now.

9-5 tomorrow. Then I eject. I will take a taxi to Heathrow, check in my über-unbreakable bags and sit down at the seafood bar. I will call my wife, tell her that she is the love of my life and that I will be home around midnight.

This is the last roadrunning for a while. The next hardcore assignment is not until the end of January. And even then it is only to Düsseldorf. I think I have sneaked out of a job in Maputo, Africa, in January. It really fucked up my planning.
Until Düsseldorf I am at home, with the occational stint in Stockholm. And trust me - when I am home I am h.o.m.e. I NEVER call to say I'll be home late, or that "you should have dinner without me". I leave the kids at kindergarten, I pick them up around 4. I am at home with them and kiss them goodnight.

On Saturday morning I will watch cartoons with my son when he wakes up. He speaks about our "cozy mornings" when we build a nest in the couch and just lie there, half asleep, in front of the telly, waiting for the morning lights to wake us up fully. The trick is not to wait until he is completely awake, but to carry him gently downstairs after his first morning sounds... I usually whisper to him "shh... you don't have to wake up, I can carry you down to the couch and you can keep sleeping there. Ok?"

I long for that.

I long for putting away the big aluminum bags that haul my heavy workshop material. I long for putting away the High Performance Resin Cases that carry my essentials on roofs of jeeps through monsoons and brutal snow when I work in Afrika or Russia or wherever.

I just want to wake up in the morning, focus on the challenge of getting the kids properly dressed, and then sitting in my office in Malmö and think about whom to eat lunch with.

That is quality of life for me. That is the end of the roadrunning of 2009.

Seven laps around the world this year, in sheer milage.
Seven.

I am so tired now. The past month has been an orgy in timezones. This is my first time at the Metropolitan in London. I like the hotel, but since it is my first time I didn't recall the room when I woke up.

So I woke up this morning and couldn't figure out which country I was in. I remember looking up at the ceiling saying to myself: Where am I? *blank* Come on! Which country?! *blank* Ok. Which continent? Asia? No - think think think, damnit! Western - look at the couch. Look at my bags. Where am I and what is my assignment?????

And then it clicked. London.

And I got happy, because I knew it is my last trip before coming home for good this season.

And I got sad, because I thought "how fucked up am I when it takes me more than 10 seconds to even figure out which bloody continent I am on, and which country I am in?!"

I love my job.
I love the places it takes me.

It's not that.

I just love my wife, and my family, and my home a whole lot more.

So tomorrow night I will come home, put the bags in the study at home, brush my teeth, undress and sneak up to the bedroom, curl up next to my wife and tell her that I am home and that I love her.

Then I will sleep for a few hours, and at the first sound of the kids I will carry them downstairs quietly, put them on and between the pillows in the couch, wrap them up in our warm, grey fleece blankets and lie next to them.

And I will whisper to them, but mostly to myself, that "shhh....daddy is home, go back to sleep, all is good". Probably with mushy tears welling in my eyes, because all the longing and aching I suppress when I am away will be itching just under my skin.

No more "sleepless in whereverthefuck" for two solid months. No more Skype sessions where I fake enthusiasm in front of two lovely kids eating dinner for 30 minutes, log off and then pinch my skin to snap out of the longing for home.

Daddy is home.

I don't know if you know how much those three words mean to me.

I love my work, and I love the impact I have on the people and organizations I have the privilege to work with. I love being able to provide a good living and security for my family.

But it all boils down to those three words at the end of a long period of back to back business trips.

Daddy is home.

Magic to my ears.

Sleepless in Jerusalem

2009-11-28T19:16:00.004+01:00

Så...

Då sitter jag här igen. I hotellrummet som lite vagt påminner om en krypta.

Jag har bott i samma rum en gång förut, när jag var här i april-maj. Det är det som är profilbilden uppe till höger på bloggen.

Den gången blev jag rätt deprimerad av att hänga i Jerusalem.

Denna gång känns det på ett annat sätt. Energigivande, spännande. Resultatet i uppdraget är tydligare och bättre, jag har lärt känna ledningsgruppen mer - vet vilka knappar jag behöver trycka på för att skapa rörelse.

Resultat. Shit, vad viktigt det är för min motivation. Jag flyger fan inte tvärs över halva jordklotet för att vi skall sitta och prata om hur framtida samtal skall leda till en tydligare dialog för att möjliggöra en öppen konversation om vad som eventuellt kan göras.

- Vi har 72 timmar innan taxin tar mig tillbaks till flygplatsen. Vad kommer du att göra konkret för att styra din organisation i riktning mot den här nya visionen?
- Mja... det är viktigt att öppna upp en dialog med...
- Vänta - låt mig omformulera min fråga: Vad gör du konkret på måndag för att pusha stenhårt mot nya visionen?
- Jo... på sikt måste vi skapa en förankringsprocess som...
- Vänta - låt mig ställa frågan på ett helt annat sätt: Vem ringer du och vilka beslut klubbar du igenom innan förmiddagsfikat på måndag morgon för att hamra hem den nya visionen?

För fem-tio år sedan vågade jag inte utmana och provocera på det sättet. Nu inser jag att det är exakt det blinda fokuset på resultat och handling som företag betalar mig för. Även om de ibland blir skitsura och irriterade.

I Sverige har vi ofta lyxen att kunna bordlägga eller avvakta med frågor. Om jag har två sessioner á 72 h på ett år.... då måste tankar bli till ord och sen förvandlas till handling ofattbart mycket snabbare och tydligare.

Jag kommer ofta på mig själv med att tänka så när jag jobbar i Sverige. Hur hade jag coachat om detta var i Dar es Salaam eller Ho Chi Minh City?

Vi svenskar är alldeles för bra på att snacka om att prata om hur vi vill samtala om något som vi alla är överens om är ofattbart skitviktigt och allra högst upp på agendan. Wtf?!

Det stör mig.

Det är därför jag sitter här i hotellkryptan i Jerusalem och känner mig rätt nöjd just nu.
De har satt en vision, de har modet och mandatet, och de känner tiden flåsa i nacken. Om 18 timmar är tiden ute, då måste ord ha blivit till handling.

De kommer att lyckas. De är bra folk. Riktigt bra folk.

Att lämna Hoi An

2009-11-14T04:10:00.002+01:00

Det är alldeles strax dags att åka hem.

I grevens tid, åska och regn är på ingång till Hoi An. Tyfonsäsong.

Taxi till Da Nang, flyg till Hanoi, ett annat flyg till Bangkok, ett tredje till Köpenhamn, en taxi över bron, och sen öppnar jag ytterdörren där hemma. På söndag morgon. Strax innan åtta.

Först tänkte jag så det knakade på vad jag skulle kunna köpa för överväldigande coola leksaker till barnen, så de blir superglada när jag kliver in genom dörren.

Sen insåg jag att jag redan beslutat mig för det där.

Jag rusade ju runt på flygplatsen i Bangkok när jag reste hit för en vecka sedan. Höll i olika otroliga leksaker, valde mellan en radiostyrd star warsrobot och ett 3D-pussel med spindelmannenmotiv, eller en ascool hoodie med Yoda på, eller en liten mikrobilbana, eller en docka som talar thailändska när man trycker på dess mage.

Det blev inget alls. Jag kom på det själv. Ungarna skiter i det där.

De vill ha tid. Och tid är det vackraste man kan ge någon, barn som vuxna.

Det handlar inte om "kvalitetstid" vs. "kvantitetstid". Det handlar om tid. Punkt.

Så nu har jag planen färdig. Jag skall strunta i att packa upp, strunta i att byta från reskostymen till slacks och T-shirt, strunta i att kasta mig in i en efterlängtad dusch efter 1,5 dygn on the road.

Istället skall jag gå och sätta mig i soffan och fråga vilken saga jag skall läsa, eller om jag skall hitta på en egen och berätta för dem. Jag skall säga att de får bestämma precis vad vi skall göra tillsammans.

Sen kanske bygga lego med dem. Och rita lite med knubbiga kritor på stora blädderblock med dem.

Det blåser hårt så bambubladen prasslar och havet har stora vågor som dånar in mot hotellstranden. Fukten i luften har övergått till ett varmt och kvalmigt regn nu. Om 20 minuter kommer taxin.

Taxi till Da Nang, flyg till Hanoi, ett annat flyg till Bangkok, ett tredje till Köpenhamn, en taxi över bron, och sen öppnar jag ytterdörren där hemma. På söndag morgon. Strax innan åtta.

Pappa skall åka hem.

The Battle of Hoi An

2009-11-13T15:28:00.003+01:00

We have a tough battle going on here in the conference room in Hoi An, Vietnam.

15 Vietnamese participants take turns sneaking away to the control box and nudge the air-conditioning system up to 25 degrees.

Then 15 Swedish participants take turns sneaking away moments later to nudge it downwards to 21 degrees.

Nobody has addressed the issue in plenum. As a facilitator I am glad if they keep the issue out of "my" process.

But I see them sneak away to the control box from time to time. During coffee breaks. When they take a toilet break. During lunches.

Sneaky participants. Wanting to control the temperature.

Tweaking it up. Tweaking it down.

It is a silent battle of wills.

Impressive.

And weird.

YES! FLOWERS! I GET IT!

2009-11-13T04:40:00.004+01:00

Yes - they are beautiful. I totally get that.
Yes - I understand that it took you forever to create this arrangement.
YES! FLOWERS! I GET IT!
But. I. Don't. WANT. It!
It. Fucks. Up. MY. Conference! Room!
Take it away.

Shhh....

2009-11-13T04:39:00.002+01:00

There's an elephant in the room.

Let's not talk about it.

Ärlighet och Slarv

2009-11-11T13:41:00.002+01:00

Det säger en hel del om personalen på mitt hotell i Hoi An, Vietnam, när jag kan glömma en bunte sedlar på ett bord i rummet och sedan upptäcka den orörd efter att tre-fyra omgångar personal passerat revy under dagen (städning, minibarpåfyllnad, de som hämtar tvätten samt de som fyller på fruktskålen).

Tyvärr säger det en hel del om mig också.

Fuckin' slarvpelle!

Bildförtydligande

2009-10-27T21:53:00.003+01:00

Förtydligande efter inlägget om hur jag köpte mig tid att skriva ett par blogginlägg:
Jag fick ett e-mail med frågan: "Lekt med en ask plåster?".
Ja. Lilltjejen lekte säkert 25-30 minuter med asken, och dess innehåll. Hon satte omsorgsfullt ett plåster på mig, nickade med frågan "Ont?" och klappade mig sedan på kinden och lade till "Bättre nu."

For the record - det gjorde SKITont att dra av plåsterna från min högerarm efteråt. (Hennes egna försvann när hon badade senare på kvällen).

Totally worth it.

Belöning till VAB-pappan

2009-10-27T10:43:00.003+01:00

Igår fyllde lilltjejen 2 år.
Idag kom hon utrusande till köket och ropade "KISS!!!!!"

Hon hade tultat iväg - helt på eget bevåg - till toaletten, dragit fram pottan, halat ner blöjan och kissat. Helt själv.

Nu känns det plötsligt mycket coolare att ha plågsamt pusslat om den här dagens möten till nästa vecka. Lilltjejen måste ha anat att det var rätt jobbigt att styra om saker, och tänkte att det kanske var rätt läge att ta fram det där pottkortet idag. Belöna pappa, liksom.

Smart tänkt, lilla gumman. Smart tänkt. Pappa är stolt som en tupp.

Logistik

2009-10-27T10:21:00.002+01:00

Det snackas ofta om att folk borde tvingas lära sig om barnuppfostran mm innan de skaffar barn, rentav grundkurser i blöjbyten mm.

Jag håller inte med.

Uppfostran är så individuellt, och vi behöver ett enormt mångfald. Låt folk hitta sin egen väg.

Blöjbyten... jag tror nog man lär sig rätt snabbt att byta blöjor hands on.

Däremot logistik. DÄR har vi ett behov.

Varje gång något av våra barn får en liten snuva eller annat som håller dem hemma från dagis inser vi hur inplanerade våra liv är, och vilken logistisk apparat som måste vevas igång för att hantera en enda dag.

I vår familj går både jag och min kärlek in i ett operativt krishanteringsläge. Vi drar en balja kaffe och synkar klockorna på sekunden.

"Ok, så om du är här till 8.20, så kommer farmor och passar henne till..."
"Sen svänger jag in på ditt kontor med henne i bilen, och du tar över ratten och droppar mig vid mitt kontor..."
"Förutsatt att farmor kan hämta lillkillen mellan 15.20 och 15.40, så du sedan kan köra och lämna..."
"Det återstår tre familjeportioner från långkoket i fredags, då behöver vi inte köra och handla..."
"Fast bara om mormor kan komma på onsdag, för då kan jag jobba över till...."
"Och då ordnar jag hyrbil så jag kan ta mig till..."
"Men kanske kan du delta i det mötet via Skype..."

Skit i andningskurser för blivande föräldrar. Skriv in dem på universitetets grundkurs i logistik. Tvinga dem att produktionsplanera för en fabrik med 200 pers, och en anstormande svininfluensa.

Det har de igen, tusen gånger om.

Och för er som gissar - ja, jag VABar idag. Lilltjejen har lekt med en ask plåster en stund nu.

Det gav mig hela 15 minuter att skriva detta.

Och tolv-tretton plåster på höger byxben.

Mafia girl

2009-09-25T21:23:00.002+02:00

"yeah yeah yeah - YOUR water. Sure. Whatever."

Mafia girl

2009-09-25T21:17:00.003+02:00

"Vad? Inte MIN leksaksborg? Hur menar du nu, pappa? Menar du att storebror står och gråter i köket och är skitsur på mig för att detta är HANS borg? Seriöst?"

Mafia girl

2009-09-25T21:14:00.004+02:00

"Vaddå? JAG?! Skulle JAG ha hotat Lollo & Bernie vid poolen nu nyss?! JAG?!?"

Pushover dad

2009-09-25T17:10:00.002+02:00

Today we are having lobster for dinner.

Because my son asked me "Dad. What does a lobster taste like? Can I try it sometime?"

I am SUCH a pushover.

Connection before Content is very comforting

2009-09-24T10:05:00.005+02:00

I work with leaders all over the world. From ministers to students, from top management to trainees.

My focus is how to develop Personal Leadership, and to do so in a way that is profitable for the organization. I do this by linking stuff the Leader is passionate about to the stuff the Organization is passionate about. Finally I link this to what the Customers are passionate about (thus interested in paying for).

The result is a true WOW-project, the kind of personal leadership development that you are actually interested in getting done. In order to lead others you must first learn how to lead yourself. Most leaders tend to forget that, and just give in to the first agenda they see on the horizon.

Now - since I literally work all over the world (on an average year I spin maybe 6-7-8 times around the globe) I always get the "culture"-question when I tell people what I do for a living.

Wait - first I actually always get the "well - MY boss sucks and could REALLY use some leadership development", but AFTER that I get the "but how does that stuff work with so different cultures?".

The thing is - it works very well. Every culture has its keys and levers. I have made a fool of myself so many times I can hardly remember half of them. But I listen to people, and I try to be super attentive and observant when I meet new cultures - just to get under its skin and figure out what the trigger points are. I actually compare myself with people giving back massages. First they just feel around, to see where the knots and stress points are. Then they put a tiny little finger on a certain point, apply a little pressure - and all hell breaks lose in your muscles.

And then it gets better.

Culture is like that. A leader from China or Vietnam is not different from a leader in Denmark or Sweden. Or from Jerusalem, or Dar es Salaam, or Düsseldorf.

We may have different gestures and different ways of reacting. Sometimes we bow our heads in an invisible nod, other times we fold like pocket knives from our hips up. Sometimes we greet others with a handshake, other times with one two or three kisses on the cheeks. In some countries we think Jim Collins's latest book is "THE shit", in others just plain "shit". In some cultures coaching is the only way to go, in others we should coach but call it anything but coaching.

Compare Goldman Sachs with Google, or IKEA with Millicom/MTG. Those cultures are more miles apart than if you compare a Tanzanian leader with a Swedish one. But for some reason people think the "cultural" issue is my great challenge if I do a workshop in Russia for a few days.

It is actually not that tricky. You see - the thing I always find great comfort in is the human behind the mask.

Take away all the postures and coatings, ignore the powerful suit-tie combination or the impressive desk, or the minimalistic office or the maximalistic office or the way-to-cool clothing or the overly-relaxed-ambiance....

...strip away all the "stuff" and connect for real with whomever is in front of you, and you know what?

Suddenly you see a man/woman who thinks about balancing work and family life. You see someone who lights up when he or she thinks about when the son/daughter took their first steps. Someone who can lie awake at night worrying about how to bring up the kids right, or how the world is a more dangerous place today, how the markets are more fiercely competitive now than they were 10-20-30-40-50 years ago.

Suddenly you see someone who wants to be happy and make a difference.

More or less. Not always exactly the same, but the universal themes are not more than one or two handfuls. And after 14 years in the business I know them by heart when I see the signs.

Once you connect - the rest is just implementation. If you have a strong enough Why - the What and the How will take care of itself. It is all about energy, and where to direct it most efficiently.

I find that comforting. Especially when I meet some leaders - the ones that huff and puff and want to blow away any bloody leadership consultant who dares enter their lair. I know that they are just human. Like all of us.

And if we can only connect, then we can start changing stuff. Really fast, and really fun.

Connection before Content is an old cliché, but amigo - it is so true.

Allt man egentligen behöver...

2009-09-21T22:05:00.002+02:00

...är en skiva rostebröd, pappas pjuck och en lillasyster som är ofattbart på.

Våra barn är för coola för oss vuxna.
Jag fick inte vara med.

Slyna eller Hynda?

2009-09-20T21:30:00.003+02:00

Jag blev lite kluven på perrongen på Stockholm centralstation igår.

Det var väl vid lunchtid, och jag väntade på tåget till Malmö.

Samtidigt väntade många andra på samma tåg, bland annat mamman på bilden med ett litet barn i bärselet. Ett litet litet barn, säkert bara några månader gammalt.

Småbarnspappan vaknade direkt inom mig, och en varm våg av empati vällde upp.

"Åååååh, så sööt" tänkte jag. "Hon är ute och reser med lilla bebisen, kanske första längre resan... åååååh, så sött".

Sen lyfte hon upp vänsterhanden, tog ett djupt bloss på en cigarett och blåste lojt ut röken strax över barnets huvud.

*konstpaus*

Ni förstår - konsultpappan är rätt binär. Det är ett eller noll. Jag har mött tillräckligt många märkliga människor i livet för att inte ha förutfattade meningar: Alla är goda, tills motsatsen är bevisad.

Hon bevisade just motsatsen.

Jag gick fram till henne (detta är inte persontypiskt för mig, men jag har ändrat vissa beteenden sedan jag själv blev småbarnspappa) och sa: "Vet du om att det där är riktigt skadligt för ditt barn?".

Hon tittade argt på mig, och sa:
"Du - om jag röker eller inte är helt och hållet min ensak. Dessutom ammar jag inte längre."

Då insåg jag - den här tjejen tror säkert att det är ofarligt så länge hon inte blåser röken rätt i bebisens ansikte. Hon har ingen aning om cancerogena ämnen och allergena substanser som sätter sig i kläder och tyger.

Hon är bara inte smart nog att vara mottaglig för något jag kan säga.

Så jag fnös, vände mig och gick bort till andra sidan perrongen.

Minns ni teoriproven för att få körkortet? Minns ni alla körlektionerna? Ganska många kuggas på uppkörningen - bara att bita ihop, öva mer och sen försöka igen.

Vi har ett ofantligt regelverk för att få köra bil eller utöva mängder av relativt simpla yrken.

Men barn - det får precis vem som helst skaffa.

En ansvarslös idiot kan stå och röka med barnet i ett bärsele på magen, och bara inte vara intellektuellt redo att ens förstå att det inte är bra.

Så här i efterhand inser jag att jag skulle tagit min väska i svart, hårt kompositmaterial och svingat den i huvudhöjd mot henne så hon fått kasta sig undan. Sedan skulle jag sagt "Oj - blev du arg på mig nu? Oj... förlåt - jag bara utgick ifrån att du gillade när någon annan utsätter dig för livsfara. Jag menar - du försöker ju ha ihjäl din egen unge. Hemskt ledsen om jag missförstod dig. Här - ta emot min penna i ditt öga som ett tecken på min ånger - oj, jäklar - där tänkte jag nog fel igen. Sorry - bara ser hur din unge får allergier om några år och förhöjd risk för en handfull cancerformer för att du bolmar intill henne. Mitt misstag. Hemskt ledsen. Säker på att du inte vill att jag försöker knuffa dig framför tåget? Lite busigt lekfullt knuffande sådär? Jag menar - du lattjar med andras liv, så andra borde väl få lattja med ditt. Eller? Oj - nu ser du arg ut - vill du slå din unge också, kanske? Det är nog inte lika farligt som halsbloss när man är 3 månader men kör loss."

Jag vet att jag raljerar, och att jag verkar elak och dum.

Men när jag ser en sådan slyna (eller är det hynda som är mer P.C. i sammanhanget?) behandla sitt barn på det sättet så blir jag bara så förbannad.

Puh.

Gräsänkling

2009-09-17T19:03:00.002+02:00

Min kärlek är iväg på något slags Kick Off på företaget.
- Don't wait up, sade hon igår kväll när vi planerade dagens kväll. (Kan man säga så? Dagens kväll?)

Men det tänker jag göra. Se det som träning inför när kidsen är tonåringar. Då tänker jag sitta med en bok och glasögonen på nästippen och titta upp lite lagom spelat förvånad när de kommer inramlande på nattkröken.

- Oj. Kommer ni nu? Skulle ni inte ut ikväll? Oj - är klockan redan halv tre? Minsann, minsann. Det visste jag inte, jag råkade bara sitta uppe här med en bra bok.

Sen, när de lagt sig, smyger jag upp på deras rum och norpar mobiltelefonerna och kör något ofattbart coolt trace-back program som visar EXAKT hur de rört sig i stan under kvällen. Sen samkör jag det resultatet med ett program som håller koll på var skolans bad apples rört sig under samma tidsrymd - mest för att utesluta att de håller på att hamna i dåligt sällskap.

Jag inser att rätt mycket av min framtida nattsömn hänger på tunga teknikinvesteringar och grova integritetsbrott. Men jag ÄR faktiskt en orolig själ och världen BLIR faktiskt råare och hemskare ju äldre jag upptäcker att mina barn blir.

Nu är det dags att inleda den timslånga görafärdigochnattabarnen-processen.

Peace out, amigos.

Shhh....

2009-09-16T20:15:00.003+02:00

Nu har de somnat.

Båda två.

Jag har tittat till dem. Rättat till täcket under hakorna, och viskat till dem att de är trygga och friska, och att pappa alltid kommer att skydda dem. Alltid.

Vi har två underbara barn, min kärlek och jag. Ibland undrar jag hur vi haft sådan tur med båda barnen. Friska och trygga.

Men vi är inte så dåliga själva.
Min fru är perfekt. Jag är själv helt ok. Vi sliter hårt för att ge våra barn den trygghet de förtjänar. Både emotionellt och materiellt.

Just nu känner jag i ett stort varmt gosigt moln inom mig att vi faktiskt lyckas rätt bra.

I kväll får vi vara lite självgoda.
Ok?

Vem stämmer man?

2009-09-14T22:18:00.002+02:00

När vi flyttade till nya huset förklarade statliga televerket a.k.a "Telia" att de endast erbjöd IP-telefoni i vårt nybyggda område. Jag förklarade att vi inte ville ha det, utan "vanlig hederlig" telefoni.

"Nä."

Så nu har vi IP-telefoni, eftersom det inte går att få något annat.

Idag skickade jag en fråga till 112, eftersom jag läst i Aftonbladet om hur SOS Alarm inte kunde lokalisera mamman som ringde, eftersom hon har IP-telefoni.

Jag tillhör kategorin som tänker tramsigt långt i förväg, och sedan agerar kallt och aggressivt kontrollerat i en krissituation. Därför e-postade jag till 112 och frågade hur jag kan kontrollera om de kan lokalisera mig och min familj. Jag vill helst inte vänta till ett skarpt läge med sådant.

De svarade: "IP-telefoni kan påverka våra möjligheter att lokalaisera samtalet, samt att du inte alltid hamnar på rätt SOS-central, du är ju också beroende av att internet och elnätet fungerar. Om du vill ha ytterligare information om hur du påverkas kan du kontakta din IP-telefoni leverantör."

Handen upp, ni småbarnsföräldrar som tänker: "Jamen det där är väl gott nog. Jag chansar på att det funkar bra."

Jag skall vidarebefordra svaret till Telia, men något säger mig att de inte klarar av något.

Vem stämmer man om man inte har tillgång till 112 i sitt hem?
Telia - som vägrar leverera annat än IP-telefoni?
Staten - som inte kan leverera SOS Alarm till mitt hushåll?

Många år kvar, min kärlek.

2009-09-13T23:25:00.002+02:00

Gjorde just ett test som min vän Mikael tipsade om.

Det verkar som om jag och min kärlek kan andas ut. Vi har massor av år tillsammans att gotta oss åt. Jag är tydligen bara barnet och kommer att leva skitlänge.

Puh.

Det svåra är att inte köpa prylar

2009-09-12T12:12:00.005+02:00

Förlåt, lillkillen min.

Du är bäst i världen.

När jag säger nej i leksaksaffären så betyder det inte att jag inte älskar dig. Det betyder inte heller att vi inte har råd.

Du ville köpa den lilla modellbåten, och jag sa att vi bara var där för att köpa present till Filips kalas. Du såg så besviken ut, och jag hatade att behöva säga att man inte kan köpa leksaker till sig själv varje gång man går förbi en leksaksaffär.

Sen gick vi vidare och jag såg besvikelsen i dina ögon när du petade på olika saker du ville ha. Och jag hatade att inte bara vara vuxen utan att även behöva agera vuxet.

Jag hatade tanken på att du kunde plocka ihop tio-tolv leksaker i den prisklassen och att det inte hade varit ett problem att låta summan försvinna i de allmäna utgifterna i september månads budget.

När du sen fastnade framför den lilla TV:n som visade legoreklamfilmer gick jag bestämt tillbaks till modellhyllan och slet åt mig den största jävla modellbåten de hade, en Atlantångare, dryga metern lång, för tusen spänn. Jag tänkte att vad fan skall det vara för mening med att jobba hårt och tjäna pengar om man inte kan skämma bort sina barn.

Men sen lade jag tillbaka kartongen i hyllan. Du fyller år om ett par veckor, och vi har köpt en enorm borg till dig, med riddare och hästar. Dessutom har jag köpt fyra löjligt stora lådor med lego till dig, men det har jag inte vågat berätta för din mamma ännu. Och kanske även ett Star Wars rymdskepp, i ärlighetens namn. (Samma där med din mamma. Out of the loop). Men det är till din födelsedag.

Idag var jag tvungen att se din besvikelse när du inte fick den lilla modellbåten du pekade på. Jag var tvungen att lägga tillbaka en meterlång skalmodell av Queen Mary för att du inte skall bli en bortskämd unge som blir skitsur om du inte får allt du pekar på. "Men fan, fassan, vad snål du är - ALLA mina polare på sigtuna hum har ju fått en porsche av SIN pappa!!!"

Du förstår, älskade lillkille - det svåra är inte att vilja ge dig allt du pekar på.
Det svåra är att motstå frestelsen att göra det, så att en present är något spännande och överraskande när du fyller år. Så att du lär dig nöjet i att bestämma dig för att spara till den där stora grejen, och sedan att gå in i affären med ett triumfartat leende och säga: "DEN där skall jag köpa nu!"

Så vi väntar med den där lilla modellbåten, va? Du håller ju på att samla till ett sådant där stort lasersvärd som Yoda har i den tecknade Star Wars. Ok? Spara några veckor till, så är du där.

Jag vet att det dröjer några år innan du är gammal nog att läsa det här, men jag ville bara förklara mig för dig nu.

Vi kan ju ta ett snack om det efter din födelsedag också, när du sitter vid din borg och låter rymdskeppet anfalla riddarna. Tror ämnet är mindre laddat då. För oss båda.

Nattpasset

2009-09-08T22:50:00.002+02:00

Jag jobbar nattpasset. Förbereder morgondagens workshop i Düsseldorf.

Nyss skrek lilltjejen till på ovanvåningen. Jag rusade upp, slet ljudlöst med mig en napp från en av mina nappgömmor och lugnade henne innan hon hunnit skrika upp sig ordentligt.

På vägen tillbaks till arbetsrummet tittade jag till lillkillen.

Han sov på rygg, med armarna sträckta vitt och brett över hela sängen. Någonstans har jag läst att barn som sover så känner sig trygga.

Det kanske bara är båg, eller också kanske jag bara har drömt det.

Men just i det här ögonblicket betyder det hela världen för en konsultpappa som packar väskorna för att vara borta två nätter.

Min familj är frisk.
Min familj är trygg.

Gott så.

"Jag är inte nyfiken, men vill väldigt gärna veta..."

2009-08-30T21:57:00.002+02:00

Fick ett e-mail från min kära mor nyss. Det började: "Jag är inte nyfiken, men vill väldigt gärna veta..."

Mamma.
Jag vill inte rätta dig, men vill väldigt gärna korrigera ditt påstående.

;-)

...och det är helt ok att vilja veta mitt schema för de närmsta veckorna.
Det lär jag också vilja om lillkillen växer upp och skaffar ett jobb där jag inte riktigt har koll på vilka världsdelar han kommer att befinna sig i den kommande veckan.

Du ÄR nyfiken. Och det är jag med. Det går i släkten.
Jag ringer i morgon.

Kram

Det starkaste och det svagaste i mig

2009-08-30T13:44:00.003+02:00

Har varit lite tyst några dagar nu.

Lilltjejen satte en morotsbit i halsen i torsdags kväll. Hostade och fick upp den, trodde vi. Men tydligen satt det kvar en liten liten liten bit någonstans. Det pep lite när hon andades.

Tre timmar senare satt jag i en operationssal på MAS. Jag hade på mig en vit sparkdräkt, hårskydd och skoskydd. Jag satt bredvid bädden där min lilla flicka låg. Den lilla späda kroppen, knappt två år gammal.

Narkosläkaren var tydlig.
- Du skall bara tala lugnande och trösta henne. Hon kommer att vrida och försöka slita sig när vi sätter andningsmasken över hennes mun. Vi håller fast henne, så vi blir bad guys. Du skall bara trösta och lugna henne.

Sen förde de en plastmask över hennes mun. Hon var redan så trött. Först av den långa kvällen, sen av deras resultatlösa försök att föra in en nål i hennes vänstra arm.

När masken kom på slet hon för sitt liv. Hon vred och kämpade, och de tryckte ner henne och höll fast henne.

Jag skulle bara trösta, och jag har aldrig varit så stark förut. Jag tittade med varma ögon på henne, och talade med min lugnaste röst. "Shhh... det är ingen fara. Allt kommer att bli bra. Shhh... Bara andas in, så kommer du att somna så skönt. "

Hon tittade på mig med skräckslagna, tårfyllda ögon. Inte arg, inte rasande, bara med förtvivlad desperation som tycktes lysa frågan: "Varför låter du dem göra så här med mig, pappa? Varför?". Hon såg så rädd ut. Så himla rädd.

Och jag hittade lite mer styrka inom mig, och smekte henne över pannan. "Andas, lilla gumman. Det är ingen fara. Pappa är här, och jag kommer aldrig att lämna dig. Shhh..."

Detta är det starkaste jag varit. Någonsin.

Att ringa hem till min kärlek och säga att vet pipande ljudet är en morotsbit som stoppar luftflödet till ena lungan och att de skall söva ner vår dotter och att hon nog bör åka hit så fort hon nattat lillkillen och ringt hem vänner så de kan sova hos oss om lillkillen vaknar - det krävde också rätt mycket styrka. Framför allt att säga det med lugnande röst och lägga till att allt är ren rutin och att hon absolut inte behöver oroa sig. Inom mig såg jag läkare komma ut och säga att "Det är oerhört tragiskt, men ibland under narkos på små barn...." eller "Det finns inget enkelt sätt att säga detta, men det inträffade en komplikation som....". Det kanske är fånigt, men jag återkom gång på gång till hennes blick när hon sövdes ner. Förtvivlad och oroad och fastlåst vid mina ögon. Hon skrek och vred sig som en ål, men tittade hela tiden rakt på mig och förstod inte varför jag lät dem göra så med henne.

Jag antar att det var ren utmattning från min sida, men den där blicken brände sig fast i mitt huvud.

Framåt småtimmarna kom de ut till oss. De hade med en liten plastburk med en liten morotskub inuti. Den som blockerat och skapat pipandet.

Allt hade gått bra. Men lilltjejen skulle vara tvungen att vara kvar för uppvakning och röntgen och mängder av provtagningar. Minst en dag.

Jag körde hem efter beskedet. Min kärlek satt ensam kvar i väntrummet, och sedan i uppvaket, och sedan i lilltjejens rum.

Själv satte jag mig vid datorn därhemma. Hade tittat till lillkillen. Hade fått en klump i magen när jag såg lilltjejens tomma rum.

Jag förberedde fredagens workshop. Klockan fem på morgonen var jag färdig. Klockan sex vaknade lillkillen.

Jag körde honom till dagis. Sen in på en mack. Tankade bilen. Drack två Red Bull. Körde till Olympiastadion i Helsingborg. Genomförde min workshop, blockerade ut alla tankar, satte mig i bilen, drack en Red Bull till, körde hem. Halvvägs fick jag SMS hemifrån om att lilltjejen friskförklarats och nu skulle skrivas ut.

Då grät jag. Jag var tvungen att stanna ute i väggrenen på motorvägen och sitta och darra en stund. Jag var helt slut, psykiskt och fysiskt. Mäktade inte med att ens sitta upprätt. Jag minns att jag tänkte "Andas och sätt dig upp, för fan." Jag satt där säkert 10 minuter. Sen körde jag hem. Och på vägen hem hann jag bli ofattbart lycklig och ofattbart tacksam.

När något händer med ens barn och riskerar att bli fruktansvärt tragiskt. Då blir man det starkaste man kan bli, för att hantera att man är som mest sårbar och svag som man kan vara. Det måste vara naturens sätt att hantera sådant här. Man vill kasta sig till marken och gråta hejdlöst av sin oro, rusa upp och riva omkull allt som står upprätt och skrika rakt ut i skräck. Men detta magiska barn får en att fyllas av en styrka och kraft så man istället sätter sig lugnt med barnet i famnen och säger "Shhh... Oroa dig inte. Allt kommer att bli bra. Pappa är här, och jag kommer aldrig att lämna dig. Shhh..."

Det var en mycket lång natt mellan torsdag och fredag. Det var en mycket lång fredag.

Resten av helgen har det känts mycket mycket mycket bra. Och säkert 3-4 gånger i timmen har jag och min kärlek tittat på varandra och suckat av lättnad.

Vi är lyckligt lottade.

Tankar jag inte kan släppa

2009-08-26T22:42:00.002+02:00

Jag är plattfotad. Mina fötter är som ankfötter, storlek 42.

Båda kidsen är plattfotade, efter mig.

Min kärlek dansade balett 11 år av sin uppväxt.

Jag kan inte släppa tanken på att hon nog är lite besviken på mina fotvalvsgener.

Killer

2009-08-26T22:25:00.003+02:00

Min svägerska A har en liten chihuahua. Den heter Chelsea. Efter fotbollslaget, antar jag.

Scary hund, de där chihuahuorna.

Undrar vilken sorts bytesdjur den jagar när den är vild och crazy och hänger med sina chihuahuapolare från förr?

Jag menar, en Rhodesian Ridgeback kan ju "ställa lejon", vilket alla ägare till sådana med manisk intensitet brukar upprepa. Gång på gång, som om det är hundens främsta syfte i livet.
Skitanvändbart i Malmö. Varje gång jag möter ett lejon på gågatan utanför kontoret brukar jag tänka "HELVETE! - Att jag inte skaffade den där Rhodesian Ridgebacken när alla andra gjorde det!"

Men frågan kvarstår. Vad "ställer" en flock chihuahuor? (For the record - det är skitsvårt att böja ordet chihuahua på så många sätt som jag gjort i det här inlägget).

Rådjur?

Får?

Jag ser tjugo nervöst darrande chihuahuor som står i en halvcirkel runt en hjort och osäkert tittar på varandra och undrar vad de skall göra, om någon borde börja skälla eller försöka nafsa på hjorten.

Bara en gång vill jag gå runt med en liten darrande chihuahua i Malmö och presentera den som "Killer", och slita undan den när någon vill klappa den. "Är du inte KLOK?! Chihuahuor är uppfödda för att ställa dovhjortar och mammutar. Killer kan slita loss dina fingrar som vore de Bullens pilsnerkorvar. Akta dig, för fan."

Bara en gång.

Kanske kan jag låna Chelsea en eftermiddag.

Sleepless in London

2009-08-26T02:13:00.002+02:00

Sitter vid skrivbordet och Twittrar.

Jag blev arg på att Hilton struntade i att min profil tydligt specar att jag vill bo högt uppe och att de tror att trådlöst Internet är en kul bonus som vi egentligen inte BEHÖVER.

Det är lustigt hur bra resultat man uppnår genom att stå som en stenstod i mörk kostym och upprepa:
- I understand that you cannot help me. That is ok. I want to speak to your superior now.

Det funkar alltid. Jag är nu uppgraderad till "Keats Suite". Bra att ha möten här. Hilton Metropole's "Executive Rooms" är patetiska på gränsen till tramsiga.

Jag vet att jag borde sova nu, och att det inte blir mycket sömn de närmsta dygnen.

Men jag råkade ställa en fråga på Twitter, och nu har jag fått så många kul svar och hittat så många skoj människor att jag bara MÅSTE sitta kvar en stund...

The new business normal

2009-08-24T20:43:00.002+02:00

This has been a long long long year of companies reacting to extreme circumstances. But has these last 12 months or so been extreme? Really?

I look around and I see fierce competition. Fierce, mindbogglingly hard competition.

Just think about it. I asked Michael, my executive assistant in Bangalore, to find me five or so business cases from companies that operate in crushingly competitive circumstances. I wanted to create an exercise for companies who want to be creative and innovate.

It turned out I gave Michael an impossible task.

Look around in the world. Tell me what you see. Do you see ANY business that is not under fierce competition? Do you see ANY organization that doesn't wish for calmer tides?

Half of my time I coach management teams or individual leaders. I am so tired of hearing leaders and managers in organizations complain about how things are extremely hectic right now, but that things will most certainly clear up after the summer/fall/winter/spring. Only to hear them complain six months later that things are extremely hectiv right now, but that things will most certainly clear up after the summer/fall/winter/spring. This is repeated until I can finally convince them that there is a naughty little pattern in their behavior.

But this is not rocket science, my friends. Every business is under extreme duress. You are constantly facing extreme competition and shrinking margins. This is the new normal.

The market you operate in is NOT going to relax and become pelasantly lucrative and competition free 6-12-18-24 months from now. The demands on you as a manager and leader will not diminish, pressure will not ease and the speed of change will only increase. You will be expected to deliver more in shorter time with less resources.

This is the new business normal. Ok?

So what the hell do we do?

Anita?

2009-08-21T09:23:00.002+02:00

När jag var på väg in genom dörren till fastigheten där jag har kontor blev jag hejdad av en kvinna.

- Jobbar Anita här?

Jag tittade på henne. Tittade sedan på väggen vid sidan av dörren, där finns cirka trettio olika företag i fastigheten, fördelade på fyra våningsplan.

Darwin, föffan! Skärp dig!

Utan dina andetag

2009-08-21T08:24:00.003+02:00

Idag är det exakt fem år sedan vi gifte oss.

Det känns fortfarande som om vi bara dejtat något halvår, men vi har faktiskt två barn och ångest över bindningstider på villalånen. Jag tvättar kombin och funderar ofta på om vi valt rätt växter till planteringen runt ljugarbänken vid förrådet.

Den där dagen för exakt fem år sedan. Det är den bästa dagen i mitt liv. Den blev helt perfekt.

Det tyckte jag dagen efter bröllopet, och det tycker jag fortfarande idag.

Ville mest att du skulle veta det.

Sura Gubbens Limoncello

2009-08-16T20:51:00.002+02:00

För ett par veckor sedan fick jag för mig att hemgjord Limoncello var ett måste.
18 organiska ekologiska och aerodynamiska citroner senare var first batch på gång.

Restprodukterna blev till ett halvt kilo citronsylt och ett par liter citronte.

Idag var limoncellon färdig. In i frysen med en testflaska för att se om balansen mellan sött och surt var rätt.

Japp.

Även min kära fru var imponerad. Perfekt citronsmak! tyckte hon.

Återstå att se vad jag skall göra härnäst. Sura Gubbens Citronsylt, Sura Gubbens Citronte och Sura Gubbens Limoncello är ett faktum.

Kanske dags att byta karriär?

Soundtrack

2009-08-13T09:33:00.000+02:00

Jag behöver ett soundtrack för hösten.

About faith

2009-08-12T10:45:00.002+02:00

I am not a religious man.
I do - however - have faith. In humans. In life. In mother earth.

This clip by Bobby McFerrin always fills me with great faith in humanity. Don't ask me why, it just does.

There is something that just clicks when we humans realize something we didn't know that we knew from the start.

When we figure out that we ALL know something together, and when we collectively get impressed by ourselves - THAT's when we can accomplish things that are good.

Together.

That gives me faith.

And for some reason this short film gives me that feeling. I don't know why, really.

Fina ben

2009-08-11T21:53:00.005+02:00

Vi sitter sida vid sida i soffan, med varsin laptop på våra ben.

Hon kommenterade nyss:
- "Du har otroligt fina ben, för att vara man"

Jag svarade inte. Kastade bara en lång blick längs mina ben. Visste inte riktigt vad jag förväntades svara. ("Vad? De här gamla trasorna?", "Ja - dessa på en brud så rockar det!", "Om du bara visste vad jag brukade ragga med de här spirorna när jag var ung.")

Ibland skall man inte ställa några frågor, utan bara ta vara på de komplimanger man kan få av sin fru efter snart fem års äktenskap.

Fina ben. Ok.
I can work with that.

Priceless and Timeless

2009-08-06T16:16:00.002+02:00

Prepping the pool for the kids: 15 minutes
Prepping the kids for the pool & sun: 20 minutes
Watching the kids have fun in the pool: 3 minutes
Cleaning up one of the kids puke and the poo from the pool: 25 minutes
Cleaning up the kid who puked and crapped in the pool: 15 minutes

Value of those 3 minutes in the pool: Priceless
The art of being a father: Timeless

Rena barnleken

2009-08-05T22:39:00.003+02:00

Jag klev ut på gräsmattan och ville vara med i ungarnas lek. Lite prövande tog jag ett av familjens 17-18 vattenvapen i handen.

Lillkillen skrek åt mig:
- "NEJ, PAPPA!!! Du får inte vara på gräset utan sköld!!!"

Ååååkej...

Två snabba:
1. Varför är våra matbordsunderlägg sköldar som tydligen måste bäras på huvudet?
2. Varför säger man att något är "rena barnleken" när barnlekar alltid är så ofattbart komplexa?

Back in business! New offices!

2009-08-05T14:01:00.006+02:00

This week is labeled "Starting up" in my iCal.

Normally I start up business in overdrive, hitting the ground running after the summer vacations. And it almost tears me apart to go from zero to 120 in the blink of an eye.

I have slowly been moving all my stuff to the new offices - enjoy the pictures - and every afternoon I get to pick up the kids from daycare.

The summer vacation has been fantastic. Superb. 4-5 weeks of pure relaxation and quality/quantity time with the family. Pictures are coming.

But for now - it's good to be back in business.

Oh - and the new office is closer to the central station in Malmö, and it sports an über coffee machine. Welcome for a chat and a sip.

Mafia girl

2009-07-10T21:54:00.004+02:00

"So, my friend. You will give me 20% of your daily profits.
Or my brother here will... ah... make you feel pain.
You understand. Yes?"

Summer 2009 - the Day of the Soaking

2009-07-08T14:26:00.003+02:00

"This time - it's personal."

Starring:
"Lillkillen" as Tiny little Bond, James Bond
"Konsultpappan" as Dr Evil-and-drenched-in-water

[Coming soon to a theater near you.]

...and the living is easy.

2009-07-04T22:11:00.007+02:00

From today and roughly a month forward - I am on vacation.

I work very very very hard, but my relaxation skills are matched by almost none. If you say "jump", I say "na-ah". That's how I roll - the whole summer long.

This also means that this blog will perhaps be slightly neglected. Sorry about that.

So let's dust off those vintage Bill Withers and Steve Winwood records, break open a nicely chilled bottle of Rüdesheimer Magdalenencreuz spätlese and wear dark shades that say "I really don't care. And you shouldn't either."

It is summertime....

Tweetup with business bohemian

2009-07-04T21:55:00.004+02:00

Met up with a friend from Twitter yesterday - a good example of how odd roads cross and strangers from across the world turn out to have offices only 100 m across a square in Malmö.

I have met people from the blog-world before, but this was the first time Twitter has extended into RL; this in the form of Stephan - aka @Ekbergh on twitter, also unfolding his life and passions on his blog.

His company Travelstart just moved to shiny new offices in smack central Malmö, so we met up in the pleasant chaos there. The picture is gently borrowed from the Travelstart Sverige Blogg.

Nota bene: If you get the chance - try to get yourself invited up to their offices in Malmö. They have an über coffee machine and are nice folks.

Twitter

2009-07-01T11:23:00.002+02:00

Ibland blir jag lite mätt på allt snack om hur man skall skapa affärsnytta av "sociala medier" som Twitter mm.

Inte fan går vi runt och funderar på hur vi skall kunna kapitalisera på fikasnack och rykten vid kaffeautomaten. Och ändå vet vi att just den sortens samtal är livsviktiga för att bygga kultur och samhörighet i organisationer.

Kan vi inte bara acceptera ATT saker som Twitter inte nödvändigtvis måste kunna formaliseras till affärsnytta? Kan vi inte bara tänka att "hey - det där är lite kul, ju".

Tänk inte ihjäl det.
Just roll with it.
För fan.

What lead up to this climax?

2009-06-30T22:49:00.003+02:00

The older I get, the more often I get interested in the stuff or events that have lead to the very moments we see before us.

Like this.

I was in the taxi, on my way to Kastrup Airport in Copenhagen. It was 5 AM yesterday (Monday morning), and just outside the airport area.

These kids were on top of the world. He sang something to her and she was laughing her ass off, pushing him around on the luggage trolley. It was so evident that this very moment was the peak of their night. I have no idea what they were doing outside the airport (it was not AT the airport) in the outskirts of Copenhagen. I cannot figure out where they found the trolley, nor why they are wearing student hats several weeks after graduation days.

But they looked super happy. And they made my morning.
Thank you, kids.
And never stop that party.

Frestelser

2009-06-28T22:40:00.003+02:00

Min kärlek gillar att jogga långt och länge. Hon lämnade nyss över sin lilla iPod Shuffle till mig.
- Fyll den med vad som helst som går att springa till.

Jag har nu ofattbart svårt att välja mellan att vara kärleksfull make och min ryggradsinstinkt att fylla iPoden med:

A. hela Smurfhits 13
B. endast Oompa-Loompa:låten från Kalle och chokladfabriken
C. endast "Pump up the jam" av Technotronic från 1989
D. Kjell Enhagers guidade avslappningsmeditationsövning "Världsklass"

Fan. Jag lät kärleken bestämma. Det blev lite blandad, soft hip hop. Bra att springa till.

Doften av sommar

2009-06-26T11:01:00.003+02:00

Bara en kortis i London kvar. Måndag-tisdag nästa vecka.
Sen skall jag "såsa på kontoret" onsdag till fredag. Det står så i min kalender. "HQ, såsa", smäck över tre dagar.

Jag vill glida över i semesterläget. Kanske rentav strunta i kostymen och sitta i sandaler, shorts och linne bara för att markera hur odrägligt semesterredo jag är.

Igår fixade vi pass åt lilltjejen. Hon var astaggad, och höll hårt om min jobbväska när vi väntade på vår tur.

It's about the CHANGE, stupid!

2009-06-25T14:42:00.002+02:00

I was thinking about change strategy the other night.

Here's what I think you must do in order to create genuine change:

A. Get to know the classics in your chosen fields of knowledge, and get to know how to break the mold set by them. Not because the classics necessarily are wrong (on the contrary - they are usually very solid and true) but merely because the polite disobedience of man's established truths is the beginning of any significant attempt to further our knowledge and better ourselves.

B. Get to know the really marginal stuff of your chosen fields of knowledge. This is where you find the inspiration or the stem cells of any change worth fighting for. You NEVER find the fuel for radical change or quantum leaps under the section "What we - the establishment - already know of and agree about". You more often find it in the really marginal stuff. Look under the section "What we - the establishment - find ridiculous and/or plain silly".

And that's all I've got to say about that. Now go find some stuff to change!

Sleepless in Düsseldorf

2009-06-23T23:00:00.003+02:00

I was Sleepless in Düsseldorf last night. Again.
Fell asleep around 2 AM.

There has been quite a lot of Sleepless postings here on the blog over the last year.
It usually correlates rather well with the amount of nights I spend on hotels around the world.

But I have a light at the end of the tunnel. Tomorrow I head back home.
Next week I have a single night in London to check off.

Then the Great Vacation will arrive.

Man - I deserve this vacation. Days and weeks free - with my wife and kids.

I promise to drink pastis every night in the sweet spot where the evening sun hits the nook of our house just around 8-9 PM in the summer.
I promise to play with the kids every day until they ask me to grow up and leave them alone.
I promise to make out with my wife on the couch every night (again - until she asks me to grow up and leave her alone).
I promise to ignore work calls and ignore or send smug replies to work related e-mails.
I promise to sit on my ass and do nothing. A lot.
I promise to run barefoot on our lawn, and walk barefoot around the block with my son whenever he wants to take a walk in the late afternoon.
I promise to finally listen to whatever that inner voice has been trying to tell me during the spring. I have been too busy to listen to it. Sorry about that.
I promise to go all in with this summer. It deserves that. I have deserved that.

Mmm....

Yes.
That about covers it.

Signing off now. Need to unwind with an episode of House before I go to sleep.

Skydd mot den elaka solen

2009-06-17T19:12:00.002+02:00

Jag bommar ettan ibland.
Tvåan absolut.
Trean fixar jag.
Fyran hade jag ingen aning om.

Fan. Jag är ingen bra solskyddspappa.

Choose, dammit!

2009-06-17T19:08:00.001+02:00

Something happens to us when we get a choice. And it is not always good.
A bit counter intuitive at first - but Barry Schwartz explains it with such an elegance.

Sleepless in Klippan

2009-06-15T23:42:00.003+02:00

Delmål 1: Måndag avklarad.
Nu tre dagar workshop i Klippan. Så nära hem, men ändå inte hemma.
Delmål 2 är tisdag, 3 onsdag och 4 torsdag.
Sen är det midsommar!

Sen Düsseldorf två övernattningar nästa vecka.
Sen London en övernattning veckan därpå, måndag till tisdag.

Dagen efter det, den 1:e juli. Dagen med stort S.
S som i Semester.

Varenda liten cell i vartenda litet skrymsle av min kropp längtar. Det har varit en lång och slitsam vår och försommar.

Fira delmålen

2009-06-15T15:40:00.002+02:00

Att känna framgång innebär inte alltid att vänta med segerns sötma tills du är helt framme vid ditt mål. Ibland är det delmålen som måste firas.

Som den här killen.

Ni förstår vad jag menar när filmen närmar sig slutrutorna.

Cheeze blindness

2009-06-13T23:59:00.006+02:00

Whenever I am at the grocery store I tend to think "Cheeze! We need cheeze."
This thinking rarely correlates well with the actual need for cheeze at home.

Often we have several blocks of hard cheeze in the fridge.

Like now. There is 3-4 large pieces of cheeze in there. We are gnawing away at a hefty chunk of Herrgård. On the shelf below it is a pristine, unopened block of Grevé.

So naturally, when I went shopping today, I bought a massive slab of Präst-cheeze.

And when I just went to the fridge to get photo documentation of this, I noticed that it appears to be the same thing with vanilla yoghurt.

What is your compulsive shopping item?

Konstiga barn leka bäst

2009-06-13T20:17:00.007+02:00

Jag älskar mina barn, och jag älskar att leka med dem.
Jag bara önskar att jag oftare fattade vad leken går ut på.
DE verkar ju förstå vad de leker. Och då är det ändå bara en av dem som kan snacka.

F'låt...

2009-06-12T23:07:00.002+02:00

Min kärlek satte sig för en stund sedan bredvid mig här i soffan.
Vi har varit på studentfest, båda ungarna däckade i bilen på väg hem.

Jag var designated driver, så nu sitter jag med en liten cognac i en stor kupa. (Det ser mindre knarkigt ut än det omvända).

Hon tittade på min skärm, där bloggen var uppe. Jag är själv rätt stolt över den nu. Notera ex. hur fint bilden fadar över från mig och lillkillen till mig och lilltjejen. En komplimang är nog på ingång, tänkte jag, när hon "mmm...":ade.

- Jag tycker inte om när du skriver på engelska, sade hon.

Nu har hon gått och lagt sig. Jag skall kolla lite Twitterpolare innan jag gör mig i ordning.

Men jag klurar på det där med språk. Det är faktiskt svårt för mig. 80% av mina uppdrag är på engelska. 80% av mina kunder talar engelska och inte svenska. Av mina läsare gissar jag på att 4-500 av dem är gamla internationella kursdeltagare som håller kontakten med mig genom att läsa min blogg. Och i ärlighetens namn händer det oftare att jag har svårt att hitta ett specifikt ord eller uttryck på svenska (vad heter förresten designated driver på svenska???).

Jag är kluven. För mig är det viktigt att vara konsekvent och inte spreta.
Samtidigt har jag läsare som är engelsktalande och läsare som är svenskar - och vi svenskar talar bra engelska.

Så jag fortsätter nog mixa språken, min kärlek.
F'låt.

For y'all international folks - the text above is a sharp and witty remark on leadership. You'd be shit impressed if it had been written in English.

Allende rolls the way all feminists should

2009-06-12T08:55:00.002+02:00

I wish all feminists could have the genious of Isabel Allende.

She has the power of saying really tough things in a really disarming and inspiring way.

I thank my buddies over at the Trajb for pointing me in her direction.

Hard licor

2009-06-11T00:33:00.004+02:00

I got a small box of Tanzanian hard licor.
It contains twelve small plastic bags filled with Konyagi. 1 dl in each.

I really don't know the social setting where I serve these.

Perhaps I should invite the neighbors. At least a couple of them seem to have a savoir de faire when it comes to odd drinking.

Anders - for example - knows his vintage rhum and tequila.
Kristian just seems to be a nice bloke to have a bizarre drink with.
Fredrik also has potential. But he is a lawyer. You never know when they start quoting the law.
Pontus... hm... perhaps more of a beer & soccer man (might come in handy though).
Peter - perhaps more of a wine on the porch kinda guy. Not Konyagi...

*sigh* I guess I'll have to take a chance with the first person who walks through the door.

Munvatten, anyone?

2009-06-10T22:52:00.003+02:00

Publik toalett på Lindner Hotell i Düsseldorf.

Jag förstår omtanken, men inte funktionen.
Vill de att jag skall skvätta munvatten i min hand och snabbt skvalpa vidare det till munnen? Eller tänker de sig att jag och alla andra på den publika toaletten skall vrida ner huvudet så vi kan pumpa loss ett par centiliter listerine direkt i munnen?

Det är liksom rätt tänkt, men fel gjort.

Sen var jag ju tvungen att testa lite i handflatan, bara för att kolla att ingen genomfört ett djupt komiskt practical joke. Jag menar - vem som helst kan ju printa ut en liten textremsa och fästa på hotelltoaletternas tvålbehållare.

Hmmm... rätt intressant tanke, faktiskt.

Old fart

2009-06-09T18:30:00.002+02:00

Jag skulle hastigt redigera min Blogger-profil så den är aktuell och uppdaterad.

Åldern beräknas och uppdateras automatiskt, så jag har inte tittat på den de senaste åren.

Nu kastade jag ett getöga där, och när det stod 39 så tänkte jag ett kort ögonblick "oj! det har blivit fel. 29 är det ju."

Sen kom jag på att jag VISST är 39, och att det till och med snart är 40.

Det var en lustig insikt.

Off to Düsseldorf

2009-06-08T08:58:00.003+02:00

My luggage are still on its way back home from Dar es Salaam.
Myself I am right now heading to CPH to catch the next flight to Düsseldorf.

Perhaps I can meet up with my luggage in the senator lounge there, have a few beers and swap old war stories.

I really like my luggage. It gets around much more than I do.
It is really going places. ;-)

Rain in Africa

2009-06-08T08:49:00.003+02:00

Thanks Stephan and Jan for reminding me of that old Toto-song "Africa".

Here is a short clip of the milder version of the rain that never stopped falling over my temporary office in Bagamoyo last week.

Running man

2009-06-07T20:28:00.003+02:00

I am the Running Man.

Massiv cred till ledningen för Julius Nyerere International Airport. De har ÄNTLIGEN rustat upp the Tanzanite Lounge så att det går att sitta i mörk kostym och ändå känna sig sval. Goda samosas och en gin tonic gjorde det riktigt drägligt att hänga en timme där och vänta på KLM-planet.

Massiv cred även till KLM. Personalen där är trevligast av alla flight crews jag stött på. De är alltid lagom glada och härligt avslappnade. De verkar gilla varandra och sina jobb.

Enda lilla minuset: Elmotorn till massagefunktionen i min fåtölj i deras world business class var lite skev, så det började bröla som en arg ko när jag lite diskret försökte slappna av i väntan på lift-off. Stolen bredvid var emellertid ledig, så när jag skulle sova och masseramera så hoppade jag över dit.

I övrigt var flighten perfekt.

Ända tills...

Flighten från Dar es Salaam blev försenad. Beskedet kom efter ett tag att vi skulle landa i Amsterdam ca 7.45 och min flight till Köpenhamn gick 8.10. Ni som känner till Amsterdam vet att det är en 400-personers pass- och säkerhetskontroll samt ca 15-20 minuters promenad mellan de mest åtskilda gaterna (och det är det det handlar om just när det är flight från Dar och sedan flight till CPH).

Den härliga personalen sa att det fanns gott om plats på 10.30-planet till Köpenhamn, och att jag bara skulle kontakta personalen när jag klev av. På bildskärmarna stod det att alla som hade flighter före 8.30 skulle "contact ground staff", vilket fritt översatt betyder "you are SO fucked". En flygvärdinna gav mig två goodie bags fyllda med godis och leksaker till mina barn som tröst för att pappa skulle komma hem runt 13.30 istället för runt 10.15.

Men nu satt en konsultpappa där, som hade varit på resande fot sedan 15 svensk tid igår, som visste att en senare flight innebar att han antagligen inte skulle hinna köra med lillkillen till födelsedagskalaset med sjörövartema, som varit ifrån sin familj en vecka, som i morgon måste flyga till Düsseldorf och vara borta två nätter till, som gett sig fan på att om inte lägga hela så åtminstone få in ett par jäkla bitar av livspusslet.

En senare flight är två och en halv timme förlorade av en Mycket Viktig Dag.
Så jag fattade ett beslut. I det stora livet säkert bara ett litet skitbeslut, men där och då kändes det som ett Defining Moment, en av de där linjerna man drar i sanden och säger "Så faan heller."

Planet stannade.
Jag knäppte upp en extra knapp i kragen på min slim fit Etonskjorta.
Säkerhetsbältesskylten slocknade.
Jag reste mig upp, rättade till kavajen på min mörka Tigerkostym och rullade ner mina stödstrumpor för långflighter.
Jag lyfte min kompakta HPRC-väska, kände efter så jag hade ett bra grepp om handtaget och gick bestämt förbi alla till dörren.
Där nickade jag åt flygvärdinnan som gett mig goodiebags och som nästan hade sett tårögd ut när jag visat fotona på mina barn och berättat att idag är extra viktig eftersom jag skall iväg direkt i morgon igen.
"I am going to make a run for it" sade jag. Kanske väste jag det i mungipan, jag kände mig brutalt fokuserad.

Sen sprang denna konsultpappa snabbare än någon någonsin gjort i mörk kostym med 12 kg handbagage att bära.

Jag insåg att ganska många nog skrattade åt mig, att en hel del säkert tänkte "men för fan, tagga ner - det finns annat än affärer och flighter här i världen", men jag sket fullständigt i vad alla tyckte - för jag visste precis hur det skulle kännas om jag hann med planet.

Jag rusade förbi tanter, backpackers, säkerhetspersonal och andra affärsresenärer. Någonstans konstaterade jag att "detta är inte en lätt joggning, detta är en tjurrusning - jag kommer att svettas som en gris och eftersvettas säkert en halvtimme efteråt" - men när jag väl konstaterat att det var vad som skulle ske och att jag fullständigt struntade i vad folk skulle tycka... då var det som om jag blev befriad från ett ok av "VAD skall folk tycka???" och plötsligt kunde jag ta i ännu mer och springa ännu fortare.

Ni som hör Vangelis "Chariots of Fire" från filmen med samma namn och ser mig springa i slow motion med folk som tar upp spontana applåder, ropar "you GO"/"Run like the wind"/"Freedom no compromise, man!" och ger varandra high fives för att sedan stå kvar i beundran, kanske med tårar i ögonen.... think again. Tänk inte heller på Rocky som springer uppför trappor med Eye of the Tiger i bakgrunden. Föreställ er istället en våldsamt fladdrande kostym och en vilt frustande och fruktansvärt otränad konsultpappa som krampaktigt håller en stor väska i svart plastkomposit tryckt mot bröstet. Många väntade sig nog att poliser skulle komma springande efter mig och säga "DRUGS!!! HE HAS DRUGS, AND JUST KILLED SOME PEOPLE!!!"

Jag plöjde förbi folket i kö vid säkerhetskontrollerna, ropade "Super short connection!!!". Sen öppnade jag väskan och tog ut datorn, slet av mig min kavaj, bälte och tömde fickorna på mynt. Den kvinnliga säkerhetskontrollanten tittade i väskan, höll upp mitt stift med Mygga (jag blängde på henne och väste "Fuck that, throw it away - it is just mosquitostuff"). Jag hörde hur jag väste åt henne, och insåg att jag behövde en dos astmamedicin för att kunna andas bättre (hey - även norska elitskidåkare använder Bricanyl för att prestera bättre och öka lungkapaciteten). Jag högg inhalatorn från handbagaget och drog i mig en trippel dos samtidigt som säkerhetsdamen slängde Mygga, en deo och ett litet keramikhus fyllt av genever som man alltid får när man flyger business på KLM.

Rafsade med mig sakerna hjälpligt och sprang vidare på andra sidan kontrollerna. Hävde upp väskan på en sån där liten vagn man strollar runt med när man skall shoppa, och sprang sedan knuffande vagnen framför mig med ena handen samtidigt som jag trädde på mig bälte och drog på mig kavajen igen så jag kunde dumpa vagnen och springa vidare med full kapacitet igen.

Gaten var tom, men två KLM-tjejer stod och avslutade saker där.

Stötigt flåsande lyckades jag hacka fram en vädjan om att få komma ombord. Jag lät nog så desperat att jag i det läget hade kunnat vädja fram fred på västbanken och få Obama och Bin Laden att skaka hand och lova att aldrig mer tjafsa om religion och sån't.

De tittade på mig, och den ena sa:

"We are so sorry. I can probably get you onboard, but there is just no chance that we can get your luggage onboard this flight."

Hand upp, ni som tror att jag i detta läget svarar:
"Oh. Well, if it means that my luggage will arrive later today - then it's probably better if I just sit down here and wait for the next flight."

Hand upp, ni som tror att jag svarade:
"Luggage?!?! SCREW my luggage!!!!! Please get me onboard, I beg you!"

Sen satt jag där, på plats 3C. Jag var blöt av svett. Inte lite fuktig i pannan. Blöt. Jag eftersvettades en halvtimme. Det rann längs håret, droppade på glasögonen. Jag torkade bort det, håret blev slickat och blött som om jag tagit en dusch. Dessutom hade jag hjärtklappning av den tredubbla dosen Bricanyl. Satt där med fladrande hjärta och långsamt torkande svett.

När taxin bromsade in här hemma var klockan 10.15. Min kärlek kom ut genom ytterdörren, hon och lilltjejen skulle promenera med lillkillen till hans fotbollsträning. Jag såg hur hon log och pekade mot taxin, och precis när jag öppnade taxidörren så såg han mig; hela hans ansikte bara sken upp, och jag blev så lycklig av hans reaktion att jag höll på att börja gråta av känslan inom mig. Han sprang fram mot mig, och lilltjejen som varit på väg mot vår bil vände sig om och ropade "Pappa!!!"

Totally worth it.
Running Man.

Den där snuskige svensken

2009-06-06T11:14:00.001+02:00

Fick en kommentar från en av mina brittiska kontakter.
Han undrade vad jag skrev om i mitt förra inlägg.

Han förstår ju inte svenska.
Men han tyckte ordet SLUTSPURT lät jättespännande.

Tsssss.....

Slutspurt

2009-06-05T22:03:00.003+02:00

I morgon är det lördag. Sista workshopdagen i Tanzania.
Sen vidare till svenska ambassadörens residens för någon form av drinkar, följt av någon form av snacks och någon form av panik för att hinna byta om till softare kläder för att vara på flygplatsen i Dar es Salaam vid 21.

Sen flyga heeeeela natten till Schiphol, och rusa till planet till CPH, och sen hemma på söndag förmiddag.

Längtar längtar längtar......

Home away from home

2009-06-04T23:15:00.002+02:00

Today was the day of the mother of all surprise rainfalls.
But yesterday - it was sunny.

This is where I hang this week. The upper floor is where the workshop rolls.

Sleepless in Bagamoyo

2009-06-03T00:58:00.003+02:00

Kan inte sova, så jag tänkte blogga lite. Noterade en liten detalj på min blogg.
Annonserna är annorlunda nu.
Varför visar annonserna här på min blogg bara gummirelaterade produkter sedan jag kom till Tanzania?

Är det något lokalkinky fenomen jag borde känna till?

Måste lära mig hur man ställer in och filtrerar annonserna som visas. Det känns som något tekniskt eller krångligt, så jag bör bolla vidare frågan till IT-tjomme Peter och/eller "Executive Assistant" Michael.

Eller till någon annan som inte har min egen begränsade förmåga att hitta enkla instruktioner på nätet eller i verkliga livet.

Tills dess - ursäkta latexannonserna. De är i alla fall bättre än de där om att träffa fruar från öststaterna som figurerade ett tag. Eller de där annonserna som gjorde reklam för någon sekt som vill dianetikisera världen.

Lack och läder känns mer harmlöst i den konkurrensen.

Eller så är det bara min malariamedicin som sabbat mitt omdöme. Jag tar den på kvällen så att jag bara får ångest och oro på natten. Känns mer kvalificerat än att ta ut oro och ångest i form av märkliga drömmar - än att ta medicinen på morgonen och låta det gå ut över workshopdeltagare. Jobbigt om utvärderingarna skulle säga ex. "Very skilled and inspiring facilitator, but it was confusing and slightly scary when he got all paranoid and told us the chairs were our enemies and that we should throw them out the windows before they attacked us" eller "Fun and intense workshop. But never quite understood the exercise where we all were ordered to 'hide, hide like small frightened piglets' under our tables. Was that some sort of team building?"

*suck*

Dags att knyckla ihop oron och ångesten i en liten boll och lägga den under huvudkudden. Hoppas den smulats bort när jag vaknar - för då jäklar är det dags att fokusera och leverera!

Lock and load, amigos.

Sleepless in Dar es Salaam

2009-06-02T00:32:00.003+02:00

Hotellet har bytt namn. Personalen är densamma. Rummen likaså.

Killen som bar upp väskorna på mitt rum hälsade mig välkommen åter. Sån't gillar jag. Att vara stammis.

Bokade just en designsvit via nätet åt min kärlek, hon skall till Stockholm med en väninna. Birger Jarl har rätt softa sviter.

Men tillbaks till nu.
Det är mörkt i rummet, jag har gått och lagt mig.

I morse kom taxin och hämtade mig vid 4.15. Sen flyg på flyg på jeep till hit.
I morgon bitti är det dags att slänga upp väskorna på jeeptaket och dra vidare till en liten håla som heter Bagamoyo. Till ett hotell som i ärlighetens namn är så slitet att det känns riktigt sunkigt att behöva slagga där.

Men konferensmässigt funkar det, så länge man kör Bring Your Own-konceptet. Jag har med mig allt ifrån pennor och papper till ett portabelt nätverk för de bärbara datorerna.

Som jobbmänniska måste jag vara en sjukligt fokuserad kontrollmänniska för att sedan kunna släppa alla planer och agendor när det väl blir skarpt läge.

Men det är bra folk här. Anacleth är en klippa. Han är epicenter för aktiviteterna, och han har järnkoll på detaljerna.

Så nu borde jag kunna ligga och somna här.
Varför går det inte?

Sängen och rummet är lite fuktigt. Det brukar vara så vissa månader om året. Nu är det en sådan månad. Hoppas luftkonditioneringen funkar i konferensrummet. Jag minns 2004 när den pajade första dagen. Jag stod där i rummet, med allas blickar på mig, och hörde hur generatorn ljudligt slocknade utanför byggnaden (och med den alla ansatser till sval luft). Jag minns hur jag stod där, iklädd mörk kostym i en 40-gradig hetta, och tänkte "This is gonna be a loooooong week".

Men det är inte det heller som stör mig.

Jag längtar hem, till lillkillen och lilltjejen. Och till min kärlek.

Jag gillar det här uppdraget. Jag gillar alla människor som är inblandade.
Jag gillar att stå mitt på scenen och slicka i mig varje gnutta rampljus jag kan få.
Jag gillar att resa långt och vara uppskattad som yrkesman i mitt gebit.
Jag gillar att fakturera och veta att jag är värd varje Euro.

Men som en bakgrund, varje minut jag är hemifrån, finns en djup och tung saknad. Hela tiden bakom mig - hur jag än vänder och vrider på mig.

Och jag längtar tills jag skall kliva ur taxin därhemma, ställa undan angstväskorna från HPRC i hallen och sedan gå ner på ena knäet så ungarna kan komma och tackla omkull mig med kramar. Sen resa mig upp med ett eller två ivriga barn i famnen och gå och kyssa min fru.

Tur jag är en jäkel på att kompartmentalisera saker, för i morgon bitti, uschligt tidigt, är det dags att hoppa in i jeepen och fokusera.

Suit up, amigo!

Superkrafter - den fullständiga listan

2009-05-29T10:27:00.002+02:00

Ok.
Jag inser att det nog ligger ett stort, uppdämt behov hos mina läsare att faktiskt få reda på exakt hur fantastisk jag egentligen är.

Så - en gång för alla: Listan över mina samlade superkrafter

1. Kan bedöma publikantal baserat på applåd.

2. Kan sova samtidigt som jag leker.

3. Jag kan höra i en bil om ett fönster inte är 100% stängt, ofta när alla andra tror det är stängt ber jag folk kolla - och när de gör det så blir det plötsligt snäppet tystare... någons fönster har då visat sig vara lite, lite, lite ostängt.

4. Jag kan äta och dricka starkt utan att göra några åthävor av det. Stark indisk mat slinker ner utan problem. Ja - jag må svettas en stund senare, och det har hänt att magen hatat mig i dagar efteråt, men jag berörs inte av stark mat. På samma sätt kan jag ta en ofattbart stor snaps utan att göra en min. Om jag gör en min så är det bara för att det hör till att man skall göra det, ackompanjerat av en eftertänksam "...fy fan!", följt av en nick till de bönder man skålat med. Men på samma sätt som starka kryddor inte får mig att hosta, får 45%:ig sprit inte mig att hosta. Jag inbillar mig att talangerna är relaterade.

5. Jag kan åstadkomma ett skithögt ploppljud genom att skapa ett slags vacuum mellan tungan och gommen. For real - om jag säger att jag har denna superkraft på en fest brukar andra säga att de också kan åstadkomma ett högt ploppljud. Sen visar de sitt ploppljud, jag visar mitt ploppljud, de blir tysta (någon kanske säger "OJ!") och sen försöker alla göra ett lika högt ljud - men misslyckas (jag har funderat på om detta är något jag kan tjäna pengar på, men har gradvist insett att det är av samma kaliber som när Joey i serien Vänner hittar sin identiske handtvilling i Las Vegas och tror han skall tjäna miljoner på det).

Superkraft 2

2009-05-28T09:50:00.004+02:00

Jag har upptäckt ännu en superkraft hos mig själv. Den förra var mer jobbrelaterad.

Det senaste halvåret har jag förfinat olika tekniker för att leka och sova samtidigt.
Jag kan ex. halvslumra och "läsa" bok tillsammans med lilltjejen. Jag tar fram en bok och låter henne bläddra fram i sidorna. Själv ligger jag med henne innanför mig i soffan (så jag märker om hon tröttnar och går iväg) Sen ligger jag med hakan rätt långt ner mot halsen, så struphuvudet är lite lite lite belastat. Varje gång hon vänder blad så behöver jag bara röra tungan lite bakåt i munnen vid nästa utandning för att det skall höras ett tydligt "rrrrråååååårrrrhh" eller "hrrraaaaa". Hon märker inte riktigt att det inte är faktiska ord jag använder, utan är mest nöjd över att hon får peka på bilderna och att jag är med.

Eller som på bilden. Jag kan ta en liten tupplur och bygga klossar med henne. Knepet är att öva på att somna på rygg med ena underarmen vinklad uppåt, så hon kan placera klossar i mina händer och det verkar som om jag är med och greppar dem (det är egentligen en helt instinktiv gripreflex som gör att fingrarna sluter sig om klossen). Sen gäller det bara att ha andra handen vid hakan, för en indikation på att klossleken börjar närma sig sitt slut brukar vara att hon larmar till mig i ansiktet med klossarna. Ofta sover jag med ena handen över ansiktet, bara för att vara på säkra sidan (tänk er första Alienfilmen, så förstår ni hur handen måste vara placerad för att ge maximalt skydd).

Sen har jag en superkraft till, men den tar vi en annan gång. Måste skriva två små rapporter nu.

Den lyckligast lottade i världen

2009-05-26T21:10:00.005+02:00

Alla pappor verkar ha lagom distans till sina barn. Vuxna och med känslor, men inte too much.

Själv reser jag för många dagar om året för att sedan kunna upprätthålla någon form av skyddsmur kring det känslobombardemang som sker varenda dag.

Min kärlek Reportermamman är iväg på något slags facklig klubbstyrelsetjosanmöte.

Så jag hämtade barnen, lekte intensivt med dem, lagade mat med dem, åt med dem, torkade av maten från dem och alla möbler inom tre meters radie, gjorde dem i ordning för natten, lade lite pussel med dem, läste två sagor - och nattade dem.

Sen ropade lillkillen efter mig när åskan small hårt och högt för en timme sedan. Jag rusade upp till hans rum, han satt upp i sängen med snuttefilten hårt tryckt mot bröstet.

- Det är bara åskan, säger han. Som om han försöker lugna mig. Han gör det ibland, när han vill stämma av med oss vuxna om det är något han själv är lite orolig över.

- Ja, svarar jag. Det är bara åskan. Det är riktigt vackert när det åskar och blixtrar utanför vårt stora och trygga hus. Är det ok om jag sitter i fåtöljen här precis utanför din dörr och tittar på åskan?

Han nickar så hårt att han nästan slår hakan i bröstet.

- Det är ok, pappa. Du får faktiskt sitta och titta på åskan här.

- Då gör jag det. Sov du vidare, så tittar jag till dig när det slutat åska.

Han lägger sig ner igen.

- Pappa.

- Mmmm?

- Jag älskar dig, faktiskt. Du är en cool kille.

Jag hummade något tillbaka, det stockade sig i halsen. Jag kände hur jag började gråta, och vände mig om. (Svårt att förklara känslosamma glädjetårar för en 3,5-åring. "Jo, du förstår *snörvel* pappa är lite emo just nu och behöver böla som en vattenspridare för att han *snyft* inser vilken flax han haft i livet med kärlek och barn och hela köret..." Nä. Det hade inte funkat...)

Så jag stängde dörren till lillkillens rum och satte mig i fåtöljen utanför. Utanför de stora panoramafönsterna blixtrade och åskade det. Regnet hamrade hårt mot rutorna.

Visst faaaan är det svårt emellanåt, ibland nästan outhärdligt jobbigt som småbarnsförälder. Ibland går vi på knäna och funderar på vad som hände med sömn och att hänga med polare och det där livet vi hade innan vi fick två barn och skaffade villa. Det har varit av och till ganska slitsamt i snart fyra år nu. Så som det är för alla att vara småbarnsföräldrar mitt uppe i karriären. I en tillvaro där två barn i olika faser av trotsåldern och samtidigt morgonpigga och båda föräldrarna med turbulenta och intensiva heltidsjobb och karriärer och vänner och villan med tusen små och stora projekt.... men vi fixar det. Vi njuter av de bra dagarna och hamrar oss igenom de jobbiga dagarna.

För vi är en familj.
Min kärlek. Lilltjejen. Lillkillen. Och jag.
Vi har varandra. Barnen är friska. Vi vuxna har jobb.

Sen satt jag där i fåtöljen. Med tårar i ögonen. Tittade på blixtarna och regnet som rann längs fönsterrutorna. Efter varje åskknall harklade jag mig eller mumlade lite för mig själv, så att lillkillen skulle höra att jag fortfarande satt utanför dörren.

Sen slutade det åska. Jag gick in i hans rum igen. Drog upp täcket över hans axlar. Smekte hans ögonbryn som jag brukar göra. Släckte lampan, och gick nerför trappan till bottenvåningen.

Den lyckligast lottade i världen.

Köpmotstånd

2009-05-26T14:37:00.004+02:00

Jag ville köpa ett par DVD:filmer om Solution Focused Brief Therapy (SFBT). Det är en terapiform för ex. dysfunktionella familjer, och jag har upptäckt att många verktyg i formatet är härligt användbara även i ledningsgrupper.

Eftersom jag vet att det ibland är svårt med frakter från USA så e-postade jag företaget som säljer DVD-filmerna och frågade:

Hi there!

I would like to order 2-3 of your DVD:s, and live in Sweden, Europe.
Will the shipping cost me an arm and a leg, or merely a knuckle? And
is there a fast alternative for shipping here (even if it then DOES
cost an arm and a leg)?

All the best,
/Konsultpappan

...varpå de svarade...

Hello Konsultpappan!
Thank you for contacting me.
You can order up to 3 DVDs for the low low shipping fee (Priority) of $30.00 USD. In my opinion, that is two arms and legs, knuckles and all. For that fee, the order should arrive in 6-10 days. If you want Express, the fee is $35.00 USD (plus a new Volvo).

If you should decide to order, after you order on our website, open your browser and enter the following link: http://www.sfbta.org/customshipping and press the Enter key on your computer. Once you have done that, you will see a button that is labeled "Donate." Press that button. When that page comes up, enter your choice of fee in the box. Then look down the left side of the same page under "Don't have a PayPal account?" and press "Continue." Then enter your credit card information and hit "Review Donation and Continue." Then complete the transaction. Thank you very much.

Best regards,
Dan Gallagher

Grejen är att jag å ena sidan tycker att de skapar ett oerhört köpmotstånd när de - säkert ovetande - gjort det så himla svårt att beställa och betala för deras produkter, och å andra sidan så tycker jag att han direkt snappat upp "min" sorts humor och svarar på ett skönt avslappnat sätt.

Resultatet är att jag som kund väljer att kliva över den höga tröskeln och handla ändå - bara för att den som svarar mig förmedlar en soft inställning och ett behagligt förhållningssätt.

Detta är inte rocket science, amigos. Du kan göra det lätt för kunder att köpa, och du kan ha personal som förstärker det. De flesta företag lyckas varken med det ena eller det andra. Ett fåtal lyckas med det ena men inte det andra. Ett ultralitet fåtal lyckas med båda delarna.

Gissa var den höga lönsamheten finns? Givetvis i den sistnämnda kombinationen. Gör det lätt för kunden att köpa. Se till att personalen stöttar det beteendet.

Samma sak med hotellet i Amsterdam häromnatten. Park Plaza Victoria. Massor av stjärnor... MEN... Slitet hotell. Knappt godkänt i någon av kategorierna. Knappt godkänd mat. FAST i lobbyn fanns en concierge som var en ren dynamo; Dennis Hofstatter. Skämtsam, ändå lågmäld mot vissa. Lite mer högljudd och crazy när han skämtade med ett gäng japaner och deras barn (som skrattade tills de kiknade - och gick därifrån med bästa tipset på restauranger för barnfamiljer). Skojade med mig om att mina väskor såg ut att innehålla "weapons of mass destruction" och tillade med låtsad oro "sure you are not here to evaporate Amsterdam?".

Återigen. Halvbra produkt (hotellet) men klockren personal. Några av er är säkert nyfikna nu på den här Dennis. Om produkten också varit klockren så hade ni kanske rentav testat hotellet. Men nu var det bara - som så ofta - ett rätt av två möjliga.

Again - this is not rocket science.